De sorgliga och ofta beklämmande inslagen i våra dagars elitfotboll är uppenbara. Otyglad kommersialisering är ett av nyckelorden, hejdlös globalisering ett annat.
Den mest prestigefyllda turneringen, Champions League, kan idag vinnas av på sin höjd 6-8 klubbar. De rika och mäktiga blir allt hänsynslösare och konkurrerar successivt ut de mindre bemedlade. Kapitalstarka magnater och oligarker från Ryssland, Thailand, Qatar, Förenade Arabemiraten (o s v) köper upp europeiska storlag precis lika ohämmat som deras kolleger handlar med narkotika, pornografi och vapen. Chelsea, Manchester City och Paris Saint-Germain är kanske de mest avskräckande exemplen. I Tyskland suger de stockkonservativa potentaterna i Bayern München systematiskt åt sig landets vassaste bolltalanger (förutom hela rader av utländska). Det rör sig i klartext om ett slags hyperkapitalism.
Man kan tycka att någon, t ex förbundskaptenen Joachim Löw, borde uppmana den brottsliga München-staben att fara och flyga.
Här i Sverige försvinner spelare av god allsvensk klass regelbundet (och vanligtvis för tidigt) ner till proffsligorna på kontinenten och därmed till de tjocka sedelbuntarna. Visst håvar flyktingarna in stålar, men rent spelmässigt utvecklas de långtifrån alltid. Vår blågula fotboll blir ohjälpligt dränerad. Just nu står den sig slätare än på länge.
Sportbladets Erik Niva, ännu bara 35 på sitt 36:e, är givetvis medveten om allt detta. I sin nya bok Utväg: fotboll (Modernista) vänder han emellertid på det gröna fältschackets alla stereotypa kuttingar och tar i stället fasta på allt det som gör fotbollen till ”en positiv samhällskraft med smått ofattbar styrka” världen över. Hans resultat är anslående. Det presenteras i 112 olika texter av varierande längd över 608 tätskrivna sidor. I 35 av de 112 fallen är Erik N:s rubriker avfattade på idiom utan närmare släktskap med ärans och hjältarnas. ”Swansea Love Story”, ”El Efecto Chicharito”, ”Traîtres à la nation”, ”Wir Sind Alle Dortmunder Jungs” (sant, sant!) och ”Los futbolistas solidarios” är typiska exempel.
Rikssvenskan är väl i stort sett det enda tungomål som Niva inte behärskar fullt ut. Men som expert i TV-mediet brukar han göra sig förstådd, åtminstone nödtorftigt, på sin docerande och breda dialekt från Malmberget.
De fyra långa reportage som alla betitlats ”Fotboll efter döden” utgör själva pudelkärnan i Erik N:s utvägsstudie. Där berättar han om Haiti efter jordbävningen i januari 2010, om Japan efter tsunamin i mars 2011, om Libyen i den arabiska vårens tecken och, sist men inte minst, om Norge efter katastrofen på Utøya den 22 juli 2011. Alla dessa texter är fotbollsanknutna men i lika hög grad samhällsinriktade. Det är på strandremsan till vänster, som Niva känner sig hemma. Rättare är kanske att betona författarens humanistiska underifrånperspektiv. Inte bara grånade läktarhabituéer mår väl av hans utläggningar. Även de fotbollsindifferenta skulle göra så. Pysen, Erik N, råkar faktiskt vara ett unikum i svensk sportjournalistik.
På ett sjukhus utanför Oslo träffade Niva 18-åriga Marte Gustavsen Ødegården. Hon fick mjälten söndertrasad, ena njuren förstörd, fem ryggkotor skadade, ryggmärgen illa åtgången (etc. etc.) på Utøya. Men inte bara AUF, Arbeidernes Ungdomsfylking, stod hennes hjärta nära; det norska tippeligalaget Strömsgodset gjorde – och gör – det också. För Marte blev fotbollen en genväg tillbaka till livet. På nolltid blev hon känd nästan överallt av den internationella fotbollsfamiljen. Hälsningar från Michael Owen och hela Manchester United nådde henne.
Och när hennes Strömsgodset mötte Atlético Madrid i Europa League någon tid efter skotten på Utøya, så hade publiken ersatt den traditionella hejaramsan, ”Kom igen, Godset!”, med en helt annan. ”Kom igen, Marte!” ljöd det nu från åskådarleden.
Fotbollsundrens tid är inte förbi. Det finns motvikter och krafter som verkar i osynlighet eller under förklädnad. Det bevisar Erik Niva, och han gör det med ackuratess, engagemang och gedigen sakkunskap.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Erik Niva, Utväg: fotboll, fotboll
Tack Mats!
Niva och Simon Bank på Aftonbladets Sportblad är väl nästan ensamma bland sportjournalister som konsekvent sätter in fotboll i ett samhällsperspektiv. Simon känner jag personligen sedan min tid
i världsmetropolen Rydal 1981-82.
Utöver det som sagts ovan kan tilläggas att s.k invandrarungdomars integrering i samhället görs oftast effektivast via fotbollen. Rasism utförs oftast bland den mest problematiska delen av fotbollsfamiljen, supportrar på läktarna utan egen erfarenhet som fotbollsspelare.
P.S. det bör framställas en vitbok om alla incidenter i samband med allsvenska matcher. Skall snart iväg på Häcken-Blåvitt, hoppas jag slipper se avbrott p.g.a bengaler m.m.