årtusenden har människor intalat sig att världsundergången är omedelbart förestående och att den egna livstiden är identisk med den stora brytningstiden. Speciellt under perioden 1347–52 var denna känsla allmänt utbredd. Då hemsöktes nästan hela Europa av ”den svarta döden” – der schwarze Tod – i Sverige främst känd som Digerdöden eller Mandråparen.
Den ohyggliga farsoten orsakades av en mikrob, pasteurella pestis, och drabbade Europa via handels-karavaner från Kina och Indien, med Kaffa på Krim i Svarta Havet, som knutpunkt och smittohärd. Löss och loppor spelade huvudroller som sjukdomsbärare och levde, enligt pestmedicinska expertpaneler, i livsfarlig symbios med 1300-talets svartråtta, rattus rattus, som därmed fått skulden för massdöden i detta medeltidens svartaste skede. Emellertid är svartråttornas ansvar i dag omstritt i auktoriserade digerdödskretsar.
Till följd av pestens härjningar reducerades folkmängden i Europa från 90–100 miljoner till ca 60, och även i Sverige minskade invånarantalet med närmare en tredjedel – till beskedliga 425 000. Regioner som Halland, Västergötland, Småland, Uppland och Värmland ådrog sig de största förlusterna.
Längre söderut drabbades italienare och fransoser värre än andra.
På Sicilien och Apenninska halvön uppgick folkminskningen till nästan 50 procent, och i Frankrike dog sex miljoner av sjutton. Av de 2000 studenterna vid det berömda universitetet i Montpellier återstod bara 200 efter pestens rasande angrepp. Den som insjuknade avled i allmänhet inom loppet av några få dagar, plågad av våldsamma kräkningar, hög feber, bloduppstötningar och becksvarta bölder stora som jordäpplen i ljumskar, armhålor och käkvinklar.
Det hör till bilden att medeltidens européer var utpräglade flockdjur i betydligt större utsträckning än vi gärna föreställer oss. Man åt ur samma soppterriner, drack ur samma muggar, sov i samma sängar, badade i samma baljor, såvida man alls badade, och man uppträdde allmänt sett kollektivt, svärmiskt och gäng-likt. Begreppet ”smitta” dvaldes alltjämt på outforskade kontinenter, och små mikrober var okända storheter.
Den tillintetgörande 1300-talspesten bidrog till att vi, gradvis, blev självständiga existenser med egen individualitet. Syfilisepidemierna på 1400-talet betydde ännu mer i just detta hänseende; de sexuella spridningsvägarna började anas, även om de fortfarande inte vidgicks i alla kretsar. Icke desto mindre försvagades nu de gemensamma grytornas, dryckeskärlens, sängplatsernas och badkarens tidigare så starka positioner tämligen drastiskt.
Vi blev individer och erövrade successivt vårt personliga jag.
På de psykologiska planen fick Digerdöden en rad egenartade följder:
Över väldiga områden i Syd- och Mellaneuropa tågade gisslare och flagellanter i imponerande skaror längs dikesrenarna och föregrep pestens ankomst med böner och besvärjelser, jämmer och veklagan från arla till särla. Nattetid bar processionsdeltagarna vaxljus i händerna. Under dygnets ljusa timmar gick man barfota, strödde aska i håret och slog skuldrorna i blod med hullingförsedda redskap; på det viset sökte man vädja till Guds outsägliga barmhärtighet och införskaffa syndernas förlåtelse.
Vidare florerade judehatet som aldrig tidigare. Bakom allt det onda anade man penningutlånarna och ”de otrogna”.
Det var till exempel en vida spridd uppfattning att judarna preparerat brunnsvattnet med orientaliska gifter från spindlar, skorpioner, ormar och andra slags reptiler och i så måtto bar yttersta ansvaret för massdöden över kontinenten. Judeförföljelserna i Tyskland och i Frankrike under åren 1348–1350 var av sådan omfattning att de överträffades först av de tyska nazist-koryféernas härjningar på 1930- och 40-talen.
Hela 350 pogromer och masslakter har dokumenterats från Stora Plågans mest sorgmodiga tidevarv, massakrer i vilka 60 större och 150 mindre judiska samfund mer eller mindre fullkomligt utraderades. Enligt hävdatecknaren Johannes Nohl likviderades flera tusen judar i franska Bourgogne ”på det mest blodtörstiga sätt” – och även städer som Eisenach, Dresden, Worms, Stuttgart, Mainz och Strasbourg hade sina medeltida kristallnätter. ”Anno 1349 slog man judarna ihjäl”, antecknar en krönikeskrivare i Bayern med en trött grimas.
Sexuella utsvävningar och excesser hörde också till (o)ordningen för dagen.
På skilda håll i Tyskland uppstod apokalyptiska sekter, där varelser av alla upptänkliga kön angreps av plötsligt ”dansraseri” – Tanzwut – med den rättframma erotiken som viktigaste beståndsdel. Särskilt i grannskapet av floderna Rhen och Mosel var sexuella orgier regel snarare än undantag. Det gällde att leva och låta leva (”Leben lassen”) till varje pris; den oförsonlige Liemannen skymtade ju bak hörnet.
Inte minst kyrkans män gav sig hän med liv och lust. ”Prästmännen lever kräsligt, ägnar sig åt spel och dobbel och håller konkubiner”, heter det i en frispråkig klagoskrift från Erfurt.
Ja, livet och döden tangerade varann under Magna mortalitas härnadståg nästan på samma sätt som livsviljan och dödsdriften berör varandra i Sigmund Freuds analytiska universum.
Birgitta Birgersdotter (1303–73), känd som den heliga Birgitta, lät förstå att konung Magnus Erikssons slemma leverne kan ha varit den enskilda faktor som utlöste ”all-härjarens” vredgade framfart. Andra gränsöverskridare bidrog med nästan lika särpräglade förklaringsmodeller. En högt ansedd auktoritet som Guy de Chauliac, påven Clemens VI:s livläkare, ansåg att planeternas rörelser i kombination med den ihållande solstrålningen över Indiska Oceanen var de omständigheter som orsakade Stora döden. Också i Giovanni Boccaccios Decamerone ställs himlakropparna vid skampålen. Farsoten var antingen ett Guds straff … eller också orsakades den av ”planeternas speciella ställning” vid det ena eller andra tillfället.
Det eruptiva pestutbrottet under 1300-talet var på intet sätt något isolerat fenomen. Redan i Bibelns Andra Mosebok, Första Samuels-bok samt Andra Konungabok finner man utförliga pestbeskrivningar, och i den grekiska antiken är pestexplosionen i Aten på 400-talet f Kr jämförelsevis väldokumenterad. Detsamma gäller den ”justinianska pesten” under kejsaren Justinianus i Rom ungefär 900 år senare – en romarrikets egen digerdöd.
Den mångsidige Daniel Defoe skrev f ö inte enbart bestsellers om Karl XII, nödmyntsminister v. Görtz, Robinson Crusoe och dennes Fredag; han sammanställde även A Journal of The Plague Year – Pestens år i svensk översättning – om de vulkaniska pestepidemier som drabbade England och i all synnerhet London 1665–66.
I Sverige råkade vi ut för otaliga pestangrepp i hundratals år efter 1300-talskatastrofen, låt vara aldrig med lika förödande resultat i skördade människoliv. Värst utsatta har de fattiga och elända varit, men även privilegieskikten och de samhälleliga förgrundsfigurerna har med jämna mellanrum påmints om sin egen dödlighet. T ex är Kalmarunionens drottning Margareta ett av de mest bemärkta pestoffren i svensk historia (1412). Något liknande kan sägas om en annan drottning, Karl Knutsson Bondes gemål Katarina Gumsehuvud, och om Ebba Leijonhufvud, en av Gustav Vasas svärmödrar. Bland de manliga kontrahenterna har forne riksföreståndaren och biskopen Kettil Karlsson bevisligen dött i pest liksom storamiralen Klas Kristersson Horn, ”hjälte” i Erik XIV:s nordiska sjuårskrig.
I mer än 300 år har Sverige nu varit pestbefriad zon. Den senaste – och rimligen sista – attacken kom 1710–12 och drabbade främst Norrköping.
Som bekant ledde Digerdöden inte till någon världsundergång, i vart fall ingen omedelbar sådan. Den förödande epidemin var bara den logiska effekten av att mikroben pasteurella pestis skamlöst visade upp sina välutvecklade muskler.
