Förra helgen samlades man för femte året i Degerfors Folkets hus för att analysera läget i världen från ett nordiskt fredsperspektiv. Deltagare fanns från Sverige, Norge och Danmark.
Jag var tyvärr ännu en gång förhindrad att delta i detta mycket ambitiösa och kanske det mest spännande man kan finna idag, om man är intresserad av vart världen är på väg. Eller som den norske advokaten Ola Tellsbro uttryckte saken: ”… Nordens mest intellektuella församling i betydelsen mest upplyst om realpolitik.”
Jag har nu lyssnat mig igenom en stor del av de anföranden som framfördes från scenen. Ibland krånglar ljudet, men det förstärker bara känslan av att här arbetar frivilliga, engagerade människor för det nödvändiga – att människor måste mobiliseras mot den allt mer skrämmande utvecklingen i världen där några få kärnvapenmakter marscherar upp mot en ny konfrontation som kan sluta med ett nytt världskrig. Och detta sker just nu. Det är mycket bråttom alltså.
100 000 marscherade mot Irakkriget i Stockholm och 60 000 i Oslo år 2003. Mot kriget i Libyen 2011 förkom inga demonstrationer alls ute på gatorna. Verkligheten är den att USA och våra europeiska regeringar oavsett partifärg stöder krigen i Mellanöstern och har ett så domineranade grepp om den politiska dagordningen att fredsvännerna blivit till en liten undanträngd obetydlighet.
Men, det är ovärdigt att ge upp! Argumenten är på vår sida. Vi ska smula sönder deras förljugna ”berättelse”.
Jag har valt ut tre föredrag som jag tycker du absolut bör ta del av. Ta dig tid, du klarar det på ca 1 timma.
Stina Oskarsson om Konsten att skapa en ny berättelse:
Maj-Britt Theorin: Appell för arbete för fred och alliansfrihet
Pål Steigan om Norden och Nato, men också om mycket annat
Alla inlägg från konferensen finns samlade på filmaren Fransk Smideks YouTube-kanal.
Läs också Sören Sommelius två inlägg från Degerfors: Kärvapenfri zon i Norden och Fred på nordiskt vis
Jag ger ett referat av Markus Limmergårds föredrag om Ukraina här.
Jättebra att du, Knut, skrivit detta från fredssamtalen i Degerfors, ja, hela inlägget.
Jag vill bara här göra ett tillägg till Maj Britt Theorins fem punkter på krav. Jag saknade nämligen en och framförde detta som kritik (efter en massa lovord). Varför kräver hon inte att regeringen skriver under the Humanitarian Pledge, utfästelsen att arbeta för ett förbud av kärnvapnen, något som 127 stater skrivit under? Regeringen har stött det i FN men skjuter på undertecknandet. Jag ville att hon skulle lägga till detta krav som en sjätte punkt. Hon svarade att det var en utmärkt fråga och sa: ”Gör det!”.
Hon stödjer det alltså och hon har kontakter med Margot Wallström. Tyvärr kom det inte in på videon.
Sedan detta sades har FNs working group för nedrustning av kärnvapen röstat om att i Generalförsamlingen i oktober ta upp kravet på ett avtal att förbjuda kärnvapen 2017. Förslaget antogs inte enhälligt men vann majoritet. Nu kanske Sverige vågar ansluta sig! Man hoppas på att förhandlingar för ett förbud ska komma igång. Eftersom en majoritet av världen stater vill det tänker man lägga press på kärnvapenmakterna som hittills förhindrat arbetet.
Min rapport från Nordiska fredssamtalen i Degerfors kan läsas i Internationalen: https://www.internationalen.se/2016/08/liten-men-naggande-god-nordisk-verkstad-for-fred. Det tycks leda till en del debatt. I veckans nummer annonseras att ett motinlägg kommer föras in i kommande veckas numer skrivet av Göte Kildén. Därtill betonas att artikelförfattaren (alltså undertecknad) står för artikelns åsikter, inte nödvändigtvis redaktionen. Den enda sakupplysning läsaren får kring fredssamtalen är att Jan Myrdal medverkade.
När jag letade efter foton till en artikel som fredssamtalen som kommer i Miljömagasinet så råkade jag på en grov agitation mot mig personligen och artikeln på facebook. Syrienfrågan tycks vara anledningen, i min artikel tas Syrienfrågan inte alls upp då det inte hade någon central ställning på mötet.
Utöver att vara en plats för just samtal så var det också en plats för organisering. Det mest slående i år var det nordiska nätverkandet. I den arbetsgrupp vi hade från alla nordiska länderna (utom Island) så var det fyra saker som stod i centrum:
1. kamp kring lokal militarisering av Norden, kring sådant som övingar på Nordkalotten (både Sverige och Finland) till utökning av skjutfält på Västkusten och vid Vättern samt danska förslag om kampanj för demilitarisering av nordiska öar i Östersjön. Här finns en hel del konkret kamp som sker.
2. Kampanj mot historiska lögner av de slag som föreslogs på internationella fredsmötet i Warszawa i juli.
3. Någon form av nordisk aktion mot NATO:s krig. Erfarenheten från gatorna under namninsamlingsarbetet mot värdlandsavtalet pekar på att folk är emot krig men oklarare i inställningen till Nato. Ännu tydligare är detta i Danmark och Norge. En sådan nordisk aktion av något slag såg vi som viktigast. Samtidigt var det den punkt som vi såg som svårast att genomföra om den ska få genomslag.
4. En nordiska hemsida, något som Pål Steigan föreslog vilket fick starkt stöd inte minst från Sverige. (För egen del är jag lite tveksam till vad det ska gå ut på. På mötet framställdes det som fredsrörelsen. När man talar med Steigan så har det tidigare framställts som ett vänsterprojekt men numera mer som antiimperialistiskt, ett sätt i bägge fallen att splittra krafterna snarare än att ena. Pelle Sunvisson ordförande för FiB/K anförde en rakt motsatt budskap på det av Jordens Vänner initierade EU-kritiska mötet i Göteborg 15 år efter toppmötesprotesterna 2001, att det var viktigt att överlappa klyftan mellan pacifister och antiimperialister).
Jag skrev också en rapport i Internationalen från globala fredsmötet som hölls i Warszawa som alternativ till NATO-toppmötet. Där var snarare trotskistiska grupper i Polen, Ryssland och Storbritannien (SWP) som hade visst inflytande tillsammans med de stora internationella fredsorganisationerna som IPB och No to war – no to Nato. Att antiimperialisterna i form av fredskommitterna i första hand (förutom finska fredskämparna som var framträdande på No to war not to Natomötet) fanns inte utrymme att ta upp såg jag det som då de representerade en krympande skara som inte knyter till sig yngre krafter eller bredare rörelser. Kritik för att jag skrev om ett möte med mer trotskistiskt inflytande och i stort ignorerade antiimperailisternas möte har jag inte sett till, (artikeln finns inte upplagd på Internationelns hemsida).
Intressant i mina ögon är vad det beror på att antiimperialisterna internationellt isolerar sig och inte lyckas skapa allianser, åtminstone så det kom till uttryck vid NATO mötet i Polen medan det i Norden snarare är antiimperialism av FiB-varianten som lyckas samla en stor bredd av fredsorganisationer. Den diskussionen kunde vara intressant att föra med kritik i bägge riktningarna, vad kommer det sig att Nordiska fredssamtal isolerar sig från den globala breda fredsrörelsen som träffades utanför ett mer snävt antiimperiallistiskt perspektiv i Warszawa – den enda från Norden som var med i Warszawa och Degerfors var jag själv. Det jag hann att säga om Warszawa var mycket kort. Inte ens att nästa alternativ till Natotoppmöte blir i Bryssel nästa år, mycket passande för nordiska fredsrörelser och andra att förhålla sig till. Om svenska och nordiska fredsrörelsen ska utvecklas behövs mer internationellt samarbete.
Varför antiimperialisterna är mer isolerade internationellt medan i Norden FiB/K avdelningen i Stockholm lyckas samla en stor bredd försöker jag analysera i slutet av Internationalenartikeln:
”Intressantare var Stina Oscarssons berättelser om möten med Timbro. Hon hade diskuterat med ledningen för tankesmedjan vad det största hotet för dem var. Då fick hon svaret att det var om fredsrörelsen, miljörörelsen, feministiska rörelsen gick ihop med tillväxtkritikerna, ”då vore vi chanslösa”. Man kan fråga sig hur det kommer sig att det var Folket i Bild/Kulturfronts Stockholmsavdelning som nu för femte året i rad lyckas organisera det mest levande fredsmötet i Sverige och Norden. Kanske hänger det ihop med den strukturella förändringen av folkrörelserna som följt av allt större bidragsberoende. Svenska fredsrörelsen har i kraft av den specialisering mot enstaka sidor av fredsfrågan. Humanitära insatser som led i krigföring och vapenexportfrågan samt allmänna selektiva arbetet med mänskliga rättigheter där de ekonomiska skiljs från det politiska och vissa länder uppmärksammas och inte andra har lett till att allmänna fredsfrågor hamnat i skymundan. Förmågan att skapa de bredare allianser som Timbro är rädd för tycks ha upphört. Denna specialisering sker inte bara inom fredsrörelsen med bidragen som en pådrivande faktor och deltagande i sammanhang som man inte själv skapat som Ordfront MR dagar, Almedalen och Bokmässan.
FiB/Kulturfront med sin satsning på Nordiska fredssamtal står för något helt annat, en folkrörelseanda som nu visar sig kunna hysa en stor bred samling inte bara för Socialdemokrater som Tage G. Petersson och Maj Britt Theorin, pacifister och antiimperialister utan också för hoppet om den breda allians mellan fredsrörelse, miljörörelse, antirasistiska rörelse och feministiska rörelse som Stina Oscarsson önskar sig.”
Det kan ses som en hyllning till FiB/K formen och inte minst Stockholsmavdelningen samtidigt som en skarp kritik av den form av tjatande om Vietnamrörelsens enhetsfrontspolitik som jag ser som oförmögen att ta itu med vår tids problem. Redan i början av 1970-talet när miljöintressena tillsammans med Centerpartisterna kastades ut ut FiB/K visade sig enhetsfrontsmodellens sekterism i sin misslyckade form och prydno. Om uppvaknandet i ekologiska frågor nu är reellt och insikten i att Nato numera inte är en militärallians utan en allmänpolitisk organisation och därför inte kan bekämpas av enhetsfrontspolitik allena växer kan det hända något intressant.
”Fredsmötet” i härskande klassens tjänst är rubriken i Internationalen på en artikel som kritiserar min beskrivning i samma tidning av Nordiska fredssamtal i Degerfors. Den är skriven av Håkan Blomqvist, en av de ledande i Socialistiska partiet istället för Göte Kildén, som numera inte har någon central ställning i partiet.
Den springande punkten tycks vara Syrienfrågan. Blomqvist säger att i referat så framgår att Pål Steigan hävdar att han ”gladdes åt den ryska militära insatsen i Syrien”. Hans anförande som finns på nätet med titeln ”Norden och Nato” innehåller inget sådant. Om det sades i något annat sammanhang av Steigan eller ens någon annan på mötet känner jag inte till, men kanske något har sagts som kan tolkas på detta sätt.
Men det kan inte rimligen ske utifrån anförandet. Var referatet förekommit vet jag inte. Jag valde att inte ta upp Syrienfrågan till skillnad från t ex. Sören Sommelius i sin artikel om mötet och Kärnvapenfri zon i Norden!
Jag uppfattar inte Syrienkonflikten som ett centralt tema på möte på det sätt Blomqvist kritiserar. Det som togs upp var kritik av nordisk inblandning i form av deltagande militärt eller med bistånd till milis och allmänt om USA-inblandning i både denna konflikt och andra.