Jag ser en video från när polisen utrymmer Lundagård för att kväsa protesterna mot Israels krigföring i Gaza.
Otrevliga bilder från den bryska avhysningen.
Civilklädda poliser deltar. Jag utgår ifrån att det är poliser.
Skrämmande att ta del av uttalanden från publicister jag respekterat som entydigt sätter likhetstecken mellan protesterna, inte bara i Lund utan på en mängd andra platser, och antisemitism.
Bland dem Birgitta Sparf och Bitte Assarmo. Har de slutat att tänka? Deras inlägg tycks mig förblindade, nära att jag skrev hysteriska.
Eller gäller det nu att okritiskt tjuta med ulvarna för att få behålla sin position på det kulturella fältet? Jag syftar på Ulrika Knutson som Leif Stålhammer skrev om på lindelof.nu
Och där han refererade till Uppsala stadsteater och stoppandet av Tysk höst, sannolikt med anställningssvårigheter i fortsättningen för Richard Turpin, som inte gjorde en knutson.
Jag minns henne från förr, när hon föreföll sansad och reflekterande. Hon förvånar mig. Eller kanske inte. I kritiska lägen prövas man, bekänner färg.
De hemskheter som utspelar sig i Gaza tog inte sin början den 7 oktober 2023. Och kan inte reduceras till en israelisk uppgörelse med Hamas.
Det började 1948, när staten Israel bildades och palestinier hänsynslöst skyfflades undan.
Och det har bara fortsatt. Israel har, med USA i ryggen, totalt ignorerat världssamfundets återkommande fördömanden.
De illegala bosättningarna har inte avbrutits, utan vuxit i antal. Checkpoints stör palestiniernas försök att leva ett vanligt vardagsliv trots ockupationen. Fängslandet av minderåriga är legio.
Har man inifrån erfarit Israels ockupation av Västbanken, och hur de behandlar palestinierna, fattar man att kritik av Israel inte kan avfärdas som judehat och antisemitism.
Annars spelar man Netanyahu i händerna. Och hans krigskabinett.
Jan Myrdal använde begreppet den onödiga samtiden. Det som sker i Gaza måste betraktas som onödigt. Liksom de efterföljande protesterna världen runt.
Det hade inte behövt ske, förutsatt att palestiniernas rättigheter och folkrätten respekterats.
Samma gäller för fasorna i Ukraina: Ett onödigt krig som Sverige frikostigt lämnar sitt bidrag till. Det hade kunnat undvikas.
Du har helt rätt, Lasse!
Ett onödigt krig borde ha kunnat undvikas! Men det hade krävts något mer av oss. Och vi befann oss långt ifrån de ställen där de avgörande besluten redan fattats!
Studerar vi förhistorien från 1990-talets början och framåt ser vi vart avgörande förändringar i världsläget fört oss. Sovjetunionens sammanbrott blev direkt avgörande för Sveriges inträde i EU i och med att förutsättningarna för vår neutralitet ändrades dramatiskt. Därmed försvann det redan i Erlanders berömda Metalltal 1961 (skrivet av Palme?) angivna huvudskälet mot EU-medlemskapet.
Nato-expansionen genom östra Europa mot Ryssland startade också direkt då för dryga 30 år sedan och likaså amrisarnas falska löften till de ryska företrädarna, vilka nödtorftigt dolde den planerade slutfasen på etablerandet av världsherraväldet för ”västliga värderingar”.
Det är ju motsättningarna i världen om denna utveckling som kom upp till ytan i Ukraina för tio år sedan och som sedan mer än två år utvecklats till ett än så länge geografiskt begränsat, men ändå verkligt, krig.
Jag var på Järvaveckan igår och skulle lyssna på paneldebatt mellan Johan Danielsson (S), Alice Bah Kuhnke (MP), Tomas Tobé (M) och Emma Wiesner (C). Som fråga två till de deltagande, efter inledande “Hur känns det” Sic!, frågades vad som är viktigast just nu. När Alice Bah Kuhnke svarade “Att få stopp på Israels dödande i Gaza” utbröt en rejält omfattande och ovanligt lång applåd. Det var så härligt att även en surkart som jag började applådera kraftigt, trots att jag inte har mycket till övers för Bah Kuhnke. När frågan sen övergick till Tomas Tobé så pratade han om vikten av att Ukraina vinner kriget. För det fick han några försiktiga handklapp av kanske fem personer. Det fiaskot värmde i mitt hjärta.
Att tillhöra den muslimska värdegemenskapen vare sig som barn eller vuxen kan knappast vara till fördel i mening som individ att bli accepterad av den västerländska traditionens levnadsmönster. En verklighet med mycket djupa svårläkta sår även i ”vårt” förhållande mot annat kulturmönster i ett historiskt perspektiv, som bygger på fasansfulla berättelser om hur det koloniala herraväldet verkat i sin iver att berika sig på landområden och människors arbetskraft, världen över. I den meningen bär västvärlden en betungande skuld såväl moraliskt som vad avser ekonomisk vinning. En skuld med risk att bryta ut i en omfattande konflikt om inte den gamla kolonialmakten inser att Planeten är större än Europa och Nordamerika.
Och i den kontexten befinner sig bland annat kriget i Palestina/Israel, där just nu på Gazaremsan sker en massaker bortom
våra moraliska spärrar, som innehåller dom viktigaste och enkla ledorden, alla människors lika värde.
Ingenting sker av sig självt utan det finns alltid någon form av orsakssammanhang. Det är därför historiebeskrivning är så oerhörd viktigt i mening att den belyser verkligheten utifrån ett allsidigt perspektiv.
Även vårt eget förhållande, till så kallade avvikare i nära tid äger en mycket sorglig historia där Vipeholmsanstalten är ett förnedrande och minst sagt skammens exempel med minnen relaterat till dagens äldre generation.
Därför, en stund till självrannsakning i allmänhet kan möjligen vidga perspektiven och lämna öppningar mot vägar framåt till gagn för någon form av samförstånd.