I sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll (Bonniers 2016) ägnar Olof Lundh ett kapitel åt sina bägge favoritlag: Leeds United och Landskrona BoIS. Det är en underhållande och personligt skriven text, som också vi grånade läktarhabituéer kan ha utbyte av. Själv känner jag igen åtskilligt men långtifrån allt. Till exempel har jag aldrig begripit hur lagen i ens fotbollshjärta till antalet kan vara fler än ett enda.
1950-talet igenom och de första åren på 60-talet såg jag nästan alla IFK Norrköpings allsvenska hemmamatcher i den park som länge ansetts gammal snarare än ny och som definitivt inte tillerkänts Östgötaportsstatus ännu; sådant skulle ju dröja ända till 2016.
Det var min far, bokhandlare Eric P från småstadsidyllen Skeninge, som lärde upp och skolade in mig till renlärig IFK-anhängare. I snitt var fjortonde dag rattade han sin Mercury knappt åtta mil i nordostlig riktning mot Peking med brorsan och mig instuvade i baksätet och med siktet inställt på Gamla parken. Torsten Lindberg, Karl-Edvin Steen, Rönnskär Karlsson, Holger Nyman, Olle Håkansson, Herbert Sandin, Putte Källgren, Örjan Martinsson, Bill Björklund, Torbjörn Jonsson, Harry Bild – Björn Nordqvist, Gösta Löfgren, Zamora Nyholm, Julle Gustafsson, Åke Bajdoff Johansson icke att förglömma – hette sexton av de mest ryktbara pedagogerna i mitt första universitet.
Som obestridd rektor och chefsarkitekt verkade filosofen Carl-Elis Nalle Halldén. Han var född 1906, basade för Tipstjänst och klassades, i varje fall enligt baksidestexten på våra Alfa-bilder, som en ”urstyv människokännare” med hart när ”otrolig arbetskapacitet”.
Det är ingen överdrift att Nalle och hans IFK levde i symbios med varandra.
Redan som 10-årig parvel hade jag välgrundade åsikter om Norrköping, både om staden i sig och om det läckert blåvitskrudade laget. Ja, i Norrköping var alla människor vänliga, alla gator framkomliga, alla gräsmattor klippta, alla ovädersmoln bannlysta, alla biffar vegetariska och alla frisparkar – som drabbade de läckert blåvitskrudade, väl att märka – lika definitionsmässigt som pinsamt feldömda.
Sedan 2011 har jag varit medlem i Degerfors IF. Det beror inte på hängivenhet, lidelse eller djupare passion för de rödvita, eftersom allt sådant i mitt fall i årtionden reserverats för IFK Norrköping, utan helt krasst på sympati och välvilja av enklare slag. Degerfors råkar vara en av de klubbar som tilltalar mig och talar till just mig. I denna genre är konkurrensen hård: BK Häcken, Östersunds FK, Hälsingborgs IF (jag föredrar den äldre stavningen med ä, inte med e), Åtvidabergs FF, Swansea City, Preston North End, Wigan Athletic, Borussia Dortmund – ”wir sind alle Dortmunder Jungs!” – och Strömsgodset från Drammen har jag länge haft ett gott öga till, oftast rentav två.
Under EM-slutspelet i Frankrike höll jag för övrigt på Belgien, en möda som skulle visa sig spilld i kvarten mot Wales.
Men det handlar alltså inte om äkta passion för något av dessa lag. Nervös blir jag då och endast då IFK spelar.
Att studera relationerna i idrottshistoriskt hänseende mellan allsvenska Norrköping och ex-allsvenska Degerfors saknar inte intresse för sanna kalenderbitare. Jag har ägnat ett par regniga sommardagar åt ett sådant studium. Tidigare misstänkte jag att östgötabossarna hade en hel del att skämmas för i sitt sportsliga – eller osportsliga… – umgänge med det järnmärkta bruksgängets ledarskikt. Någon form av återkommande storebrorsfasoner ifrån IFK-håll mot de resurssvagare kusinerna från (värm-)landet hade jag i åtanke. Men så illa tycks det inte ha varit. I stort kan nog förhållandet mellan de rödvita och de vitblå staberna betecknas som korrekt genom åren, korrekt om än inte direkt vänskapsfullt.
Obestridligt är dock att det hettade till rejält, när Halldén och kompani snodde Gunnar Nordahl från Degerfors i nådens år -44 och erbjöd honom, denne pålitlige kanonjär, arbete i såväl IFK-kedjan som på brandkåren. Att det knöts nävar i tusentals byxfickor i den nyblivna köpingen vid Letälven på grund av Nalles och Nordahls förräderi är självklart: Gunnar från Hörnefors hade trots allt gjort hela 58 mål på 77 allsvenska matcher i DIF-tröjan – och skulle göra ytterligare 93 på 92 matcher i sin nya och mer stjärnspäckade omgivning.
Det var ju i praktiken och i själva (järn)verket kronjuvelen, som Nalle lagt rabarber på.
”Di där värverdjävlera, di ska ha stryk!” menade DIF-veteranen ”Lurik” Flodberg och tolkade med den grundade meningsyttringen alla sanna lokalpatrioters rättmätiga ilska – och, tror jag mig veta, också många andras.
Även om Knut Nordahl stod det strid mellan östgötar och värmlänningar. Enligt tidningsuppgifter var bror Knut redan uppbunden och spelklar för Degerfors men fick kalla fötter och slog ner bopålarna intill Bråviken i stället.
I IFK-dressen gjorde han sedan, under sin nioåriga Peking-karriär, 167 allsvenska matcher och 39 mål. En tredje Nordahl, Bertil ”Hockey” kallad, höll däremot tillgodo med rödvitt och Stora Valla under nästan hela 40-talet.
Faktum är att Åtvidaberg har värvat betydligt fler Degerforsspelare genom åren än vad Norrköping gjort. ”Söla” Andersson och Ralf Edström är bara två exempel. På rent fotbollsmässiga och därmed legitima grunder har IFK Norrköping flera gånger satt käppar i hjulet för det i rött och vitt ekiperade ”vulkanlaget” (en term som myntades av domaren och sedermera DN-journalisten R:et Eklöw). Framför allt den sista spelrundans händelser i 1940-41 års allsvenska belyser min tes.
Bruksgänget kamperade den gången i serietabellens övre regioner med Hälsingborgs IF som enda konkurrenten om guldet. Inför slutomgången hade DIF samlat ihop 29 poäng och HIF 31. Målskillnaden var nästan densamma för bägge lagen – det uråldriga målkvotsharvandet togs f ö ur bruk inför just 1940-41 års säsong – och såväl HIF som DIF skulle avsluta borta, mot Gårda BK respektive IFK Norrköping. Om Gamla Mjölkkossan fick pisk i Götet, samtidigt som vulkangänget besegrade mittenplacerade Norrköping, så skulle guldet bli värmländskt. Länge såg det ut att gå vägen. I halvtid ledde Gårda med 2-0 mot Hälsingborg (slutresultatet blev 2-1), medan de första 45 i Norrköping var mållösa. Men där hade IFK:s Gösta Malm skadat sig, varför Peking tvingades spela med tio man i hela andra halvlek. Trots det blev det hemmaseger. ”Skjorta” Bergström felbedömde ett skott från mittlinjen – ”alla lösa går om!” – och nonchalerade i samma veva en bedräglig östgötatuva. Därmed var det kört.
Slagna och nedslagna fick Olle Åhlund, Gunnar Nordahl, Bengt Benjaminson, Gummi Andersson och två stycken Hambobröder (Lill-Hambo, Kvarts-Hambo) samt alla de övriga järn- och stålmännen resa hem till Värmland igen med en bitter Istvan Wampetits, den ungerske tränaren, i handbagaget och ett försmädligt stora silver i trossen eller möjligen någon annanstans.
Ja, så nära men ändå så långt ifrån…
Även säsongen 1955-56 blev skickelsediger ur DIF-synpunkt men nu av helt andra skäl. Med endast två matcher kvar att spela kämpade Degerfors med Norrby IF och Västerås SK om att rädda det allsvenska kontraktet; två av de tre var predestinerade att åka ur. I näst sista spelomgången mötte de rödvita serieledarna IFK Norrköping på Stora Valla, och hemmaseger var ett måste (eller något ditåt). Men för matchens enda mål svarade Henry Putte Källgren med en spark som i annalerna framställs som en ortodox bicykleta, trots att konster av den arten ännu var okända i såväl teori som praktik. I den 22:a och sista omgången förlorade så ett slokörat och redan uppgivet Degerfors mot Sandvikens IF i Gästriket med 7-0 och hamnade på sista plats i allsvenskan. Degradering följde.
Mot det rödvita fiaskot i Sandviken kontrasterade en ärorik Peking-triumf samma dag och vid samma klockslag: i en direkt avgörande final på Gamla parken mot Eric Perssons Malmö-pågar vände IFK halvtidsresultatet 0-1 till 2-1 och blev svenska mästare för sjunde gången inför 29 372 åskådare (nytt publikrekord). Jag var själv, 12-årig, åsyna vittne och har bevarat just den matchen i ljust och tacksamt minne.
Men tiden gick, åren likaså. 1960 gjorde vulkangänget comeback i allsvenskan, och säsongen 1963 – man spelar som bekant vår/höst i stället för höst/vår från och med 1959 – hade de rödvita ett kanonlag på både gräset och papperet. För andra gången i klubbens historia blev man serietvåa och knep ännu ett stort silver – men fann sig återigen akterseglade av Norrköping. Endast två poäng skilde lagen åt, när allsvenskan slutsummerades. Att DIF besegrade Peking på ett regnindränkt Stora Valla med 1-0 (Tord Grip!) söndagen den 1 september inför 21065 betalande, ett förmodligen oslagbart publikrekord, halp föga.
Inte oväntat brandskattades silverlaget på flera av sina bästa spelare. Talangfulle Lasse Heineman köptes under dramatiska former in av IF Elfsborg, Grip försvann till Solnas AIK och nya stjärnskottet Thomas Nordahl lämnade Degerfors för Örebro.
Dessvärre fungerar det så i denna den bästa av fotbollsvärldar. Det är lätt att visa: från hösten 2014 och ett gott stycke in på våren 2016 hade IFK Norrköping förmånen och lyckan att kunna spela med i stort sett ograverat lag i match efter match, dessutom under ledning av en kompetent och hett engagerad tränare (”Party-Janne”). Det gav resultat och ledde till närmast sensationella framgångar. Men sedan långtidsskadades ett par av de tyngsta pjäserna, samtidigt som Fransson, Traustason och Kujovic drog söderut och nämnde Janne fick annat att göra.
Mer behövs inte för att en epok ska ändas.
Erik Bengtsons klassiker Heja röda vita laget från 1975 har jag läst inte mindre än fyra gånger vid olika tillfällen i livet. Många tror att det är en roman om fotboll och om Degerfors IF – vilket förvisso är sant – men det är också ett kulturpolitiskt arbete med både djup och bredd. Tydligast framgår detta av ett par rader på sidan 118 i 2013 års upplaga:
”… IFK Norrköping är förmodligen allsvenskans justaste och trevligaste lag, ingen som gnäller, ingen som skäller och klagar.”
Ja, precis så är det. Mitt 10-årsjag hade inte kunnat formulera det bättre.
