De sedan sekler förtryckta slår nu tillbaka på många fronter

Slavdrivare

Det är klart att man förfasas över alla blodiga bilder och vittnesmål av förkrossade israeler i Gazas nära gränsland. Grymheterna är som alltid gränslösa i denna sortens hämndaktioner. Hatet driver fram det otänkbara. Men varifrån kommer hatet?

Palestinierna bär på ett 75 år gammalt djupt rotat hat mot staten Israel och mot israeler (i värsta fall mot judar – det är ju också ett religionskrig) och hat leder som sagt alltid människor så småningom till det allra yttersta.

Var liknar dessa scener? När såg vi något liknande? Klart man kommer att tänka på IS filmade halshuggningar. Jag tänkte också på när bortträngda jordbruksarbetare i Zimbabwe återtog sin jord när kolonialisternas jordegendomar konfiskerades efter nästan ett sekel. Man klev helt enkelt in i husen och slog ihjäl de vita jordtjuvarna. Obeskrivligt grymt, men sådan blev de förtrycktas laglösa hämnd på sina forna plågoandar. ”Instant justice” kallas det också. Det är det vi nu ser – i modern välplanerad version – i Palestina.

I många vita europeers ögon framstår det endast som obegripligt och grymt, ja som en slags bekräftelse på att dessa människor är av en annan sort, en lägre stående sort, utklivna ur djungeln in i deras välskötta trädgård. Minns Josep Borells (EU:s utrikesrepresentant) tal om Europa och västvärlden som trädgården och resten av världen som djungeln (underförstått befolkad av vildar). Det rasistiska anslaget är påtagligt.

Därför förblindas nu västvärlden för allt annat än att se ”vildar som tränger sig in i deras trädgård och slår ihjäl, tar fångar och förstör”. Borta är 75 år av den egna trädgårdens fördrivning, mord och förtryck av palestinierna. Den israeliske mannen, som intervjuades i SVT–Rapport av Samir Abu Eid häromdagen efter Hamasattacken, gjorde sig till tolk för vad som nu sprider sig som en löpeld, det mest extrema; jämna Gaza med marken! Kill them all! Och på den vägen verkar det nu vara.

Måste man nu säga att man fördömer Hamas terrorvåld? Det är ju självklart för människor som levt ett liv i yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati. Men gör vi det samtidigt som vi glömmer det nakna våld som under 200 år utövats i ”civilisationens” namn mot urbefolkningar i Afrika, Nordamerika, Sydamerika och Asien, så är inget vunnet.

I USA och Europa känner alla till kolonialismen, det står i alla skolböcker. Men vi ser det som ett passerat stadium långt bak i historien. Nu har vi blivit humana. Men bland de exploaterade folken glömmer man aldrig. Palestinierna kommer aldrig att glömma, de blir påminda varje dag vid checkpoints och höga skiljemurar, kolonialismen är ju bara 200 år gammal. Vår civilisation bär alltså på en stor skuld som aldrig får bagatelliseras eller ignoreras. För de koloniserade folken är vi förtryckarna så länge vi inte slutit en rättvis fred och försonas. Dit är det ännu långt.

Jag fördömer alltså först och främst Israels 75 år av fördrivning och förtryck av palestinier. Men som vanlig liten svensk människa fördömer jag förstås även allt hämdlystet motvåld. Men det går trots allt att förstå att motvåld till sist kommer, eftersom den olagliga ockupationen pågår och plågar och pågår… mot palestinierna generation efter generation.

Problemet är storpolitiskt. Där ska det stora ansvaret placeras. Palestina ligger mitt i ett oljerikt område i skärningspunkten mellan Västvärlden och den nu uppstigande samlingen av gamla kolonialländer dit också Ryssland sällat sig. Kampen mellan dessa maktblock blir allt mer intensiv nu när USA-världen håller på att förlora greppet även om Ukraina. Det nya palestinska kriget gör bara den storpolitiska scenen ännu mer komplicerad, svårbegriplig och nyckfull. Anarki håller på att uppstå. Ingen har längre kontroll över situationen, allra minst USA. Vad som ska komma ut av detta är omöjligt att förutse. En sak är nog ändå säker, det är att det kommer att bli värre innan det kan bli bättre.

Ditt och mitt eget moraliska dilemma uppstår när våra egna personligen oskyldiga civilisationsbröder och systrar drabbas. Ska vi protestera och tycka att detta övergår allt annat vi känner till? Ska vi anlägga hatets tunnelseende och bortse från sammanhanget? Ska vi ta avstånd från människor i vår omgivning som inte deltar i protesterna emot Hamas? Eller ska vi lugna ner situationen genom att tala med varandra? Ja, allt annat än detta sista strider mot allt förnuft. Det är i dagens läge upp till varje enskild människa att stå upp för förnuft och eftertanke och välja denna tredje väg.