Världen närmar sig gränsen för det onämnbara – sin egen undergång. Klart man kan avfärda det och hänvisa till att undergångsstämningar funnits så länge vi kan se tillbaka i människans historia. Men, vad hjälper det när man faktiskt tror att man ser hotet klart och tydligt.
Två domedagsperspektiv konkurrerar dessutom för närvarande med varandra. De som tror mera på det ena använder det för att bekämpa de som mest tror på det andra och tvärt om, varpå katastrofrisken ökar än mer, kan man tänka.
Det onämnbara! Jag märker att många – kanske de allra flesta – helst vill undvika att delge varandra sin rädsla för detta onämnbara, genom att helt enkelt tala om annat så länge det är möjligt.
Det ena domedagspeerspektivet är miljö- och klimathotet, som har hela etablissemanget och alla stora medier som sina främsta företrädare. På det området tävlar alla om att framstå som bäst i klassen. Till och med den nya regeringen. Medan det andra domedagsperspektivet, som är kärnvapenhotet, lever en mycket undanskymd tillvaro, nästan helt utan medieuppmärksamhet. Och det lilla som ändå poppar upp ibland dränks i ropen på mer pengar och vapen till Ukraina.
För att synas och höras i media kastar nu miljö- och klimataktivister i desperation potatismos och tomatsoppa på klassiska konstverk i olika muséer. Klimataktivister kedjar fast sig mitt i gatan och stoppar trafiken på E4:an i rusningstid för att väcka uppmärksamhet. En sådan aktivist fick lägga ut texten i radion idag och förklarade att man nu måste ställa sig mitt i gatan, inte smyga i ett hörn av ett torg, där man fått tillstånd att visa sina plakat, hålla sina tal och dela ut sina flygblad. Nej det duger inte. Ändamålet helgar nu medlen. När ingen längre lyssnar måste man tvinga sig fram ur mediebruset. All medial uppmärksamhet tjänar saken och medierna hugger alltid på det spektakulära och actionbetonade.
De som däremot framhäver kärnvapenhotet som det akut viktigaste är mera inriktade på analys och förståelse av de komplicerade ekonomiska och politiska förhållandena som håller på att driva världen mot en kärnvapenkatastrof. Deras demonstrationer är påtagligt små, lugna, och drivs inte sällan av pensionerade gamla FNL-are, som håller sig till samhällets lagar, respekterar ordningsbestämmelser och försöker övertyga den tysta allmänheten med argument via insändarsidor och bloggar. Det är till och med så att man ser en risk att en kärnvapenkatastrof kan komma fort och överraskande ur det allt mer eskalerande kriget i Ukraina. De stora medierna är helt ointresserade av sådana fredliga och välartade manifestationer. Vi har alltså kommit mycket långt från 2003 då 100.000 tågade i Stockholm mot Irakkriget.
Båda katastrofhoten är förstås värda att tas på största allvar. När det gäller klimat- och miljöhoten borde det mest vara fråga om vilka metoder som är effektiva, eller bedömningar hur akut klimathotet verkligen är. Det borde kunna diskuteras utan ideologisering. Men här har nu uppstått en oöverstiglig klyfta mellan så kallade globalister och antiglobalister. Globalisterna för fram klimathotet som de godas perspektiv, medan antiglobalisterna automatiskt blir deras onda motståndare, och förvisas till B-laget bland ”alternativa medier”. När Elsa Widding nu som nyvald riksdagsman framförde sin antiglobalistiska mening blev upprördheten stor.
När det så gäller hotet om ett kärnvapenkrig blir frågan ofrånkomligen politisk. Diskussionen om detta, som självklart rör storpolitiska frågor, kräver historiska, ekonomiska och kulturella insikter. Fredsfrågan är lika gammal som vår industriella tidsålder. Trots att människor i hundratals år insett att krigen – med mänskliga mått mätt – är vansinnesföretag, fortsätter de att utvecklas och bara bli grymmare och allt mer sofistikerade. Hur kan det komma sig? Är människan i grunden en ond krigisk varelse? Eller är det de sociala och ekonomiska omständigheterna hon lever under som med ojämna mellanrum är så ogynnsamma att krig för en del makthavare framstår som enda lösningen?
I dagens globaliserade värld har de ekonomiska orättvisorna genom medialiseringen blivit mer synliga för allt fler. Även om många fått materiella standardhöjningar har klyftan mellan de allra rikaste och de stora massorna i världen ökat lavinartat. Det här skärper motsättningar och kräver mer miljö- och naturresurser, vilket riskerar att sluta i ett atomkrig mellan de två tre största aktörerna.
I samma globaliserade värld värms klimatet relativt snabbt, vilket innebär många sorters hot mot allt levande. Trots tröskeleffekter, ekologiska kollapser, kommande havsnivåhöjningar, extremväder och ökerutbredningar är det ändå relativt sett rätt långdragna processer, som kan motverkas genom anpassningar på olika vis i olika delar av världen och av förnuftiga åtgärder för att bromsa medeltemperaturökningen.
Men motsättningarna mellan det gamla kolonialimperialistiska väst och det framväxande globala syd (Kina, Indien, Ryssland, Barsilien…) måste hanteras så att det inte triggas fram en kärnvapenurladdning. Det här är den klassiska fredsfrågan. Det militärindustriella komplexet i världen (även i vårt land BAE-Systems – Hägglunds i Ö-vik t ex) är en mäktig pådrivande kraft i de fina salongerna med överklasspråk, kostym och slips.
Det här är en politisk process som ingen förmår styra, och som maktetablissemanget nu blivit en del av. USA/Nato/EU har försökt inta ett globalt ledarskap och sätta FN (och därmed det globala syd) åt sidan, men redan misslyckats. De slits nu sönder inifrån – se på Storbritannien, Italien, Tyskland, USA och även lilla Sverige – trots allt uppblåst tal om enighet om att Ryssland är den stora boven som till varje pris måste kväsas med en massiv handelsblockad. Det är på grund av dessa sanktioner vi kommer att bli fattigare och frysa i vinter. Den idiotiska idén; att tro man kan knäcka Ryssland med ett handelskrig, kommer istället att knäcka Europas industrier (utom möjligen vapenindustrin) och alla sociala gemensamma välfärdsystem. Som sagt, alla våra politiker bara fortsätter att mana fram mer sanktioner mot Ryssland, trots att man sett att denna metod inte fungerar och driver sina egna befolkningar mot en slags ättestupa.
Några demokratiska senatorer i USA krävde i ett brev stopp för mer pengar och vapen till Ukraina, men tvingades genast backa på grund av ett hejdlöst vrål från Rysslandshetsarna och av att även Trumpvänliga republikaner krävt något liknande. Men det vore förstås det enda förnuftiga. Även svenska politiker måste förmås backa och inse att mer pengar och vapen till Ukraina även leder oss närmare ättestupan. Ja, sambanden mellan kriminalitet, skjutningar bland ungdomar på våra gator, gängbrottslighet, snabba cash i knarkbranschen och den rent bisarra världen med krig och flyktingströmmar, borde framstå som helt uppenbara. Men, vilken politiker skulle våga påstå att för att knäcka gängen och få stopp på skjutningarna bland ungdomar måste vi sluta skicka vapen och pengar till Ukraina?
Nu har jag irrat runt en stund i denna komplicerade politiska soppa och vet inte riktigt vad jag kommit fram till. Men, en sak är säker. Behovet av att tänka om och se de stora sambanden är helt nödvändigt. De två domedagsperspektiven måste som sagt tas på allvar, men fredsfrågan, alltså – att sluta skicka pengar och vapen till Ukraina och att kräva fredsförhandlingar – är ändå mer akut än klimat- och miljöfrågan för tillfället. För, vad ska vi med låga CO2-utsläpp till i en värld ödelagd av kärnvapen?
Du ger en intressant översikt, Knut, och presenterar relevanta resonemang. Jag erkänner direkt att jag själv trevar, i försöken att försöka förstå ”bärkraften” i de negativa alternativen.
Möjligen kan vi finna en ledtråd i det faktum att så länge USA driver handelsblockader, och handelskrig – mot Kina – och förbereder sig för alternativet Tredje världkriget, så sjunker klimatfrågan i bakgrunden. Vi vet inte hur långt USA-imperialismen är beredd att gå emot ett storkrig, men ser vi det långa förberedelsearbetet på proxy-kriget i Ukraina, har vi skäl till oro, USA-imperialismen har skäl att oroa sig för BRICS, ffa Kina, och därav handelskriget. Det senaste draget – i strid med WTO:s regelverk, är ”ordern” till ingenjörer och forskare som arbetar med elektronik i Kina: Säg upp er och lämna Kina, eller ni riskerar ert USA-medborgarskap.
Så länge storkriget tycks – mer eller mindre – stå för dörren fortsätter vapensmedjorna m fl industrier och energiföretag att spy ut växthusgaser. Så min prioritetsordning blir först mot storkrigens entreprenörer, för avspänning, och stegvis avrustning, sedan kan krafterna helt inriktas på den allvarliga klimatfrågan.
Två domedagsperspektiv, javisst. Vilket är mest akut? Vi i väst, under USA:s förlamande ledarskap kommer aldrig att kunna ta itu med ”domedagsperspektivet miljö- och klimathotet”. Det andra hotet ”kärnvapenhotet” står främst USA för. Så vad är lösningen? Lösningen är det som pågår: en revolution i form av en övergång från den av USA ledda unipolära världsordningen till en multipolär. Denna revolution är mycket komplex, ja så komplex att stora delar av den så kallade vänstern i väst inte fattar att den pågår, och därför, som t ex partiet Rødt i Norge emellanåt ställer sig på reaktionens sida. Partiet Kommunisterna i Sverige visar sin oförmåga att sätta sig in i denna revolution genom att helt enkelt gräva ner sig i vad som sker inom landets gränser och undvika att rapportera vad som sker i världen och hur detta oundvikligen kommer att påverka även Sverige. Tidningen Proletären missar i stort sett allt av vikt för denna revolutionära övergång till en multipolär värld och kommer naturligtvis inte att redogöra för V Putins mycket intressanta tal vid Valdaimötet häromdagen liksom man helt undvikit att redogöra för det kinesiska kommunistpartiets senaste kongress, och vad som händer inom t ex SCO eller andra delar av den progressiva sidan i kampen mot den unipolära världsordningen. Det pågående kriget mellan Nato och Ryssland i Ukraina och ett eventuellt kommande mellan Kina och USA rörande Taiwan. Bägge dessa brännpunkter riskerar naturligtvis att utlösa kärnvapenhotet.
Så skriver Knut L!
”Det här är den klassiska fredsfrågan. Det militärindustriella komplexet i världen (även i vårt land BAE-Systems – Hägglunds i Ö-vik t ex) är en mäktig pådrivande kraft i de fina salongerna med överklasspråk, kostym och slips.”
Ett berättigad demokratifråga som det finns anledning att lyfta fram med anslutning till ovanstående; Var finns alla fredsvänner, mot Nato och för en kärnvapenfri värld, inom det stora folkrörelsepartiet Socialdemokraterna? Och varför är det så tyst bland dem som var närvarade vid senaste S-kongressen där beslut om svensk Natoansökan avvisades. Nog borde åtminstone någon bland de som var delaktiga i beslutet ge sig till känna och stå upp med tydlig röst för en fredlig världsordning, som utesluter vapenmakt och handel med det samma.
Fyra år med nuvarande maktordning i Riksdagen ser inte särskilt hoppingivande ut. Därtill när oppositionen i fredsfrågor är vingklippt till den grad att enbart Vänsterpartiet och Miljöpartiet hörs på marginalen.
Trist, ty det ser onekligen illa ut, när dessutom inte ens en kraftfull fredsopinion från folkdjupet går att finna någonstans. Om den finns. Av någon anledning kommer den sällan till tals i vårt stora medieutbud.
Usch och ja och nej nej. Den lilla människan, vad ska snigeln ta sig till? Känns som att en jättesten ligger mot den lilla snigeln som väntar att någon i värsta fall sparkar undan den stora stenen som kväver den lilla snigeln. Där är vi nu. Sniglarna marscherar men hjälper det kanske om sniglarna har tur?
Vi får heller inte glömma att både Sverige och Finland mycket starkt bidrar till kärnvapenhotet. Sverige ändrade tvärt sin neutralitetspolitik, med förre försvarsministern i spetsen, och det gör nu att Natos bombflyg har full tillgång till svenskt luftrum. Finland håller nu på med att ändra lagstiftningen vilket kommer att göra det möjligt för USA att stationera kärnvapen kloss inpå gränsen mot Ryssland. Det är bara några månader sedan Finland försäkrade att detta inte skulle bli fallet vid ett medlemskap i Nato.
Vad jag förstår, har dessa beslut inte ens behövt några allvarligare påtryckningar från Natos/USA:s sida. ”Buga-vackert-politiken” sitter numer i ryggmärgen även på svensk och finsk socialdemokrati. Om man från rysk sida nu kommer att meddela, att detta allt kommer att innebära att man måste se över sin politik i Östersjöområdet, så kommer naturligtvis ledare ur svensk/finsk politikerklass genast att ropa ”Nu hotar Ryssland!” Så ropade den avgående centerledaren Annie Lööf för något år sedan då den ryske utrikesministern Sergei Lavrov kommenterade svensk närmare uppslutning kring den transatlantiska länken.
De svenska och finska politikerklasserna har idag helt tappat den förmåga som flera av deras företrädare, t ex Olof Palme och Urho Kekkonen, hade. De hade, i varje fall i viss mån, förmåga att se de länder de företrädde i ett internationellt perspektiv. I det perspektivet var fredsfrågan oerhört viktig. Detta faktum var också internationellt uppskattat. Idag ser naturligtvis alla som ansluter sig till kampen för en ny multipolär världsordning, det vill säga majoriteten av jordens befolkning (det Globala Syd), att Sverige och Finland lätt som en plätt i säkerhetspolitiska frågor ansluter sig till det största hotet mot denna nya framväxande och efterlängtade världsordning, det vill säga USA-imperialismen. Vad det framöver kommer att betyda för freden eller för svenskt och finskt välstånd, ja det funderar de bägge ländernas politikerklasser inte mycket på; som det verkar.
Men när nästa år har kommit en bit på väg, om inte förr, kommer de naturligtvis att tvingas börja tänka ”Hujedamej; hur skall vi kunna undvika att våra folks välfärd kommer att försämras än mer?”
Jojo! Sverige och Finland krokar arm och siktar på Nato-medlemskap.
Vad betyder det?
Finlands nära samarbete med Sovjetunionen upplöstes med denna. Att jämställa Palme och Kekkonen är lite oegentligt, eftersom finnarnas läge innan bestämdes av Vänskaps- och biståndspakten med unionen av rådsrepubliker, vilket begränsade (milt sagt) Kekkonens handlingsmöjligheter gentemot sin östliga granne.
Sovjetunionens sammanbrott hade även andra konsekvenser. Nato stod nu helt utan fiende att ”alliera sig” emot. Warshawa-pakten upplöstes ju också och enligt det numera (alltför?) kända löftet till Gorbatjov skulle även Nato upplösas, helt följdriktigt. Men så skedde inte!
I ett slag förvandlades således Nato till en ”anfallsallians” gentemot alla, som på ena eller andra sättet sökte vägar utanför den amerikanska överhögheten, såväl inom Nato som utanför! Det har vi under de gångna 30 åren sett åtskilliga exempel på.
Sveriges och Finlands övergivande av alliansfriheten betyder att även vi numera tillhör den ”anfallande” sidan. Vår militära upprustning ska ses i detta ljus. Att vi också tonat ner vårt engagemang i kärnvapennedrustningen hör givetvis intimt samman med detta. Våra möjligheter att som stat uppträda som kämpar för fred upphör givetvis nu och vi ställer oss i stället helhjärtat på den globala överhetens sida gentemot de undertryckta majoritetsfolken världen runt. Grattis Ni stolta och oförvägna nordbor!