Bild: Ayman Baalbaki, Lebanon, Utan titel, 2020.
Israels bomningar av Beirut är en spegelbild av de hårda attackerna mot Gaza och symboliserar det förakt för människoliv som präglar både Israels och USA:s krigföring. Det skriver Vijay Prashad Tricontinental: Institute for Social Research på Consortium News 11 oktober 2024. Översättning till svenska av Henrik Linde.
Den första oktober avgavs ett uttalande av den amerikanska republikanen Michael McCaul (R-TX), ordförande för representanthusets Foreign Affairs Committé, som uppmanade president Joe Biden att ”sätta maximalt tryck på Iran och dess ombud, snarare än att pressa Israel till ett vapenstillestånd. Vi måste påskynda vapenöverföring till Israel som vår administration har fördröjt i månader, inklusive 2000 pound bomber, för att säkerställa att Israel har verktygen för att avvärja dessa hot”.
McCauls krigiska appell kom några dagar efter att Israel använt mer än 80 stycken 2000 pound bomber (ca 1000 kg /red) och annan ammunition den 27 september för att slå mot bostadsområden i Beirut och döda – förutom hundratals civila – Sayyed Hassan Nasrallah (1960-2024), ledaren för Hisbollah. I enbart denna bombräd släppte Israel fler av dessa ”bunker buster”-bomber än vad USA:s militär hade använt under hela invasionen av Irak år 2003.
En tidigare amerikansk pilot i amerikanska flottan, kommendör Graham Scarbro, granskade bevisen för de israeliska bombangreppen för U.S. Naval Institute. I en mycket avslöjande artikel noterar Scarbro att Israel ”tycks ha haft en anmärkningsvärt annorlunda inställning till ’collateral damage’ än de amerikanska styrkorna under de senaste få årtiondena”.
Medan USA aldrig har visat någon anmärkningsvärd oro för civila offer eller ”collateral damage” är det värt att notera att även äldre officiella militärer har rest på ögonbrynen inför graden av Israels ignorerande av människoliv. Scarbro skriver ”de tycks ha en högre tröskel för ’collateral damage’ … vilket betyder att de slår till även när riskerna är större för civila offer”.
Trots att Washington känner till att Israel har bombat Gaza och nu Libanon helt struntande i följderna – också efter att Internationella Domstolen i Haag fastslagit att det är ”troligt” att Israel begår folkmord mot palestinierna i Gaza – så har USA fortsatt att förse Israel med dessa vapen.
Den 10 oktober 2023 sade Biden, ”vi bidrar med ytterligare militär hjälp” vilket nu har nått en rekordnivå av åtminstone 17,9 miljarder dollar under det senaste årets folkmord. ”Washington Post” rapporterade i mars att USA har ”i tysthet godkänt och levererat mer än 100 separata utländska militära försäljningar till Israel som uppgick till tusentals av precisionsstyrd ammunition, bomber med liten diameter, bunker busters, handeldvapen och annan dödlig hjälp”.
Dessa ”små” försäljningar föll under minimigränsen för vad amerikansk lag kräver för att presidenten endast behöver gå till kongressen för godkännande (vilka i vilket fall som helst inte skulle ha nekats). Dessa försäljningar uppgick till åtminstone 14.000 stycken 2000 pound MK-84-bomber och 6.500 500 pound-bomber som Israel har använt i både Gaza och Libanon.
I Gaza har Israel rutinmässigt använt 2000 pound-bomberna för att slå mot områden befolkade av civila – som hade blivit uppmanade av de israeliska myndigheterna att själva söka skydd i dessa områden.
”Under krigets två första veckor” rapporterade The New York Times ”var ungefär 90 procent av den ammunition Israel fällde i Gaza sattelitstyrda bomber på 1000 eller 2000 pound”.
Mars månad tweeted den amerikanske senatorn Bernie Sanders (I-VT):
”USA kan ena dagen inte be Netanyahu att stoppa bombningen av civila och nästa dag sända tusentals fler 2000 pound-bomber som kan utradera hela kvarter. Detta är obscent”.
En rapport år 2016 av Action on Armed Violence erbjöd följande bedömning av dessa vapen för massförstörelse:
”Detta är extremt kraftfulla bomber, med en stor destruktiv kapacitet när de används i bebodda områden. De kan rasera byggnader och döda och skada människor hundratals meter från detonationspunkten. Fragmenteringsmönstret och räckvidden för en 2000 pound MK 84 bomb är svårt att förutse. Men det sägs rent allmänt att dessa bomber har en ’dödlig radie’ (d v s det avstånd inom vilket det troligen dödar människor i omgivningen) av upp till 360 meter”.
Sprängvågorna från sådana vapen kan skapa en stor hjärnskakande effekt. En 2000 pound-bomb kan förväntas orsaka svåra skador och förstörelse så långt som 800 meter från nedslagsplatsen.
Jag har flera gånger promenerat genom grannskapet till Haret Hreik i Dahiyeh i Beirut, som träffades av israeliska bomber under attacken mot Hezbollahs ledarskap. Detta är ett starkt överbefolkat område med knappt mer än ett par meter mellan de höga hyreshusen. Att träffa ett komplex av byggnader i ett sådant område med mer än 80 av dessa kraftiga bomber kan inte kallas ”precist”.
Israels bombning av Libanon återspeglar dess hårda attacker mot Gaza och symboliserar ett förakt för mänskligt liv som karakteriserar både israelisk och amerikansk krigföring. Israel bombarderade Libanon den 23 september med ett flyganfall per minut. På några dagar hade israels ”intensiva flyganfall” fördrivit mer än en miljon människor, en femtedel av Libanons hela befolkning.
Den första bomb som någonsin släpptes av ett flygplan var en handgranat som släpptes av löjtnant Giulio Cavotti i det italienska flygvapnet den 1 november 1911 mot staden Tagiura nära Tripoli i Libyen. Hundra år senare, i en slags grotesk åminnelse, bombade franska och amerikanska flygplan återigen Libyen som ännu en del i deras krig för att störta Muammar al-Gadaffis regering.
Flygbombningarnas grymhet framstod redan från första början som Sven Lindqvist dokumenterar i sin bok Nu dog du, Bombernas århundrade (1999). Flygmarskalken Arthur ”Bomber” Harris redigerade i mars 1924 en rapport (senare utplånad) om sina bombningar i Irak och den ”verkliga” betydelsen av bombningar från luften:
”När araberna och kurderna just hade börjat förstå att de kunde stå ut med lite oväsen, att de kunde stå ut med bombningar … insåg de nu vad verklig bombning innebar i dödsoffer och skador. De visste nu att inom fyrtiofem minuter kunde en hel by … praktiskt taget utraderas och en tredjedel av dess invånare dödas eller skadas av fyra eller fem maskiner som inte utgör något riktigt mål för dem, inget tillfälle för ära som stridande, inga effektiva medel att komma undan”.
Etthundra år senare beskriver ”Bomber Harris” ord träffande den slags hänsynslöshet som tillfogas både Palestina och Libanon.
Du kanske frågar: Vad med raketerna som avlossades mot Israel av Hizbollah och Iran? Är de inte en del av krigens brutalitet? Visst är dessa en del av krigens fasor men en enkel parallell kan inte dras.
Irans ballistiska missiler följde på Israels attack på en iransk diplomatisk facilitet i Syrien i april, lönnmordet på Hamas ledare Ismail Haniyeh i Teheran som följde på installationen av Irans president Masoud Pezeshkian i juli, mordet på Nasrallaah i Beirut i september och dödandet av flera iranska militärer.
När man vet att Israel har utfört otaliga angrepp med civila som mål. Medicinsk personal, journalister, hjälparbetare, så riktade sig Irans raketer endast mot Israels militärs och underrättelsetjänsts anläggningar och inte mot civila områden. Hizbollah angrep i september under tiden Israels flygbas Ramat David, öster om Haifa.
Varken Iran eller Hizbollah har skjutit mot överbefolkade stadsdelar i israeliska städer. Sedan den 8 oktober 2023 har israeliska flyganfall mot Libanon vida överträffat Hizbollahs angrepp på Israel.
Före den nuvarande vågen av fientligheter, den 10 september, har Israel dödat 137 libanesiska civila och fördrivit hundratusentals libaneser från sina hem. Under tiden hade Hizbollahs raketer dödad 14 israeliska civila och deras raketer hade lett till evakuering av 63.000 israeliska civila.
Det har inte bara varit en kvantitativ skillnad i antalet angrepp och i dödstalen, utan en kvalitativ skillnad i användningen av våld. Våld som huvudsakligen är riktad mot militära mål är tillåtet under vissa omständigheter enligt internationell lag. Våld som är godtyckligt, som massiva bombningar riktade mot civila, är brott mot krigets lagar.
Etel Adnan (1925-2021) är en libanesisk poet och artist som växte upp i Beirut efter att hans föräldrar hade flytt från det Ottomanska kollapsade imperiet, som födde det moderna Turkiet. Hon grävde djupt ned i konfliktens plågsamma mylla. Hennes dikters ingredienser. Hennes röst hördes från hennes balkong i Ashrafieh, det ”lilla berget”, varifrån hon kunde se skeppen segla in och ut ur hamnen.
När Etel Adnan dog, skrev författaren Elias Khoury (1948-2024), som själv dog innan Beirut återigen bombarderades, att han sörjde en kvinna som inte kunde dö, men att han fruktade för sin stad som ensamt led. Här är några utdrag ur Etels dikter, ”Beirut 1982”, för att påminna oss om att vår ilska är som en storm.
I never believed
that vengeance
would be a tree
growing in my garden
*
Trees grow in all directions
So do Palestinians:
uprooted
and unlike butterflies
wingless,
earthbound,
heavy with love
for their borders and their
misery,
no people can go forever behind
bars
or under the rain.
…
We shall never cry with tears
but with blood.
…
It is not on cemeteries that we shall
plant grain
nor in the palm of my hand
We are as angry as a storm.
