OM DEMOKRATI BETYDER folkvälde, det vill säga i praktiken och inte endast i retoriken, är jag demokrat. Men att påstå att det som nu pågår i den svenska huvudstaden, med de statsbärande medierna som lojala förmedlare, skulle vara en demokratisk process…
Det vägrar jag att gå med på.
Högt över folkets huvud käbblas det vid köttgrytorna, i kamp om makt och positioner. Miljöpartiet, med två språkrör som kunde förväxlas med fågelskrämmor, vägrar att erkänna parlamentariska principer. Förutom att man avskyr SD:s väljare.
I det senare fallet, skall väljarkåren indelas i värdiga och ovärdiga? A- och B-väljare? Det är ju det som plastpåseskattens idoga förkämpar säger med sitt agerande.
Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet.
Magdalena Andersson gråter i plenisalen. Ögonen på ministern som alltid bär propeller under hakan, jag minns inte hans namn, är fuktiga av rörelse. Gräts det också, fuktades ögonen, när Margaret Thatcher utsågs till premiärminister i England?
Som om något skulle bli bättre i den blågula monarkin för att en kvinna blir statsminister. Även om hon uttalar så fort hon hinner: ”Sverige kan bättre.”
En kvinna som, enligt vad hon själv uppgivit, har Göran Persson som rådgivare? Han som befarade att svenska folket skulle bli rasande när samma folk insåg vad som gjorts med pensionerna. Folket blev kanske rasande, men förblev förslavat. Inget hände.
Vilket säkert Persson och de andra i ”pensionsgruppen” kallt räknade med. Annars hade de inte vågat.
Anderssons tysta devis är, samma som föregångaren som partiordförande: makten framför allt. Under sina år i regering hade S möjlighet att göra det de nu, efter att V legat på, påstår att de tänker göra åt ”de sämst ställda” pensionärerna.
Det usla pensionssystemet som sådant behålls däremot intakt. Först när makten hotas agerar S. Sakfrågorna är sekundära.
Jag vet inte, i skrivande stund, om Andersson till slut blir statsminister. Cirkusen fortsätter. Jag kan bara hoppas att de enfaldiga, åtminstone några av dem, vaknar till sans. Och slutar att rösta.
Så att åtminstone något gott kommer ut av detta taskskådespeleri på skattebetalarnas bekostnad.
Vi har ingen röstskyldighet i Sverige, precis som det inte finns någon vaccinationsskyldighet. Lasse Ekstrand har självfallet rätt att röstvägra. Och att glädja sig åt att skaran som inte deltar i våra allmänna val ökar (om den nu gör det, valstatistiken ger inget tydligt resultat i alla detaljer).
Men det demokratiska problemet kvarstår: Hur ska landet styras om allt färre söker sig till valurnorna?
Samverkanspartiet, ett parti som har ambition att samla mindre partier under ett paraply, med målsättningen Sverige ut ur EU, borde redan ha etablerat sig i Riksdagen. Huruvida samverkan rönt framgång är jag dock inte uppdaterad på i nuläget.
Men det kan vara ett alternativ att rösta på detta parti istället för att bojkotta riksdagsvalet.
Johan Carlström som är journalist på SvD skriver under rubriken ”Högt tonläge men små skillnader i budgetarna”. Tonläget är det intressanta, tonläget och att det är en kvinna i centrum. 10 sidor i tidningen handlar alltså om ett skådespel, ett skådespel som inte har att göra med vanligt folks vanliga vardag, ett skådespel för politikerklassen.
Ledarskribenten har satt följande rubrik på sin ledare ”Under tiden far landet illa”, och det kan jag hålla med om. Men om jag skulle bry mig om att läsa hela ledaren skulle jag nog finna att vi ändå menar olika saker.
Lasse E:s skrivning ”Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet.” kan jag däremot inte hålla med om. Jag röstar inte heller sedan flera årtionden, men jag anser inte att de som gör det generellt sett är enfaldiga. Många bland de som röstar kan man kanske kalla fåvitska men då med synonymen okunnig. Det är vår uppgift Lasse E. Din, min och många andras att genom folkbildning minska denna okunnighet.
Så länge vi är med i EU finns det inte något utrymme för en svensk regering i den traditionella statsrättsliga meningen.
Bäste Lasse!
Nu har jag tittat på dagens Rapport på TV. Och vet du vad, vi har fått kraftigt stöd i vårt folkbildningsarbete! Både talman Andreas Norlén och statsvetare är eniga om att politikerklassen själv är en god folkupplysare, då denna klass genom sitt beteende (skådespel) skadar väljarnas förtroende för Sveriges demokrati. Talmannen uttryckte sig naturligtvis inte exakt så, men jag är övertygad om att många, många fåvitska svenskar tänker så.
Självklart är mitt folkbildningsarbete i denna fråga inte mycket jämfört med det som politikerklassen själv utför, men det viktiga är inte vem som gör jobbet; det viktiga är att det blir gjort. Det rör sig dock om ett Augius stall, och varken du eller jag kan jobba lika hårt som Herkules.
Sverige ut ur EU!
Man kan nästan tro att skribenten menar att MP är det parti som ligger bakom Plastpåsskatten, men i det fallet går dom fria. Skulden ska ligga på Liberalerna, partiet som slutade vara liberala och folkliga när man bytte namn.
I övrigt vidhåller jag att Sverige snarast bör lämna EU samt riva allt samarbete med Nato, såsom Värdlandsavtalet bland annat.
Bästa debattörer!
På vilket sätt skulle förtroendet för de folkvalda och demokratin kraftigt förbättras av att Sverige lämnade det EU som vi i en på förhand bestämd till beslutande folkomröstning sade otvetydigt JA till?
Man kan tycka ungefär lika illa om skådespelet i riksdagen som Lasse Ekstrand (och jag) och vara amerikansk maoist, kominternkommunist före folkfrontsperioden eller fascist. Det intressanta är väl vilka alternativ man ser.
Den bottenlösa pessimismen och passiviteten är förstås lockande, men knappast värdigt så länge man har några droppar energi kvar.
Det realistiska alternativet till dessa riksdagspartier, vilkas gemensamma övergripande mål är att administrera kapitalismen och imperialismen vore att kunna rösta på ett revolutionärt parti, med målet att byta ekonomiskt system. Men ett sådant finns ju inte. Så vad göra?
Jag följde för bortåt tio år sedan den intressant debatten på den amerikanska maoistiska sajten Kasama om den revolutionära strategin. En av tvistefrågorna var attityden till devisen ”man måste välja det minst onda alternativet”. Praktiskt handlade det bl a om man principiellt skulle kunna arbeta inom det demokratiska partiet eller inte.
Debatten slutade med att det inte gick att komma överens och denna maoistiska organisation försvann. Den lärdom som jag dragit är att det inte går att hålla 100 procent på några principer.
Visserligen är alla riksdagspartierna värda att fördömas. Men inte i första hand för att de ägnar sig åt partitaktik och slåss om mandat och fina poster. Vi måste erkänna att dessa partier inte driver exakt samma politik, eftersom de dels företräder något olika intressen men även idéer och värderingar! Den gamla parollen om ”femlingspartierna” från 70-talet var alltid en förenkling.
Våra partier är mer eller mindre dåliga. Vänsterpartiet, trots sin usla utrikespolitik, är bättre än centern, moderaterna och socialdemokraterna i inrikespolitiken. Det farligaste partiet ur demokratiska synpunkt är definitivt sverigedemokraterna. Det går inte att passa in snyggt alla partierna i en prydlig skala.
Det är fel att vägra ”välja det minst onda alternativet” men också att låtsas som att det också är ont…
Bäste Dennis!
Om du går in på Nej till EU hittar du bland annat denna länk. Det finns där massor med material från Nej till EU, som tydligt påvisar det stora demokratiunderskott som vidlåder EU. Naturligtvis skall du också läsa vad EU ger ut, som EU-stadgan. Lissabonfördraget är också intressant. Sedan kan du också fundera på vad som hänt/händer i t ex Polen och Ungern när de länderna vill fråga sig om dessa länders lagar inte står över EU:s. Du kan också fundera på varför inte Ungern, som både är med i EU och Nato, bjuds in till det demokratitoppmöte som skall hållas i USA den 9-10 december, samtidigt som EU, som egen organisation är inbjuden. Länkar till detta hitta du i en på denna blogg nyligen publicerad artikel; du har själv bidragit med kommentar där.
Som det ser ut idag så kommer den västeuropeiska unionen att gå under på ungefär samma sätt som den östeuropeiska gjorde det för ett antal år sedan. Efter en lång tid av kaos kommer Tyskland att träda fram som den obestridda segraren i en värld som inte längre domineras av någon region.
Johan Westerholm bedriver regelbundet folkbildning om hur statsskicket fungerar i verkligheten, särskilt då S har befälet. Detta är ting som statsvetare och kommentatorer i media inte alls verkar känna till, utan där är det hela tiden bara ytan och utanverket som stöts och blöts.
Det är bra att det uppmärksammas att Dennis Zackrissons perspektiv på EU inte är det enda. Själv är jag t ex mest intresserad av EU som en historisk företeelse och i en värld med suveräna stater (FN-stadgan!) så är tiden för unioner begränsad. De finns ett tag och sedan går de under.
Det är alltid intressant att reflektera något över Bo Perssons, på senare tid inte så frekvent förekommande, kommentarer i frågorna här på bloggen. Av de nio (9) personer som deltagit i detta meningsutbyte har inte färre än fem (5) klart uttalat att Sverige bör gå ur EU. Bland övriga har jag själv inte uttryckt någon speciell uppfattning om EU, varför Bo Perssons fråga hänger lite i luften. Lasse Ekstrands inledande inlägg och såväl Hannu Kumulainen som Bert Hoflund diskuterar svenska konstitutionella frågor i allmänhet. Utifrån detta applåderar Bo Persson att ”DZs perspektiv på EU inte är det enda” och att det är bra med uppmärksamhet på detta. Jag har därutöver inget att tillägga! Det är givetvis bra att höra olika stämmor i debatten. Tycker dock att Lasse Ekstrands inledning borde fått ett bättre öde och diskuterats uppriktigt, måhända mer i linje med mitt första inlägg och de från Hannu K och Bert H. Anti-EU-aktivisterna kanske möjligen kan försöka ta den debatt som Lasse E försökte ta upp i stället för att paradera med fanan framför oss andra!
Men så DÅLIGT!
Lasse Ekstrand skriver ”Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet.”
Och i en kommentar Bertil Carlman: ”Jag röstar inte heller sedan flera årtionden …”.
Men tänk nu ett enda litet varv till. Ni har möjlighet att hjälpa till med att RÖSTA BORT något som ni mest av allt INTE vill ha.
Dessutom. Det görs faktiskt försök med nya partier. Hjälper ni inte heller dem att med era röster komma över spärren fyra procent?
Och slutligen. Ni har möjlighet att hjälpa till att bilda bättre partier. Gör ni det?
Hälsningar från en enfaldig.
Bo Persson!
Menar du med ”… så är tiden för unioner begränsad” att t ex tiden för den Amerikanska unionen av stater, USA, är begränsad? Det skulle också kunna gälla Kanada (jag har två systrar där) som är en union av olika (del)stater med stort självbestämmande. Jugoslavien var en sådan unionsform och den slogs sönder av Nato. EU behärskas främst av globalister, med segt motstånd av mer nationalistiskt sinnade stater i östra delen, så var landar dina tankar?
Bertil Carlman!
Jag går efter medlemskapet i FN. USA är medlem i FN men det är inte EU t ex.