Demokrati och yttrandefrihet, vad med dem?

Promenad i Uppsala 8 mars 2024 (Foto: KL)

Senare tiders utveckling och de svåra diskussionerna här på lindelof.nu om demokrati och yttrandefrihet har satt ordentlig fart på tankarna, vilket är bra. Svåra, nästan förbjudna frågor bubblar upp. Fungerar inte längre demokratin som mekanism för folkinflytande? Är press- och yttrandefrihet något mest för överhetens festtal? Måste yttrandefrihet urholkas för att passa den globaliserade ekonomin? Har demokratin blivit en kuliss? Att ställa dessa frågor är nästan kätterskt. Återkommer om debatten.

Nå, helt uppenbart är att det blivit lika intetsägande att kalla sig demokrat som det var på 80- och 90-talen att kalla sig socialist. Det betyder i praktiken ingenting, bara att man själv vill framstå som lite extra mänsklig och fin i kanten.

Demokrat eller socialist?

Jag tror jag måste börja i 70-talets vänstervåg för att få grepp om det här. På 1970-talet blev plötsligt alla människor vänster. ”Vänsten” skaffade sig så kallat tolkningsföreträde i offentligheten. Högern var ordentligt tillbakaträngd, de var off topic. Vänstermänniskorna kallade sig socialdemokrater, kommunister, maoister, trotskister, reformister, anarkister, ytterst få kallade sig stalinister. Och alla var de socialister. Många unga människor drogs med i denna politiska strömning, många utan att veta mycket om rötterna till alla dessa fraktioner. Det blev den tidens ungdomsrörelse.

En del läste på lite extra och blev övertygade inom sina olika fraktioner och fördömde principiellt alla andra i den osammanhängande socialistfamiljen. Det liknade allt mer en ”frikyrka” med många frälsta i olika riktningar. Sekterism var inte ovanligt. Så länge Vietnamkriget pågick höll det hela hjälpligt samman. Men efter Vietnamkrigets slut föll korthuset samman. Tolkningsföreträdet eller ”problemformuleringsprivilegiet” som författaren Lars Gustavsson kallade det övergick på 80-talet till den marknadsliberala borgerligheten genom den så kallade Timbrooffensiven.

En säregenhet med 60- och 70-talens vänsterrörelse, som till stor del befolkades av ideologiskt engagerade medelklassungdomar (”politiskt medvetna”), var att den knöt an till arbetarrörelsens idealistiska traditioner, mindre till dess materialism. Det blev till livsstil och en egen kultur (litteratur, musik–proggen, fria teatergrupper, bokförlag…). Genomgående var motstånd mot allt ”borgerligt, gammaldags och försoffat”, vilket med tiden blev allt mer diffust. Man var alltså strängt värderingsstyrd och saknade rötter i djupare folklager. Proletär- och arbetarromantik florerade ymnigt. Idealism och romantik alltså, vilket möjligen kan förklara den fortsatta utvecklingen.

På 1990-talet när vänsterungdomarna blivit vuxna med välbetalda jobb i framför allt medier och offentlig sektor växte man samman med det gamla borgerligt försoffade, fast med lite förändrad yta. Man bytte kjol, blus, hatt och kostym mot stickeluva, jeans och tröja. Några gjorde också politiska karriärer inom de etablerade riksdagspartierna. Man kunde ju organisera och diskutera politik.

EU och demokratin

Efter Berlinmurens fall, EU:s bildande, Natos expansion, Västvärldens finansialisering och tapp av sin industriella bas, arbetarklassens förvandling, Kinas ekonomiska under och Rysslands återinträde i världspolitiken blev läget ett helt annat.

Västvärlden har nu blivit missionärer i demokrati till resten av världen. Att detta faller in i gamla koloniala mönster med civilisationsspridning bekymrar ingen. Men jag frågar mig, kan verkligen demokrati (i vid mening) skiljas från förankring i folk och nationer?

Låt oss ta en titt på Europa. Denna världsdel består av 40 länder. 27 är med i EU: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. 13 befinner sig utanför EU: Albanien, Belarus, Island, Kroatien, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Norge, Ryssland, Schweiz, Serbien, Storbritannien, Turkiet och Ukraina.

Denna världsdel rymmer enorma politiska, kulturella, religiösa och historiska olikheter. Att en sådan ”union” kommer att ha svårt att hålla samman borde stå klart för alla. Det enda som till sist hjälpligt kan åberopas som enande är bekännelse till ”demokrati” (och minskat reellt folkinflytande).

Men varför går det inte att skapa Europas demokratiska förenta stater, när det gick att skapa Nordamerikas demokratiska förenta stater? En anledning är att USA byggdes av fattiga hårt arbetande invandrare besjälade av sitt ”manifest destiny” (av Gud utvalda att kolonisera Nordamerika), vilket möjliggjorde folkmordet på kontinentens urbefolkning. De stod ju i vägen för nybyggarnas exploatering av dess stora naturrikedomar. Europa var (och är) i en helt annan situation, med mycket djupare historiska rötter och med en kultur- och språkmix av helt annat slag.

Demokrati förutsätter deltagande

Så länge demokrati byggdes i varje land för sig fanns ett självklart medborgarintresse för deltagande. De drevs fram av ”folkrörelser”. Republiker (Res publika – för folket) var en variant som ställdes mot feodala kejsar- och kungadömen. I vårt fall lyckades man kombinera det nya styret med ett avlövat kungadöme.

Demokratin i Sverige engagerade många fler människor före kommunreformerna 1952 och 1963. Antalet politiskt förtroendevalda sjönk dramatiskt från över 200.000 i början av 1950-talet till ca 35.900 idag, en minskning på med nära 80 procent. Vad har det betytt?

Demokratin ska alltså ge folkinflytande. Men man undrar om något folkinflytande värt namnet kan förekomma i en union av 27 stater – som i EU? Nej, är det självklara svaret. Då blir demokratin till en kuliss – lika engagerande som Sovjetunionens konstitution – bara fina ord.

Men statsvetare har förstås länge grubblat över var demokratin börjar och slutar, men inte presenterat något begripligt svar. Så fort man blir konkret blir det svårt. Den brittiska tidskriften The Economist sammanställer årligen ett ”demokratiindex” som med hjälp av ett antal kriterier ska mäta graden av demokrati i 167 länder. 2023 toppardes listan av Norge med 9,81 poäng (av 10.00 möjliga) med Afghanistan i botten på 0,26. Sverige ligger på plats 4 med 9,36 poäng och USA på plats 29 med 7,85 poäng. Kina, som är stor som en världsdel ligger på plats 148 med 2.12 poäng och Ryssland ligger på plats 144 med 2.22 poäng.

Men vad skiljer EU:s ”demokratiska” styrelseskick från andra välorganiserade statsskick som i Ryssland eller Kina? Frågan är om EU är mindre auktoritärt.

Frågan ger sig genast: Är det verkligen meningsfullt att jämföra länder på det här viset, Sverige och Kina t ex? Jag tvivlar starkt. Den här mätningen är nog mest tillkommen för att med förment vetenskaplighet fastslå att ”liberal demokrati” är det som Västvärlden bör exportera till resten av världen. Likheten med Sovjetunionens missionerande av sin ”kommunism” är svår att blunda för.

Demokratins grundidé är folkstyre – inom stater! Det är lagstadgade styrelseskick som ger enskilda medborgare formellt inflytande, men som kan utformas på många olika sätt. Det finns alltid formella spärrar för att motverka korruption, kupper och annat skumrask. En omistlig komponent i anständigt fungerande demokratier är medborgarnas förståelse för den historia, kultur, mentalitet och det system inom vilket styrelseskicket gäller. Blir området för stort och kulturellt alltför spretigt (språk, religion) tunnas engagemanget bland medborgarna ut så att staten kan styra fritt, varpå följer att ekonomiskt mäktiga kan köpa sig privilegier – korruption. Respekten för andra länders historia, kulturer, lagar och religioner ingår däremot också i mitt demokratibegrepp. Land ska med lag byggas.

EU är således ingen naturlig gemenskap mellan folk och kulturer, utan ett projekt för att riva gränser och skapa fri rörlighet av varor, kapital, tjänster och personer (arbetskraft) – d v s att skapa en större i alla avseenden ”fri marknad”. Med detta har varje enskilt lands demokrati övergått till ren formalitet. Alla vet detta, men lika fullt kallar man det för en demokratisk utveckling.

Yttrande- och tryckfriheten

Hur står det då till med yttrande- och tryckfriheten? Kritik har vid flera tillfällen framförts av Jan Arvid Götesson mot min syn på yttrandefrihet (och den liberala borgerliga demokratin). Vi är i princip överens om att fri debatt är viktigt. Han menar dock att min yttrande- och tryckfrihet skapar problem för mig och mina åsiktsfränder, att opinioner ute i världen som jag stödjer, som till exempel tyska medborgare som protesterar mot vapen till Ukraina, och annat material jag lägger ut på lindelof.nu är möjliga tack vare vår yttrandefrihet. Det är ju helt självklart. Men vad är då problemet?

Jo, (håll i er nu, för nu kommer det djupsinniga) eftersom ”en av de viktigaste fördelarna” för diktaturerna Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea i ”sin imperialistiska kamp” mot västdemokratierna är att om de haft yttrandefrihet skulle deras slagkraft i propagandakriget ha minskat.

Götesson menar att ”det nya östblocket har en fördel av att folk i västvärlden … kan välja och byta statsledningar”, att ”västländer [kan] få valda ledare som Viktor Orbán eller Robert Fico” och att det ”kan bli oreda … som i Rumäniens, avbrutna presidentval eller i parlamenten i Frankrike och Tyskland” p g av deras yttrandefrihet. För i ”det nya östblocket kan folket inte påverka staternas styrelse.”

Götesson menar att jag genom detta ”nedvärderar demokratins betydelse på det världspolitiska planet”.

Hans slutsats blir att Västvärldens yttrandefrihet blivit – genom bl a lindelof.nu – ett vapen i händerna på ”det nya östblocket” (Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea) och att jag ”nedvärderar demokratins betydelse på det världspolitiska planet”. Och att denna min ”överslätande inställning” till diktaturer leder mig till ”märkliga underdrifter” som formuleringen ”al-Assads stränga styre”, som alltså skvallrar om att jag tycker al-Assad ”står på rätt sida i historien” eftersom han var allierad med Vladimir Putin. ”Östblocket åker snålskjuts på västvärldens yttrandefrihet”, och det faktum att ”borgerlig formell demokrati ger ett mått av folkligt inflytande, är ett vapen och en fördel för de östliga diktaturerna.” Det är också förklaringen till att min ”typ av östblocksstödjande vänster har en sådan förminskande svartsyn på yttrandefrihetens och demokratins tillstånd och utveckling i västvärlden.” Hänger ni med?

Kort uttryckt förstår jag hans resonemang på följande sätt: Västvärldens yttrande-, tryckfrihet och demokrati försvagar dem själva i kampen mot autokraterna i det nya östblocket, som i sin tur vinner fördelar genom detta.

Jag menar förstås att denna kritik är helsnurrig. Om det låge något förnuft i detta ledde det till att vi borde avskaffade både yttrandefriheten och demokratin – i försvarssyfte. Kanske är det just det som håller på att ske.

Jag har skrivit det förut, men upprepar ändå. Vår yttrande- och tryckfrihet bygger på svensk grundlag. Det är primärt den jag försvarar. Utan åsikts- och informationsfrihet (offentlighetspricipen) finns ingen demokrati (folkinflytande). Mycket svårare än så är det faktiskt inte. Informationsflöden över alla gränser idag via nätet har delvis skapat nya förhållanden som man måste hantera, men det ska inte ske med porös åsiktslagstiftning (mot utlandsspioneri, förbud mot antisemitism, demokratikriterier m m). Vi ska föregå med gott exempel i världen.

För att kort återgå till frågorna i början, på vilka jag förstås inte har några enkla svar; demokratin i väst och i Sverige är i djupt förfall, när västländers oändliga krig beskrivs som ett försvar för demokrati säger jag bestämt att sådana västländer inte är demokratier, det har ju ingenting längre med folkinflytande att göra. Så jag tvivlar faktiskt på att vår ”liberala demokrati” är överlägset andra styrelseskick på jorden. Jag är nämligen för folkinflytande. Är jag då demokrat?