Mot slutet av andra världskriget uppehöll sig 85000 tyska elitsoldater på den grekiska Medelhavsön Kreta, vars betydelse som stödjepunkt och omlastningsplats ansågs enorm. En kretensisk motståndsrörelse bildades tidigt. På våren 1944 lyckades denna rörelse med hjälp av en samling udda existenser från Storbritannien – där en viss Patrick Leigh Fermor (1915-2011) var given ledarfigur – kidnappa en medaljprydd nazitysk general i aftonväkten mitt inne i den befästa centralorten Heraklion.
Ett bättre sätt att hissa ner uniformsbyxorna på de hatade ockupanterna är onekligen svårt att tänka sig. Under noga räknat sjutton strapatsrika dygn transporterades sedan nazistgeneralen, den järnkorsdekorerade stridisen Heinrich Kreipe, från öns nord- till dess sydsida tvärsöver det 2500 meter höga berget Ida ner till havsstranden. Där väntade en av de allierades u-båtar. Fyrtiotvå timmar senare hade generalen vidarebefordrats till Kairo, där han med den äran kom att spela rollen som en något motsträvig krigstrofé.
Om denna spektakulära händelse, ja om detta sannskyldiga hjältedåd, har Christopher McDougall skrivit en 360 sidor lång bok med titeln Kraftprovet (Offside Press). Denna kraftprovsvolym saluförs som uppföljare till samme McDougalls jättesuccé Born to Run – Jakten på löpningens själ (Månpocket 2012), och visst har de två böckern släkttycke. Som tänkare är författaren, nu som då, allt annat än menlös, och han skyr konvenansens alla regler.
Men det nya arbetet är inget lyckokast. Det är irriterande spretigt, eftersom McDougall ägnar ca två tredjedelar av sitt verk åt en tålamodsprövande jakt på vad han kallar ”vår glömda kunskap om styrka och uthållighet”. Han menar att den tyske generalens kidnappare gick i land med sin sjuttondygnsbedrift genom att de var fysiskt och psykiskt tränade för sitt uppdrag men, viktigare, genom att de lärt sig den svåra konsten att bränna kroppsfett i stället för kolhydrater. Det betyder att de enligt McDougall hade sundast möjliga kostvanor: kött, fisk, avokado, broccoli, tomatjuice, cashewnötter o s v. Födoämnen som bröd, mjölk, ris, potatis, bönor, sojaprodukter, pasta, honung, frukt och yoghurt skydde motståndsmännen däremot som pesten, och det på goda grunder (heter det i kraftprovsboken). Vill man prestera på toppnivå i konditions- och uthållighetsidrotter, så bör man käka mycket fett, sällan dricka vatten och aldrig sätta sin fot i ett gym.
Till all lycka finns mer än etthundra ätliga ogrässorter på just Kreta som kosttillskott. Det måste ha varit en tröst för tigerhjärtan och, vågar jag tro, i än högre grad för kidnappare …
I hetsjakten på all förgäten och försummad gammal visdom tvingas man som läsare följa McDougall jorden runt från det ena århundradet till det andra. Ena stunden befinner vi oss på ön Martinique öster om Karibiska havet, i nästa ögonblick inbjuds vi till 1800-talets Shanghai, och undervisning i närstrid får vi inte oväntat av hårdingen ”Wild Bill” Hickok i hans eget Deadwood, South Dakota. Vilde Bill behärskade även det mest intrikata: vanligtvis lyfte han puffran i nivå med ögonen, siktade noga, kramade avtryckaren, fyrade av och träffade, allt i precis den ordningen. Voilà!
Pheidippides hette som bekant den hjältemodige kurir som enligt myten sprang hela vägen till Aten efter slaget vid Marathon år 490 före Kristus och på torget frambar sitt muntra budskap till de sina: ”Gläd er; vi har segrat!”
Men på sidan 141 i Kraftprovet finns ytterligare information. Där inhämtar vi att Pheidippides var född på Kreta och i själva verket avverkade maratondistansen drygt tio gånger om! Under loppet av bara tre dagar sprang han nämligen i kuperad terräng rutten Marathon – Sparta tur och retur för att begära förstärkning, en sträcka på 45 mil, varefter han i målfållan drog sitt svärd ur bältet och med liv och lust kastade sig in i striderna igen. Nej tack, ingen sportdryck där inte! Ändå var Pheidippides inte löparklassens primus. De flinka långskubbarna Lanisis och Filonides brukade stoltsera med dagsetapper på inte mindre än 23 mil.
Det vore förstås klädsamt om sakuppgifter av det här slaget omgärdades av skepsis och stilla tvivel. Christopher McDougall tycks vara av annan uppfattning.
En enerverande nonsens-faktor skämmer också hans bok, vilket enkelt låter sig visas. I 33:e kapitlet presenteras vi för den ”legendariske sydafrikanske ultramaratonmästaren” Bruce Fordyce som, efter att ha spolat precis allt vad kolhydrater heter och övergått till en stärkande fettdiet, vid 56 års ålder slog sitt personliga rekord på 5000 meter med hela fem minuter – ”en ojämförlig bedrift för vilken erfaren idrottare som helst” och i synnerhet för en som närmar sig de 60.
Men den som på sin ålderdom kapar sitt 5000-metersrekord med fem minuter – eller 100-metersrekordet med sex sekunder – har ju aldrig varit löpare, snarare en typisk representant för släktet Limacidae (sniglar).
McDougall skulle ha lagt band på sina pockande jaktinstinkter, hållit fast vid ämnet och följaktligen nöjt sig med att berätta om själva kidnappningsaffären och dess politiska följder. Det hade räckt långt. Nu blev det tyvärr en ganska rörig och splittrad bok om nästan allting.
McDougall är en profet, som inte vilar på fakta. De grekiska berättelserna är bara myter, Bruce Fordyce är en av historiens bästa ultralöpare, något av en pionjär för den rörelsen. 5000 m var definitivt inte hans distans. Han var som bäst på 80-talet, då han var 25-35 år. Att han skulle ha persat med 5′ år 2011 måste vara ett rejält missförstånd, eller i varje fall helt utan substans.
De sprang 2 mil på ett dygn inte på ett dagspass. Lär dig att läsa!
Men han hade rätt!
All uthållighetsträning går ut på att höja fettförbränningen och ska man öka den förmågan ska man också äta mycket fett och dra ned på kolhydraterna. Kolhydrater ökar utsöndringen av hormonet insulin, som drar ned fettförbränningen.
Mer om Bruce Fordyce.