En bevarad bit av ”den antifascistiska…” med inklippt DDR-konst (Montage: K Lindelöf)
Den 13 augusti 1961, Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk, absurt delandes huvudstaden på mitten, som hänsynslöst skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv.
Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren ”den antifascistiska skyddsvallen”. Som om det realsocialistiska paradiset måste fredas från ett militärt markangrepp, eller stor migration, från Västberlin. Strömmarna gick ju i det senare fallet åt andra hållet, människor som ofrivilligt hamnat på fel sida efter krigsslutet 1945 flydde hals över huvud. Och i en sådan omfattning att idén om en instängande mur föddes.
Hur annars övertyga de frihetslängtande att stanna kvar?
I filmen Good Bye, Lenin! (2003) försöker de anhöriga inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig.
Brist på allt? Politiskt förtryck? Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor? Verklighetsfrämmande retorik? Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor?
Tio års väntan på en lågoktanig Trabant? Ständig risk rapporteras till Stasi för ”antisocialism” av ”inofficiella medarbetare” som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem?
Greps man under flyktförsök straffades man hårt som ”republikflykting” – om man inte dessförinnan skjutits ihjäl. Fram till att DDR kläckte affärsidén att man kunde ta bra betalt för fångar som exporterades västerut till Förbundsrepubliken. En viktig inkomstkälla för den panka staten.
I filmen De andras liv (2006) – som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt beter sig alltför vänligt – skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer.
Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slår verklighet.
Interiörer från det rysliga Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar suttit i fängelset), hade tillfälle se de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler.
Tjocka ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut, klaustrofobisk känsla nära till hands i en sådan hermetiskt tillsluten cell. Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.
Jag har ibland nämnt DDR och Sverige i samma andetag, pekat på likheter. Överdrivet? Det gäller att se upp med totalitära tendenser, sådana som vi kan observera i ”värdegrundens” och ”mångkulturens” likriktande Sverige.
För att inte tala om den aktuella mediestödsutredningen med dess konsekvenser för avvikande röster. Uppifrån påbjuds hur vi skall tänka, sanktioner påhängda. Det kan kosta ordentligt att tänka fel, om man inte kniper och behåller det för sig själv.
Dissidenterna i DDR, inte särskilt många, har inte hedrats i efterhand i någon imponerande utsträckning. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns alltmer förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster.
Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där.
Piprösten Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Och Tredje riket skulle som bekant bestå i tusen år. Vi vet hur det gick i båda fallen.
Kepsen av denna 13 augusti för alla dem som sköts under ”republikflykt”, av de egna. Skammens mur är sedan decennier borta, men det nationella såret den rev upp är inte läkt. På långa vägar.
Fortfarande talas det om ”ossisar” och ”wessisar”. Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns.
Hej Lasse E!
Jag har varit 3 gånger i DDR 1976, 1977 och 1981. Första gången som elev på Ljungskile Folkhögskola. Gick på YF-linjen (yrkesverksamma Fritidsledare) då. 1977 som medresenär med YF-linjen, Med en grupp på 15 stycken fick en åka gratis som reseledare. 1981 som medresenär med Fritidsledarutbildningen på Viskadalens Folkhögskola.
Dom 2 första resorna så blev vi visade exakt samma Fritidsgård i Öst-Berlin. Samma upplägg på det vi fick se. Ledarna i DDR hade en egen stadsdel, minns inte namnet, men det var inhägnat och bevakat av vakter. 1981 så var min sambo med och då bodde vid på en anläggning vid kusten där dom ständiga konferenserna för länderna i Österjöländerna. Ubåten i Hårsfjärden hade nyss skett och smittade av sig på många frågeställningar. Minns speciellt en av dom anställda som bjöd med mig in på sitt rum och mycket stolt visade mig kassetter av populärmusik från väst, tragiskt.
All doping hade ju inte avslöjats när jag var där. Det fanns en del DDR-romantiker bland eleverna så jag tog med min sambo och visade hur vaktavlösningen gick till vid ett monument, ett benföring a´ la John Cleese.
Vi besökte även ”Tårarnas Park” och fick reda på att Hitler hade tänkt uppföra ett monument av sten från Bohuslän. Det skulle uppföras i Moskva som man inte lyckades erövra. Blev istället ett monument för alla som stupade av Nazi-regimen. Om jag inte minns fel så längst fram står en stor soldat med svärd som krossar Nazismen.
Det som jag såg som positivt med DDR var Barnomsorgen och kommunikationerna, ringlinjen i Rostock. Igår satt jag och tittade på Dailymotion och ”Banvaktare Thiel” av Gerhardt Hauptmann som är mest känd för dramat ”Vävarna”. I högermarginalen såg man filmer producerade i DDR om Thälmann och Hans Beimler.
Lasse du med dina kunskaper i tyska språket skulle nog få några högtidsstunder. Arbetarrörelsens historia vårdades i DDR till skillnad från sin samtid.
Tommy du tänket väl på Waldsiedlung norr om Berlin, kallat Volvograd. Från början bodde DDR topparna på Majakovskijstrasse men det ansågs för osäkert så det blev den här byn i stället. Volvo blev en vanlig bil för dessa höjdare, Mercedes var väl uteslutet, Trabant för enkelt folk och ryska Zil för vräkigt, så Volvo blev en lagom kompromiss. Honeckers hus kan hyras av den som vill ha något originellt arrangemang i övrigt är det rehabiliteringscentrum i byn. Villorna är väl propra men inte överdrivet vräkiga.
Hej Tommy S!
Jag vill tro att i den första generationen DDR:are fanns många idealister, starkt övertygade socialister. Inte så få kom ju från nazisternas koncentrationsläger. Alla var inte stalinistiska politruker.
Markus Wolf, chef för HVA, Stasis utlandsavdelning, förde jag under en tid en intensiv mejldialog med. Jag är ganska så säker på att han trodde att DDR kunde demokratiseras efter hösten och murens fall 1989, därmed bestå.
En from förhoppning från en ovanligt skarp hjärna.
Man må inte glömma Sovjets stora inflytande, kalla hand, över DDR. Som en följd av de allierades uppdelning efter krigsslutet 1945. DDR stod inte på egna fötter, låg i vad som kallades ”östzonen”. Det fanns västtyska politiker som vägrade använda DDR som beteckning, erkände inte den självständiga staten.
Lennart P!
Det var PANKOW jag tänkte på. Enligt Wikipedia så är: (Pankow som synonym för DDR Pankow användes framförallt i Västtyskland tidigare som en synonym för DDR-regimen, då presidentens residens och statsrådets säte under 1960-talet låg på Schloss Schönhausen i Pankow i dåvarande Östberlin. Bild-Zeitung valde ofta att skriva Pankow istället för DDR-regeringen precis som man skrev DDR med citattecken (”DDR”) som markering för vad man ansåg om landet.)
Lasse E!
Som jag redovisat tidigare så är jag inte anhängare av ett svart och vitt beskrivande av verkligheten. T ex Chomsky tycker USA är ett bra land att leva i. Bokläsandet var utbrett i Öst-Berlin och Rostock som jag besökt. På spårvagnar såg man ofta människor som läste böcker. Vad dom läste kommer jag inte ihåg.
Att Wolf Biermann var förbannad på DDR-regimen är väl inte konstigt. Enligt mig så är han en av världens främsta Vispoeter och han kan spela gitarr. Vågar inte titta för ofta på klipp för då inser man på vilken primitiv nivå man själv befinner sig.
Lasse E,
Jag läser dina inlägg om “landet som inte finns” (DDR) med stort intressant. Kanske tycker jag ibland att du är lite väl neutral när du beskriver diktaturen. Att bristen på konsumtionsvaror av alla de slag var nog det minsta problemet. Det stora problemet, som jag ser det var bristen på möjlighet att yttra sina egna åsikter.
En av mina goda vänner som föddes där berättade att hans föräldrar tidigt lärde honom att så här är det, men detta är vad du skall säga i skolan.
Att man inte utan stora problem kunde flytta ur landet är känt för de flesta. Den vidriga diktaturen löste problemet med människohandel. Ja tre av mina vänner blev sålda på det viset till den västra delen. Att det inte gick att flytta inom landet är däremot inte så välkänt. Lägenheter var en bristvara och du kunde inte ansöka om en lägenhet om du inte redan bodde inom Bezirket. Hur många här visste att i varje hyreshus fanns det en person som var skyldig att rapportera vilka gäster som övernattade? Den rapportering var densamma under Hitlertiden.
Till de stora fördelarna inom diktaturen var hur mycket människorna hjälpte varandra. Bristvaror köptes både till sig själv och sina vänner och sedan bytte man tjänster och varor på ett sätt som jag inte upplevt i något annat land. Nackdelen med detta var givetvis att det skapade fler brister.
Eftersom du rekommenderar några mycket bra filmer vill jag tipsa om Weissensee. En serie som visats på SVT och den är mycket realistisk enligt min mening. Att man har porträtterat alla de olika typerna inom en familj får en att leva med. Det var knappast normalfallet.
När det gäller några kommentarer ser jag lite av samma naivitet som de vänsterfolk som besökte Östersjökonferensen och deltog i kommunisternas partiskola i Bad Doberan. Det är inte möjligt att lära känna ett land med några få officiella besök. Det är först när man kommer människorna inpå livet som det ger en sådan möjlighet.
Givetvis fanns det idealister i landet. Min svärfar var en av dessa. Medlem i partiet sedan ung, liksom medlem Kampfgruppen. Dessa grupper motsvarar ungefär vårt hemvärn men om jag förstår det rätt var de lite annorlunda organiserade.
Lennart P!
Att Volvo blev bilmärket berodde på en bytesaffär med Volvo. DDR levererade stålplåt i utbyte. Tyvärr var kvalitén undermålig, stålet hade för hög svavelhalt och rostade. Det var orsaken till Volvos rostproblem i slutet av 70-talet. Det var också fullt möjligt för gemene man att köpa en Volvo eller andra västvaror via Genex. Villkoret var att du hade någon rik släkting eller vän i väst som betalade. Det var väldigt korta leveranstider på dessa produkter. I folkmun kallades företeelsen ”Onkel Genex”. Den kommunistiska diktaturen var kreativ som kapitalist.
Tommy S!
Ja bokläsandet var väl utbrett i östzonen. Tänk nu till varför du såg detta i de allmänna transportmedlen. Knappast någon läste tidningar eftersom man undvek propagandan. Jag var en av de få som läste Neues Deutschland. Böckerna man läste kunde man välja själv. Åtminstone bland de som fanns officiellt. De insmugglade böckerna såg du aldrig i någon spårvagn, men de lästes och lånades ut till de föll sönder. Nyheterna fick man från väst via radio och TV. Hörnet nedåt Thuringen hade ingen mottagning och kallades därför – Tal der Ahnungslosen.
Kreativiteten och humorn levde också under diktaturen.
Larry L!
Mina erfarenheter av DDR är 3 studieresor totalt 3 veckor. Man ser och hör det man kan under den tiden. Försöker undvika alltför grova generaliseringar men vi kom ju i kontakt med miljöer som turisten inte kommer i kontakt med.
Här kommer en serie på 8 avsnitt som jag tycker verkar trovärdig, har bara sett avsnitt 1.
Här kommer lite konsumentupplysning:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Deutschland_83
https://ok.ru/video/900996139555
Tal: tyska
Text: engelsk
Man kan undra varför missnöjespartier blivit så populära i det f d DDR. Vad som helst utom SPD, CDU, FDP verkar det som. Stämde inte infon de fått från Deutsche Welle, Voice of America etc med upplevelsen av den faktiska realkapitalismen?
Tommy S!
Jag tvivlar inte på att du fick se spännande miljöer. Den minimala turismen i landet var helt styrd av vad Reisburo der DDR ville att du skulle se. Individuellt resande för västturister existerade inte. Dock visst undantag för dagsvisum till Östberlin. De gruppresor du deltog i styrdes av s k vänskapsföreningar som var skyldiga att leverera en positiv bild av DDR samt få ut så mycket som möjligt om deltagarnas land.
Dessa organisationer organiserades under Ministerium fur Auswertige Angelegenheiten. Dina reseledare var noga utvalda och ansågs pålitliga. De hade undertecknat papper på att de inte fick ha några personliga kontakter med deltagare från västländer. Vissa tillhörde Stasi, vissa kunde svenska utan att avslöja det. De rapporterade också allt de ansåg av värde till högre instans.
Nu vet jag naturligtvis inte vilka miljöer du fick se men jag tvivlar starkt på att du fick träffa vanliga människor som vågade berätta om sina liv. Rätta mig gärna om det är fel.
Jag började se Deutschland 83 för några år sedan och liksom du gillade jag början. Tyvärr blev den alltför larvig och orealistisk efter några avsnitt så jag slutade se den. Det ska bli intressant vad du tycker om du orkar se hela serien.