Den är vacker, hemsk, rolig, sorglig och hoppfull

Serier läser jag gärna, och det finns gott om sådana nuförtiden. Under de senaste decennierna har den svenska serietecknarkulturen verkligen blomstrat. Martin Kellerman och hans Rocky är en av mina stora favoriter, liksom Nina Hemmingsson, Gunna Grähs och Sara Granér. Deras finurliga och intelligenta bilder och texter ger både haha- och aha-upplevelser av tillståndet i vårt land.

En variant av serier är den så kallade grafiska romanen. I den genren har jag läst det mesta ur Anneli Furmarks omfattande produktion (som dessutom har en tydlig norrländsk prägel, som förstås passar mig). Dessa serier är stor konst, briljant författarskap och bländande kreativt.

Och kreativiteten verkar aldrig ta slut. Häromdagen kom jag i kontakt med ännu en fantastisk grafisk roman Karelen! En resa, två krig och minnet av en far. Det är konstnären och grafiska designern Pia Koskela som här debuterar som författare med en storslagen bok. Den följer, som titeln utsäger, olika spår. Ett spår är en bussresa i nutid till faderns numera ryska barndomsby som ligger i Östkarelen eller Fjärrkarelen, landet mellan Ladoga och Onega, som inte ska förväxlas med Västkarelen där Viborg är huvudort. Författaren har utformat den resan som en roadmovie.

Det första spåret, roadmovie
I sju kapitel får vi följa en bussresa från Sverige, via Finland till Karelen (i Ryssland). Läsaren får ta del av både dråpliga och allvarliga detaljer; medpassagerarna, guiderna, värdarna där de inkvarteras och vad resenärerna ser och hör på gator och torg.  Man besöker olika historiska platser, lämningar från krigsskådeplatser, kloster och små skogsgläntor där resenärernas familjer en gång hade sina hus. Ibland stannar bussen för att bada eller handla något från försäljare som står vid vägkanten. Allt är vackert och proffsigt tecknat. Ibland används collageteknik. Ibland är det sedvanliga små serierutor, ibland är det stora bilder.

Det andra spåret, den karelska historien
Författaren som också är illustratör av pedagogisk litteratur vet hur man gör en faktaruta. I dessa får vi lära oss Karelens tidiga historia alltifrån den tid när svenska erövringar från väster (så småningom med reformerad luthersk kristendom) mötte rysk-ortodoxin från öster. Vi får ta del av nationaleposet Kalevalas tillblivelse. Vi får lära oss hur denna ryska del av Karelen var hett byte för det vita Finland under 1900-talets första årtionden med de kända (ökända) frändefolkskrigen. Författaren noterar även att detta var den region dit bland andra svenska kommunister, de så kallade Kirunasvenskarna, sökte sig under tidigt 1930-tal. Hon ger också en gedigen bakgrund till krigen, där särskilt det så kallade fortsättningskriget (1941-1944) avhandlas. Det är ju i detta område som Väinö Linnas Okänd soldat utspelar sig, vilket förstås uppmärksammas. Huvudpersonen i Linnas bok heter av en händelse Koskela.

I vikbara pedagogiskt tydliga och fylliga uppslag berättas krigshistorien från förhandlingar och diplomati, över Finlands militära erövring av Karelen med dess huvudstad Petrozavodsk, till återtåget och det bittra fredsslutet med den omfattande evakueringen av närmare 400.000 karelare.

Det tredje spåret, pappa Mikael
Som en tredje tråd i denna myllrande roman löper historien om pappa Mikko, eller Mihail, eller Mikael som han också heter eftersom han under sitt liv kom att leva i tre språkområden. Pappa Mikael (1918–2010) ropar på sin dotter Pia med det ryskklingande smeknamnet Pioshka.

I detta spår är boken full av gamla foton från pappans barndom, med syskon och föräldrar. Och det märks på deras namn att de är uppväxta precis vid den gamla finsk-ryska gränsen, strax utanför staden Salmi vid Ladogas strand. Syskonen heter exempelvis Anastasia, Feodosia, Ekaterina. Dessa släktningars historia får också plats i Pia Koskelas bok. Det ryms mycket spännande på en tecknad sida med text. En bild säger ju mer än 1000 ord.

I boken talas det ibland finska (som översätts) och av och till återges även ryska uttryck. Det finns även många fotografier från pappa Mikkos tid som soldat (1939–1944). Författaren återkommer ofta till att hon inte vet så mycket om vad pappa egentligen var med om under kriget; han berättade ju ingenting! Men likafullt finns det många bilder och ett par artefakter från den tiden. Och med hjälp av dessa bilder och saker kan hon pussla samman en stark och omfattande berättelse från pappas liv som soldat. Hon har dessutom hittat och tagit med många kartor över de platser hon beskriver. Det är ibland helt unika kartor och för mig som kartnörd är det förstås rena drömmen att med pekfingret kunna följa bussresan in i detta drabbade område.

Vi får även några glimtar av vad som hände efter kriget när fadern 1950 flyttar till Sverige. Mamma Pirjo kommer tio år senare. Pappa har gått en teknisk utbildning i Uleåborg och mamma har utbildat sig till sjuksköterska i Tammerfors. Det är med andra ord ett välutbildat par som kommer till Sverige. Familjen (med tre barn) flyttar mellan olika orter och arbeten inom skogsindustrin.

Det här är en bok som passar mig som hand i handske. Dels gillar jag som sagt tecknade serier, dels är jag intresserad av den finska och ryska historien, dels tycker jag det är intressant att följa en familjehistoria. Om även du gör det så är detta boken för dig.

Pia Koskelas bok är vacker. Den är hemsk. Den är rolig. Den är sorglig. Den är hoppfull. Här några uppslag ur boken: