Vi gör en tur längs Australiens sydkust, ja bara några tiotal mil längs en kuststräcka på flera hundra. Vi stannar till i staden Colac en bit in i landet för att tanka på väg tillbaks till Melbourne. I stadens mitt en rektangulär park och i parkens mitt ett väldigt monument över unga män från trakten, som stupat i diverse krig och fältslag, ”campaigns”: Malaya 1948–1960, Borneo 1962–1966, Malay Peninsula 1964–1965, Vietnam 1962–1972. Under ”1914” finner vi ”Egypt, Gallipoli, Palestine, Flanders, Pozieres” och under ”1945” ”Poltcom Wood, Bullecourt, Mont St Quinton”. En del är svårläst. Mängder av namn finns inristade i sandstensblocken. Man kan gå uppför en trappa för att studera dem. Det hela ger ett sorgset och övergivet intryck. Kanske var det 50 år sedan Colac såg sina bästa dagar. En järnväg och några tvåfiliga landsvägar leder därifrån. Från monumentet är det 1690 mil till London och 1640 mil till Washington, i vars krig dessa pojkar och män stupade. Det känns rätt overkligt, men monumentet kunde lika väl stått i Borlänge, om Sverige allierat sig med rätt stormakt.
In på 1800-talet dominerades området av egentliga australier, som kom att etiketteras ”aboriginer”. Deras skog höggs ner, deras möjligheter till överlevnad minskade radikalt. Den kaliforniska guldruschen följdes av en australisk. De utrotades och några namn eller monument syns inte till. Dock har staden getts namn efter Kolakngat-folket som levde på några tusen kvadratkilometer runtomkring.
Mellanlandning på Fiji
På väg från San Francisco till Melbourne mellanlandade vi på Fijiöarna på den internationella flygplatsen utanför staden Nadi på huvudöns västkust. Vi hade dagen på oss, gick ut i morgonmörkret och hoppade på en buss (efter en del förvirring. De har vänstertrafik…) in till staden, ca en mil bort. Eftersom även dessa söderhavsöar kring 18 graders sydlig bredd drabbats av den genialiska uppfinningen ”sommartid” eller ”daylight saving time” som det så vackert heter i USA, ljusnar inte den tropiska sommaren förrän framåt åtta.
Vi möter två pojkar i gryningsljuset, 12 och 14, barfota och klädda i mörkbrun omlottkjol och vit skjorta, tydligen nationaldräkt. Vi ställer den lite korkade frågan om de är på väg till skolan denna lördagsmorgon dan före nyårsafton, men de är på väg till en begravning. De är vänliga och artiga och blyga. Sörjer de någon så visar de det inte.
På 1870-talet blev Fiji en brittisk kronkoloni. De fraktade dit 60.000 indier för att arbeta på bomulls- och sockerplantagerna som de anlagt. Bomullspriset hade rakat i höjden under amerikanska inbördeskriget. Men 1875–76 dog 40.000 fijianer i mässling, en fjärdedel av ursprungsbefolkningen. 1940 upptäckte man att det fanns fler indier än melanesier på Fiji.
1970 blev Fiji (ett hundratal bebodda och många fler obebodda öar) en självständig medlem av brittiska samväldet. Deras mynt (dollar och cent) pryds av drottningens bild. 1987 gjorde den melanesiska militären militärkupp, och 10.000-tals fijianer av indiskt ursprung jagades på flykten. Vart flydde de, undrar jag. En ny grundlag skrevs, där 37 av de 70 parlamentsplatserna reserverades åt de melanesiska urinvånarna, som enligt arkeologerna bott där i 3.500 år. Den ”indiska” minoriteten garanterades 25 platser. Blandäktenskap är mycket ovanliga, står det i Brittannican, men de båda grupperna verkade leva i sämja sida vid sida. Kvinnor med kastmärke i pannan trängs med medsystrar med burrigt hår på marknaden. På stora plakat lite varstans stod det ”Love all Fijians!”, alltså även de vars förfäder fraktats dit som ”kontraktsanställda” (indentured labour) av sitt imperium.
I Tanzania…
där jag arbetade några år på 70-talet fanns kanske 50.000 ”indier” vars förfäder rekryterats av den brittiska kolonialmakten. Några av mina kolleger var ”indier” och tanzaniska medborgare (och dito patrioter). Två andra var som jag biståndsarbetare, en kemilärare från Kerala och en engelsklärare från Madras.
När jag gjorde mitt första återbesök för några år sedan, såg jag få indier eller asiater och inga europeiska hjälpare. Inga indiska tonåringar som flanerade längs stranden i skymningen med övervakande föräldrar på lite avstånd.
Några gånger under åren i Tanga körde jag motorcykel norrut längs kusten över gränsen till Kenya och vidare till Mombasa. Lite varstans i Mombasa fanns stora skyltar – dock informella verkade det – med pilar som det stod Diego Garcia på. Lite konstigt där på Afrikas swahilikust, så jag letade på kartan och fann en liten ö 300 mil ut i Indiska Oceanen mitt emellan Sri Lanka och Reunion.
1970 behövde USA en militärbas just där. Engelsmännen deporterade öns hela befolkning, de skulle få återvända efter ett antal år, lovades det. Många amerikanska bombräder utgick från Diego Garcia under första och andra Irak-krigen och Afghanistankriget efter 2001. Efter snart ett halvsekel är de flesta deportanterna döda, och deras efterlevande har aldrig satt sin fot i hemlandet.
Och de där skyltarna? (Lite som att sätta upp skyltar lite varstans i Stockholm med ”Kanarieöarna” på). De var väl till för att de amerikanska soldaterna på rekreation i Mombasa skulle hitta tillbaks till sitt fartyg i hamnen efter kvällens förlustelser.
Tillbaks i Melbourne…
står jag och pratar med min svåger utanför hans ”block” i stadens utkant. Området delades upp i industritomter för länge sedan. Hans är smått bohemisk med skjul av korrugerad plåt, solpaneler, vattentank, diverse växter och avlagda tekniska prylar. Hos den närmaste grannen, däremot, är allt snyggt och prydligt, blomrabatter mot gatan, ett nybyggt, diskret hus och parkering därbak.
Två hundar börjar skälla och en medelålders dam kommer ut och säger åt oss att flytta längre bort från hennes infart. På hennes stora skylt står det: ”Young’s Cherry Tree Garden. The Classic Bordello”. Bilden föreställer en ung asiatisk kvinna i övernaturlig storlek och med lagom europeiska drag. Jag drabbas av en viss multikulturell skepsis.
Fram till 1970-talet var Australien ”vitt”. ”Färgade” släpptes inte in. Ursprungsbefolkningen, ”the blacks”, aboriginerna, ansågs irrelevant, på utdöende. I verkligheten var det tvärtom. Men nu är det asiatiska inslaget i gatubilden i Melbourne och Sidney, tror jag, större än i någon europeisk stad. Både turister och invandrare. Även en och annan afrikan möter jag.
Aboriginerna har fått en viss upprättelse. Det ansågs att de kom hit för ca 50.000 år sedan under en nedisningsperiod, då världshavets nivå var lägre. Nu har man funnit lämningar som tyder på att Australien kan ha varit kontinuerligt bebott i 120.000 år!
Flyktingar från Kenya
Under några dagar skriver tidningen The Australian om ”African gang rampage” (härjning). Gäng av afrikanska ungdomar har ägnat sig åt misshandel, husinvasioner, kidnappning och utpressning. De kommer från världens största flyktingläger i norra Kenya. Man kan anta att en del av dem föddes där. Deras föräldrar flydde från Sydsudan, det där nya landet, som avspjälkades från Sudan år 2011 efter ett blodigt inbördeskrig. Många i väst, inte minst amerikanska celebriteter, talade sig varma för sydsudanesernas rätt till en egen stat. Nu är ddär kaos och massvält. Krigsherrar slåss om oljetillgångarna. Västs humanitärer och mänskligarättighetsproffs har dragit vidare. Australiska politiker kräver hårdare tag mot busarna från Afrika.
Och den stora, underbara, dysfunktionella mänskliga familjen snubblar vidare.
