Den förrädiska alliansen mellan nazisterna och sionisterna

Adolf Hitler, i fönstret på Rikskansliet, mottar hyllningar på kvällen efter att han utsetts till till rikskansler den 30 januari 1933. (Robert Sennecke, German Federal Archive, Wikimedia Commons, Public domain)

---

Genom att samarbeta med nazisterna så försvagade en liten grupp sionister det antifascistiska motståndet och bidrog till folkmordet på Europas judar. Det skriver Stefan Moore (en amerikansk-ausraliensisk dokumentärfilmare vars filmer har mottagit fyra Emmy och talrika andra priser) på Consortium News den 24 juni 2024. Översättning till svenska av Henrik Linde.

Det kan vara obehagligt för många, men Israels nuvarande apartheidpolitik tog form i upptakten mot Förintelsen när Nazityskland och en liten grupp av inflytelserika sionister bildade en allians för uppbyggnad av sina etnonationalistiska stater.

Den 25 augusti 1933 skrev de tyska sionisterna på ett avtal med den nazistiska regeringen som tillät ett antal välbärgade tyska judar att invandra till Palestina i utbyte mot att man köpte ett antal tyska varor som exporterades till de judiska samhällena i Palestina.

Som en del i avtalet gick sionisterna med på att påverka den internationella sionistiska gemenskapen att avsluta den bojkott av tyska varor som inletts när Hitler kom till makten.

Ett memorandum från det sionistiska förbundet i Tyskland, som skickades till nazistpartiet år 1933, lovade: ”om Tyskland godtog samarbetet med sionisterna skulle dessa försöka att avråda judar i utlandet från att stödja den anti-tyska bojkotten”.

Det så kallade Transfer– eller Haavaras-avtalet (uppkallat efter det företag i Tel Aviv dit fonderna överfördes) godkändes av höga nazistiska tjänstemän inklusive Adolph Eichmann och Hitler och de framtida israeliska premiärministrarna David Ben Gurion, Moshe Shertok och Golda Meir.

För sionisterna tillät avtalet att förmögna tyska judar fick behålla delat av sitt kapital och bosätta sig i Palestina. Avtalet hjälpte nazisterna att bli av med en liten del av sin judiska befolkning (60.000 mellan 1933 och 1939), och i ett kritiskt läge blev bojkottrörelsen ett misslyckande och öppnade upp den globala exportmarknaden för tyska varor vilket stärkte Nazitysklands ekonomi.

För majoriteten av icke sionister eller anti-sionister världen runt, var detta ett förräderi som berövade dem ett av de mycket få vapen de hade i kampen mot nazisterna.

Symboleen för detta var en galen bild av Haavaras fraktfartyg, Tel Aviv, med sitt namn inskrivet på hebreiska i fören, och hakkors-flaggan hissad på däck.

Decennierna före avtalet, hade sionisternas försök att bygga en judisk stat i Palestina gått långsamt. Även efter Balfourdeklaration 1917, som utlovade ett judiskt hemland i Palestina, begränsade brittiska myndigheter judisk immigration och det var svårt för judar att tillägna sig tillräckligt med land och avhysa den arabiska befolkningen. Omkring 1920, hade judar bara lyckats köpa 2 procent av palestinskt land.

För sionisterna, blev Hitlers uppstigande en möjlighet som man bara får en gång i livet, att kraftigt öka immigrationen till Palestina. Israels kommande ledare David Ben Gurion sade att ”vad sionismpropaganda inte lyckats med på åratal, har katastrofen (Förintelsen /Redax) gjort över natten”.

Och enligt den tysk-judiska journalisten och historikern Hannah Arendt:

”antisionismen var en överväldigande kraft, och judarna hade att antingen dra nytta av den eller bli uppslukade av den. I experthänder (David Ben-Gurion & Co) skulle denna ´drivkraft´ … kunna användas på samma sätt som kokande vatten används för att skapa ångkraft”.

Vilka skulle räddas

Vad som emellertid lämnades utanför sionistprojektet var majoriteten av de europeiska judarnas öde som var att bli marginaliserade, attackerade och mördade.

Den israeliska journalisten Tom Segey skrev i sin historia om det brittiska mandatet One Palestine Complete att ”rädda de europeiska judarna fanns inte den (sionistiska) ledande klassens prioriteringar”. I stället var själva ”grundandet av Staten fundament i deras ögon”.

Vid en konferens för sionistiska arbetarpartiet år 1938, lade Ben Gurion fram sin plan för vilka som skulle räddas efter Storbritanniens erbjudande att rädda tusentals barn från Europa.

”Om vi visste att det var möjligt att rädda alla judiska barn i Tyskland genom att föra dem till England, och bara hälften av barnen genom att ta dem till Eretz Israel, så skulle jag välja den andra lösningen. För vi måste ta med i beräkningen inte bara dessa barns liv men det historiska intresset för folket i Israel”.

Emellertid var det inte vilka barn som helst som sionisterna ville ha i Palestina, som t ex majoriteten av dem från fattiga ”shtetls” (småstäder) i Östeuropa och Ryssland.

”Vi vill bara att de bästa av de judiska ungdomarna skall komma till oss … bara de utbildade skall komma” deklarerade Israels kommande president Chaim Weizmann vid 1937 års sionistiska världskonferens i den schweiziska staden Zürich.

”de andra judarna får stanna där de är och möta vilket öde som helst, som väntar dem. Dessa miljoner judar är damm på historiens hjul och de måste kanske blåsas iväg. Vi vill inte ha dem strömmande in i Palestina. Vi vill inte att Tel Aviv skall bli ett annat lågkvalitetsgetto”.

Sionisterna och nazisterna var verkligen andligt besläktade. Båda byggde etniska nationalstater som premierade raslig renhet – ett begrepp som hyllades alltmer på den tiden – och båda motsatte sig häftigt assimileringen av judar i Europa.

”Sionisternas attityd mot det inträngande hotet av fascistisk dominans i Europa var bestämd av några gemensamma ideologiska antaganden […] Fascisterna liksom sionisterna trodde på ovetenskapliga rasistiska teorier, och båda möttes på samma plan i sin tro på så mystiska generaliseringar som ’nationalkaraktärer´ (Volkstum) … och ’raslig exklusivitet’ ”,

skriver den tyske journalisten Klaus Polkhen i The Secret Contacts:

Att vara överens med fascisterna

I ett memorandum till nazistpartiet från Zionist Federation of Germany den 21 juni 1933 försäkrade fascisterna att de var överens:

”Vårt erkännande av den judiska nationaliteten tillåter oss att etablera tydliga och uppriktiga relationer med det tyska folket och dess nationella och rasmässiga realiteter … eftersom också vi är emot blandäktenskap och för bibehållandet av renheten i den judiska gruppen”.

Arthur Ruppin, en sociolog som var chef för Palestine Zionist Executive, drog direkt slutsatser utgående från nazistiska herrefolksteorier. Han menade att sionismen krävde ”raslig renhet” och att ”endast de rasligt rena skulle komma till landet”. Inspirerad av de nazistiska vetenskapsmännen, gjorde han skallmätningar för att visa att Ashkenazi-judar var överlägsna Yemeni-judar och argumenterade mot immigration av etiopiska judar på grund av deras brist på ”blood connection”.

I realiteten var vissa sionister upprymda av nazisternas antisemitism. Som vid ett möte år 1937 med Adolf Eichmann när Feivel Polkes, medlem av den underjordiska sionistiska armén, kommenterade terrorn i Tyskland:

”Nationalistiska judiska cirklar uttryckte sin stora glädje över den radikala tyska politiken mot judarna, eftersom denna politik skulle öka den judiska befolkningen i Palestina så att man kan räkna med en judiskt majoritet i Palestina över araberna”.

Polkes beundran återgäldades av Eichmann som hävdade, ”om jag varit jude så hade jag varit en fanatisk sionist. Faktiskt skulle jag ha varit den mest brinnande sionisten som fanns”.

Utgående från deras likartade åsikter om ras och nationsbyggnad, gav nazisterna sionisterna förmånsbehandling i nästan alla avseenden. De var den enda icke-nazistiska grupp som tilläts bära sin egen uniform, hissa sin egen flagga och framhäva en separat filosofi från nazismen fram till 1939.

Medan det tyska propagandaministeriet förbjöd alla tidningar utgivna av kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningsrörelser och andra progressiva organisationer, så tilläts den sionistiska tidningen Judische Rundsschau att obehindrat publicera sin propaganda från 1933 till 1939.

Till skillnad från de tyska sionisterna, så var de flesta judarna i Europa motståndare till fascisterna – stred mot dem i Spanien – där 30 procent av den amerikanska Lincolnbrigaden var judar – och i Polen, där hälften av de 5.000 stridande i Dombrovski-brigaden var judar, smugglade vapen till Östeuropas getton och uppmanade andra länder till att komma till deras undsättning.

Samtidigt gjorde sionisterna allt vad de kunde för att minska dessa ansträngningar.

År 1938, när världskonferensen bestående av 32 länder sammankallades i Evian-les-Baines i Frankrike för att ta itu med frågan om tyska och österrikiska judar som flydde från nazistisk förföljelse, kom bara Dominikanska republiken till deras undsättning och erbjöd upp till 100.000 judiska flyktingar ”lediga områden av bördig mark, utmärkta vägar, och en polisstyrka som upprätthöll lag och ordning”. Trots det generösa erbjudandet, ”var sionisternas fientlighet naken och kompromisslös” skrev förintelseforskaren S B Beit Zvi.

”Sionisterna var resistenta mot allt som kunde äventyra deras penninginkomster […] Om judarna i Amerika bidrog till kolonin i Dominikanska republiken, så skulle de kanske ge mindre till ’Jewish National Fund’ eller till Keren Hayesod (United Israel Appeal).”

På samma sätt var sionisterna fientliga mot diverse andra förslag och erbjudanden att förflytta judarna till Australien, Sovjetunionen, Japan, Madagaskar eller Alaska.

”Att fokusera på Palestina är den ENDA legitima destinationen för storskalig emigration. World Zionist Organization avslog alla andra möjligheter från år 1933 och framåt för att förflytta tyska judar till tillflyktsorter eller hem andra än till Eretz Yisrael” skrev den amerikanske historikern Edwin Black: ”Sionisternas hållning gjorde det klart: Palestina eller ingenting”.

Också omkring 1943, när förintelsen hade pågått länge, fortsatte sionisterna att blockera judar som försökte bosätta sig på andra ställen än Palestina.

När en stor grupp amerikanska ortodoxa rabbiner marscherade i Washington DC och bad President Franklin D Roosevelt att rädda europeiska judar, avrådde sionistledare presidenten från att träffa dem.

Med hjälp av amerikansk antisemitism, berättade ordföranden för World Jewish Committee, Rabbi Stephen Wise, och Samuel Rosenman, från American Jewish Committe för Roosewelt att de protesterande rabbinerna var första generationens immigranter som inte var ”representativa för amerikansk judendom” och inte var det slags judar som Roosevelt borde träffa. När de kom till Vita Huset, upplystes de om att Roosevelt inte var tillgänglig, vilket var osanning.

Senare 1941, när den Amerikanska Kongressen slutligen föreslog en räddningsexpedition, kom Rabbi Wyse till Washington för att vittna mot förslaget därför att det inte nämnde Palestina.

Kastner-tåget

Det kanske bästa exemplet på sionisternas svek än sagan om ”Kastner Train”, som innebar hemlig samverkan med nazisterna om de ungerska judarnas öde.

April 1944, då de industriella massmorden kulminerade, erbjöd Adolf Eichmann chefen för Hungarian Aid and Rescue Committee Joel Brand en uppgörelse. Nazisterna skulle spara livet på en miljon ungerska judar i utbyte mot 10.000 lastbilar och andra varor från de allierade.

Brand flög omedelbart till Istanbul för att presentera förslaget för Jewish Agency vilka – som Brand senare sade – helt saknade känsla för brådskan, eftersom de var mer fokuserade på judisk emigration till Palestina än på massakern i Europa.

Tillbaka i Budapest, föreslog Eichmann en annan uppgörelse för sionistledaren Rudolph Kastner, Brands kollega från Committeen. I utbyte mot 1.000 dollar för varje (ca 25.000 i dagens valuta) skulle Eichmann tillåta resa med tåg för 1.684 rika judar, inklusive Kastners familj och vänner till Schweiz. Som en del i arrangemanget lovade Kastner att hålla tyst om att resten av de ungerska judarna skulle sändas till krematorierna.

Mellan maj och juli 1944 deporterades 437.000 judar – så gott som hela den lantliga judiska befolkningen i Ungern till Auschwitz, där merparten av dem gasades direkt vid ankomsten.

År 1954 beslutade en israelisk domare att Kastner hade ”sålt sin själ till djävulen” genom att förhandla med Eichmann om räddande av några få judar och därmed ”bana väg för morden på den stora ungerska judenheten”. Han avrättades den 15 mars år 1957 av medlemmar av Lehi (en Israels högermilis) för samarbete med nazisterna. Kastner blev senare rehabiliterad som en Israels store hjälte.

Många anser fortfarande att Haavaras överenskommelse med nazisterna och Kastners affärer med Eichmann var pragmatiska beslut för att rädda livet på tusentals judar och hjälpa till att bygga upp judarnas hemland. Men, som den amerikanske journalisten Lenni Brenner skrev om Haavara:

”Alla ursäkter att de räddade liv måste bestämt uteslutas från alla seriösa överväganden […] det sparade rikedom, inte liv […] eller, mer korrekt, en del av den tyska judiska bourgeoisins egendom”.

Till slut. Denna kollaboration med nazisterna av en liten grupp sionister saboterade den världsomfattande bojkotten mot Nazityskland och försvagade det antifascistiska motståndet över hela världen och bidrog till folkmordet på de europeiska judarna.

Alliansen mellan sionister och nazister blev förvisso en del av den ideologiska grundvalen för Israels apartheid och folkmordspolitik idag.