Den frejdige mångsysslaren i San Michele

Alla minns vi med välbehag denna ramsa från våra spädaste barnaår:

Borgmästar Munthe red på sin Brunte,
frun red en schäck, som var så innerligt täck,
efter kom Stolle, han red på sin Pålle,
sist kom en präst på en halter häst.
Men unge herr Carl, han hade ingen sad’l,
han måste åka efter i schäsen.

Ryttaren i den första versraden skrev sig Johan Lorentz Munthe och arbetade pliktskyldigast, fram till 1786, som lagman och – just det – borgmästare i Eksjö sta’ på Ränneslätten. Som oppositionell möss-politiker fängslades han av Gustav III inför 1772 års statsomvälvning men blev senare konungens vän och förtrogne och en mäktig man i staten.

Borgmästarens sadellöse ättelägg, den unge Carl Christoffer, fick visserligen en mindre gynnsam start längst bak i schäsen men kom snart på grön kvist och slutade sina dagar som brandförsäkringspionjär och kammarrättsråd. Tillsammans med sin hustru, Beata Lovisa Drake af Hagelsrum, slog han ner sina bopålar i det intagande Beateberg vid Kummelnäsviken i Stockholms skärgård och njöt sitt otium.

Som den främste, eller i varje fall som den mest beryktade, av vårt lands alla Munthe-gestalter vill jag ändå beteckna fältskären, djurvännen och äventyraren Axel Munthe (1857–1949), världsmedborgare och son-son-son till den ridande borgmästaren i Eksjö.

Yngst i en syskonskara på tre växte den blivande medicinaren upp som apotekarson intill Oskarshamn (som på den tiden hette Döderhultsvik). Hans pillertrillande far, Martin Arnold Fredrik, hade utbildats i Linköping och varit elev till den berömde kemisten Jöns Jakob Berzelius från Väversunda kyrkby.

Endast 17-årig skrev Axel Munthe in sig vid Uppsala universitet och avlade sin förberedande medicin-examen två år senare. Studierna fullföljde han i Montpellier och vid Paris-universitetet, där han, ännu icke 23, blev medicine doktor med gynekologi, kirurgi och neurologi som specialiteter. Legenden J. M. Charcot, en av Freuds stora inspiratörer, fungerade som examinator.

1880-talet blev hektiskt även mätt med Munthe-mått. Disputationen följdes av bröllopet med Ultima Hornborg, hundinköp, Lapplandsvistelser, en sejour i det koleradrabbade Neapel, en mängd vidlyftiga reseskildringar i bokform samt inte minst heltidsarbetet som nervläkare på nr ”90 Avenue de Villiers” i Paris. I väntsalen köade August Strindberg, Ernst Josephson, Hugo Birger, Calle Skånberg, målarprins Eugen och andra in- och utomnordiska konstnärskolonister i hopp om bot och bättring.

På sensommaren 1886 besteg dr Munthe det snötäckta Matterhorn med Puck, den grå ulmerdoggen, som enda sällskap. I nästa rond betvingade han även Mont Blanc, men priset blev jämförelsevis högt: sex förfrusna Munthe-tår, ödelagd näsborre, halvårslång konvalescens och såväl dagliga som nattliga utskällningar av doggen Puck, som på grund av svårläkta skavsår belagts med Mont Blanc-förbud och därför lämnats hemma.

Från Paris bar det av till Medelhavet och Capri, där Munthe logerade under större delen av sitt liv och lät uppföra drömslottet Villa San Michele. Med sina konstskatter och sin hisnande utsikt förvandlades detta paradbygge på rekordtid till trestjärnigt turistmål. Men San Michele blev aldrig det permanenta hemvist som byggherren hoppades på: från och till plågades Munthe av en allvarlig ögonåkomma och tålde inte det skarpa solljuset uppe på klipphyllorna. Följden blev att han bosatte sig i det skuggrikare Materita-tornet halvannan kilometer från sin lyxvilla.

Våren 1892 blev kronprinsessan Victoria (prins Gustavs gemål, sedermera Sveriges drottning) heders-gäst och dr Munthes ojämförligt mest krävande patient. Den rollen spelade hon, alltid lika plågad och infekterad, intill sin död 38 år senare. Envetna rykten gjorde gällande att Victoria en tid dessutom var sin läkares insulära älskarinna, och det är numera belagt (av t ex Bengt Jangfeldt) att så var fallet.

Munthe närde författardrömmar ganska så tidigt, men hans egentliga genombrott och magnum opus – den mångordiga Boken om San Michele – gavs ut först 1930. Då var upphovsmannen ett gott stycke över de 70, gift med Hilda Pennington-Mellor, tvåbarnsfar och en på flera sätt desillusionerad herre.

The Story of San Michele skrevs från början på engelska och knackades ner på en sliten och urgammal Corona av den nästan helt blinde författaren. Verket kan läsas som en romantiskt anlagd självbiografi med långa serier av frejdiga anekdoter, på en och samma gång resedagbok, lärostycke och antikverat mischmasch, ja, ett mustigt årgångsvin, utspätt med kvalmigt saltvatten direkt från Medelhavet. Nära nog allt mellan himmel och jord avhandlas i boken med endast ett signifikant undantag: San Michele! Likafullt översattes storyn till 37 olika språk, och segertåget gick i expressfart. I Förenta Staterna och i England noterades miljonupplagor, och här i Sverige avyttrades cirka 100.000 exemplar. Munthe blev en världskändis. Sina honorar skänkte han till diverse djurrättsföreningar.

Med visst fog kan man undra, om inte djuren och all naturen betydde mera för den åldrige livläkaren än vad människorna någonsin gjorde.

Man kan också fråga sig varför Boken om San Michele blev en så väldig kritiker- och försäljningssuccé. Varken Lagerlöf, Tranströmer eller ens Astrid Lindgren har lyckats tangera ’Micheles’ rekordsiffror, för övrigt inte heller Liza Marklund, Jan Guillou eller Henning Mankell.

Det har sagts att Munthe var halvt om halvt mytoman och att just detta kom att prägla hans märkliga bestseller. Den analysen är nog alltför grund. Av patologiska lögner finner man intet i Michele-boken; däremot vimlar den av förklädnader, avlagda kostymer och tillsynes påbjudna masker. Gamlingen vid den antika skrivmaskinen ägnade sig helt enkelt åt att fabulera – inte för att lägga tillrätta eller bättra på sitt liv, utan snarare för att camouflera det ena eller det andra i detta liv. Antagligen trodde han sig ha något att dölja. Frågorna är i så fall vad och varför.

Under första världskriget författade Munthe den flammande anti-krigsbroschyren Red Cross and Iron Cross, som aldrig utgavs på svenska. Pamfletten formade sig till ett utdraget skri i frihetens tjänst och till en skarp Protest mot allt vad soldatbrutalitet, preusseri och tyskeri heter. Inför andra världskriget var förtecknen med ens ombytta. Då välkomnades Hermann Göring ut till Capri i sin egenskap av San Michele-spekulant, och då flirtade Munthe ganska skamlöst med Benito Mussolini, inte minst för sina högt älskade småfåglars skull. Diktatorn lyste mycket riktigt frid över Axel M:s fjäderfän – varpå dessa ånyo förklarades i akt efter fascismens fall.

Munthe var i allt en särling och en ytterligt motsägelsefull gestalt. Emellertid vore det fel att beskriva honom som radikalen, den där på sin ålderdom blev reaktionär; så lättköpta poänger är ingen betjänt av. Efter inte mindre än 67 år i söderns hetta slutade apotekarsonen från östra Småland sina dagar på Stockholms slott som stam- och hyresgäst i sju långa år hos kung Gustav V. Onekligen hade jag önskat den förre en mera ärofylld ändalykt (och den senare en betydligt ärelösare).

Men det sägs att de bägge herrarna trivdes utomordentligt väl med att ha tråkigt tillsammans.