Den gäckande blondinen

Till Jonas julen 1992

Kommissarie Jonas Hårding vaknar som vanligt med en blixtrande huvudvärk. Han kan nämligen aldrig lära sig hålla måttan. Till långt fram på småtimmarna har han hållit igång, i natt som alla andra nätter. Nu är det som om datorspelets små ettriga farkoster har flyttat in i hans huvud och studsar fram och åter i huvudskålen avfyrande sina strålkanoner mot tinningarna. Datorspel skärper tänkandet, ger ett snabbare och klarare intellekt, brukar han säga till sina kolleger för att ge sin last en nimbus av professionalitet. Varje morgon inser han i ett ögonblick av klarsyn att detta inte är sant. Hjärnan är som urblåst. Huvudet som ett ihåligt ägg. Han är slut som polis. Det återstår bara att lägga in om avsked och ägna resten av livet åt att odla rosor mot söderväggen av huset.

Mödosamt tar han sig upp ur sängen, sparkar sig fram mellan kläderna som ligger utspridda över golvet och raglar in i badrummet. Ett hålögt ansikte stirrar rödögt mot honom ur badrumsspegeln. En avgrund skiljer det från det änglalika porträttet av den lille Jonas som morsan brukade ha på nattduksbordet. ”Den här synen skulle kunna skrämma vilken barnunge som helst från vettet”, mumlar Hårding för sig själv medan han förstrött låter handen glida över den flera dagar gamla skäggstubben.

Men nu är det ju inga barnrumpor han har till uppgift att skrämma. Sedan sina besök i Lettland har han ständigt varit på sin vakt. Nu är han nästan säker på att Svarta Ligan är honom på spåren. Den underjordiska grupp av före detta KGB-agenter som övergått till marknadsanpassad brottslighet på internationell nivå. Han är övertygad om att han såg förre kommissarien Ivanovitch från det nu upplösta Riga-KGB vid bardisken på hotell Rogge i lördags. Denne hade visserligen rakat av sig Stalinmustaschen och lagt sig till med Bill Clintonfrisyr, men de där kalla stickande ögonen kunde han bara inte ta miste på. Ändå hade Hårding bara sett dem för ett ögonblick när konstapel Golfbom svepte till lite väl häftigt med armen för att beskriva hur han gjorde hole in one för tre år sedan. Den gesten har väl Golfbom gjort minst tusen gånger vid det här laget och många grogglas har välts och många glasögon demolerats till följd av den turbollen.

Men just då hade den där härliga blondinen, som Hårding stött på hela kvällen, lagt armarna om halsen på honom och viskat att hon skulle komma till discot nästa lördag. Hårding gjorde sitt bästa för att uppbåda den yrkesmässiga kyla, som han gjort sig känd för inom hela poliskåren, men när han äntligen lyckats befria sig ur de ljuva, silkesmjuka hårslingorna så satt solglasögonen på plats igen och så började den vanliga cirkusen. Konstapel Golfbom var nämligen aldrig nöjd med den uppmärksamhet som åhörarna ägnade hans hole in one och hade ett särklassigt dåligt ölsinne. När Hårding med hjälp av dörrvakten äntligen fått in Golfbom i en taxi så var såväl blondinen som den förmodade Ivanovitch som uppslukade av jorden.

Sedan hade följt en hektisk vecka med intensiv rapportskrivning om cyklister påträffade utan lagenlig belysning, om krossade gatlyktor och klotter under viadukten vid Tryffelstråket. Hårding hade försökt antyda att den internationella brottsligheten nu nått Strängnäs och borde bekämpas, men polischefen hade slagit ifrån sig med båda händerna. ”Under rådande nationella kris måste vi prioritera våra mest närliggande uppgifter”, menade polischefen. ”Besparingsprogrammet tillåter inte att vi ger oss in på några äventyrligheter. Vår verksamhet måste vara konsekvent kundorienterad och marknadsanpassad.”

Så tittade han Hårding djupt i ögonen och såg mer än vanligt ut som en trött engelsk bulldog. ”Kvarterspolisen i Stallarholmen går snart i pension. Du vet att jag har stora svårigheter att finna en kompetent efterträdare till honom. Kanske blir jag tvungen att överväga en omorganisation inom centralorten.”

Hårding återgick genast till att med höger pekfinger slutföra rapporten om biskopens stora hankatts förmodade osedliga uppträdande på kyrkogården och försökte se mycket upptagen ut. Det var ett av hans mer grannlaga ärenden och hade legat halvfärdigt på hans skrivbord ända sedan mars månad.

Sakta blir Hårding medveten om att i dag är det lördag och att han är fri från tjänstgöring. Han rakar sig noggrant medan tankarna sakta cirklar kring blondinen. Ögonen får en stålgrå glans, ansiktets konturer skärps, hakan skjuter kraftfullt framåt och där står han, Strängnäspolisens stolthet, kommissarie Jonas Hårding, redo att trotsa alla faror ett hektiskt nattliv kan erbjuda.

Han ser henne vid bardisken redan när han kommer in genom dörren. Hon är ensam så när som på ett glas Dry Martini och säger sig ha väntat på honom. ”Nice to see you darling”, säger Hårding nonchalant medan han funderar på om han skall ta varianten om sitt stora konstintresse. Men hon hinner före honom. ”Du, jag är säker på att du älskar konst, jag ser det på din sensibla profil. Jag har ett par underbara Rembrandtetsningar på mitt rum. Får jag visa dem för dig?”

Så efter några minuter sitter Hårding djupt nedsjunken i en soffa i Rogges lyxsvit med drömblondinen bredvid sig och par glas pärlande champagne framför sig på det låga soffbordet. ”Skål älskling”, säger den blonda drömmen och champagnens bubblor sprider sig som en löpeld genom Hårdings ådror. ”Nu gäller det att hålla huvudet kallt, vad skulle Humphrey Bogart gjort i den här situationen”, tänker Hårding men får bara fram: ”Darling, what’s your name?”

”Mina vänner brukar kalla mig Mata Hari”, säger blondinen med lätt fladdrande ögonfransar och ler ett hemlighetsfullt Mona Lisa-leende. Samtidigt känner Hårding hur rummet sakta börjar gunga och hur en slöja sänker sig framför hans ögon. Men mitt i töcknet finns ännu en klar fläck och där ser han tåhättorna på två kraftiga kosackstövlar sticka fram under gardinen som fronterna på två pansarfordon.

”Ständigt denne Ivanovitch”, hinner kommissarie Jonas Hårding vid Strängnäspolisen mumla innan knockoutdropparna övermannar honom och han tungt faller baklänges i soffhörnet.