Nyligen såg jag Bertolt Brechts pjäs Den goda människan från Sezuan, uppsatt av föreningen TEODOK i Gamla Folkets hus i Kallhäll. Teodok, som utläses som Föreningen för teater och dokumentation i Järfälla, är liksom Folket i Bild/Kulturfront en livskraftig kvarleva från 1970-talets politiska aktiviteter. Den bildades 1979 och den första uppsättningen var Johanna från Kallhäll, ett spel om Kallhälls och Bolinders – Maskinverkens historia. Genom åren har man med sina teateruppsättningar försökt dokumentera både vår samtid och vår historia.
Sedan 1982 har Teodok satt upp ett 40-tal produktioner. Vissa har varit stora, med mer än 50 personer på scenen och många tusen besökare, medan andra har varit i det lilla formatet med ett par skådespelare och något hundratal åskådare. Allt gjort med frivilliga krafter och bara amatörer i rollerna. Amatörer som uppträder med en rutin och säkerhet som om de vore skådespelare till yrket.
Bertolt Brechts pjäser är tidlösa och sätts ständigt upp på nytt. Teodok valde att behålla den ursprungliga miljön i Sezuan men man kunde lika gärna ha följt trenden inom operavärlden. Där handlingen i 1800-talets operor flyttas till miljöer i vår nutid med hjälp av dekor och kläder.
Man kunde ha gett uppsättningen namnet Den goda människan från Sverige. Vad Brecht beskriver är ju dagens situation i Sverige där godheten anses vara medlet med vilket man kan lösa de problem vi står inför. Men som Brecht påpekar. Godhetens källa är inte outtömlig. När den sinar tvingas man söka andra vägar.
För den som var aktiv i FNL-rörelsen känns dagens politiska situation mycket främmande. Ringa intresse ägnas åt orsakerna till dagens flyktingsituation och vilka som bär ansvaret. Det vore som om vi under Vietnamkriget skulle ha sagt åt vietnameserna: ”Sluta bråka med amerikanerna. Kom hit till Sverige i stället. Här är gott om plats och lugnt och fredligt.”
Jag minns den fantastiska uppsättningen av Den goda människan, spelad av den underbara Lena Granhagen i rollerna som dels Shen Te och dels Shui Ta. Jag förstår av din artikel, Henrik, att pjäsen går att se i ljuset av krig, flykt och invandring. Jag blir verkligen sugen att se den. Går den fortfarande? Tack för tipset!
Och din parallell till solidaritetsarbetet för Vietnam är viktig: USA måste lämna Vietnam, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor, Bekämpa den amerikanska imperialismen. Det fanns substans i de parollerna! Betydligt mer än i Welcome refugees, i alla fall.
Brecht är tillbaka. Och det är bra. Förra året i Berlin besökte vi i Brecht-Weigel-Gedenkstätte – deras bostad alltså – och begravningsplatsen där ”alla låg”.
Sevärt!
Henrik L!
Du skriver fint om Bertolt Brecht och Den goda människan från Sezuan. Men jag hänger inte riktigt med i din beskrivning av dagens situation, där du framställer ”godhet” som otillräckligt för att lösa de problem mänskligheten nu brottas med. I stället hänvisar du till FNL-rörelsens stolta antiimperialistiska paroller från Vietnamkrigets tid.
Och självklart räcker det inte med enskilda personers ”välgörenhet” (för det är det jag antar att du avser med ordet ”godhet”) för att få slut på krigen och flyktingströmmarna. Men asylrätten, och möjligheten för människor som flyr från krig och förföljelse att söka och erhålla skydd i något annat land, är inte en fråga om privat godhet och välgörenhet. Det är en rättighet och någonting som Sverige, som stat, förbundit sig att följa.
Att vi sedan måste göra allt för att få slut på de krig som tvingar människor på flykt, det står inte alls i motsats till det. Båda sakerna måste prioriteras. Samtidigt. Det tror jag heller inte att flyktingen Brecht själv skulle ha något att invända mot.
Men det är ju märkligt om ord som ”godhet” håller på att få en nedsättande klang, som om det vore fult att behandla våra medmänniskor på det sätt som vi själva skulle vilja bli behandlade, om det nu var vi som var på flykt från krigets helvete.
Nu tror jag inte alls att du, Henrik, menar så. Men det är i sammanhanget svårt att låta bli att tänka på Danmark, där ordet ”anständig” blivit en skitglosa som idag påklistras personer som försvarar asylrätten och flyktingmottagandet.
Om godheten
I en Världsbild från september 1968 (i Aftonbladet) gav Jan Myrdal och Gun Kessle under rubriken ”Att ge och att ge” två bilder; en från Burma, en från Kina. Jag minns att just denna Världsbild vände min syn på vad godheten, givandet och solidariteten kan vara.
Om rättigheterna
Margareta! Det finns ju många rättigheter här i världen. De Mänskliga rättigheterna (MR) och asylrätten är några av dem. Men det finns även medborgarrätten – den rätt som är relaterad till nationen och de medborgerliga rättig- och skyldigheter som inryms i ett sådant medlemskap. Idén om nationen har varit en viktig idé för vänstern. Nationen är faktisk ingen dum idé. Det är inget fel på att vara Sverigevän! Det går inte att ensidigt stirra på MR! Jag försvarar förstås asylrätten – men jag försvarar också medborgarrätten – Sverige.
I takes two to tango
Vi är alltid två om givandet, godheten och solidariteten. En som för tillfället ger och en som får (och vid behov, i en morgondag kan rollerna vara ombytta). Så är det till exempel med vår kollektiva sjukförsäkring; det finns en som för tillfället behöver en slant – och en som är beredd att betala den slanten (i förvissningen om solidariteten – i morgon kan det vara jag).
Med asylrätten är det på samma sätt – en som är i behov av asyl och en som är redo att öppna sitt hem.
I dagens debatt verkar det som att bara den ena sidan är legitim – den som är i behov av. Men då blir det ingen tango! De som öppnar hemmen (läs ex SKL:s senaste prognos så förstår vi att vi verkligen har öppnat våra hem!) har också en helt legitim röst. Och om inte vänstern (ny som gammal) talar också med den rösten får vi stå och se på när vårt folk springer till SD.
Vårt stöd till FNL var ett stöd i solidaritetens tecken – i en förvissningen om att vi hör ihop – att vietnameserna skulle stödja oss i ett motsvarande läge. Därför är Henriks parallell till ”FNL-tiden” ytterst relevant.
Leif Strandberg!
Självklart är nationen viktig, det vill jag inte på något sätt bestrida. Men dagens katastrof består ju i att så många människor flyr från stater, från nationer som inte vill eller kan ge sina medborgare trygga och rimliga levnadsvillkor. Skall vi i den rika världen, där krig (ännu) inte råder, då bara åse hur dessa desperata människor tvingas ut på Medelhavet i livsfarliga båtvrak, på grund av att det inte finns några legala och säkra sätt att ta sig till länder där de kan söka skydd? Skall vi bara likgiltigt acceptera att människor i tusental och åter tusental dör drunkningsdöden och att Medelhavet förvandlas till en jättelik gravplats? Här handlar det om akut livräddning, och det är också ett av solidaritetens uttryck.
Vad det sedan gäller är förstås att i vårt eget svenska samhälle ”ta från de rika och ge till de fattiga”, att alltså se finanskapitalet och den högsta eliten som orsaken till den växande ojämlikheten och segregationen (och inte lägga skulden på invandringen och invandrarna, som SD gör), att hämta hem de tillgångar som skattesmitande rikingar placerat off shore, i olika skatteparadis, höja skatterna (progressivt!) och inleda en massiv utbyggnad av välfärden, bostäder inte minst, med jämlikhet och minskade klassklyftor som ledstjärna. I det välfärdsbygget kommer det att finnas plats både för ”infödda” och ”nyanlända”. Det viktiga är att inte göra de asylsökande och själva asylrätten till syndabock.
Margareta!
Torsdagen den 14 april skrev Mellanösternkännaren Aron Lund en artikel i min lokaltidning, Strengnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren, med rubriken ”Vändpunkt i kriget mor islamiska staten?” Där lyckas han med konststycket att beskriva den viktiga vändningen i kriget utan att nämna Rysslands insatser inom folkrättens ram. Och den syriska arméns insats beskrivs med orden ”regimen i Damaskus återerövrade häromveckan Palmyra”.
Resten av framgångarna tillskriver Aron Lund USA och kurdiska och shiamuslimska irakiska styrkor. USA sägs hittills ha dödat minst 20 000 IS-krigare.
USA rapporteras nu ha satt egna kängor på syrisk mark. 150 amerikanska soldater har kommit in på syriskt territorium i Rmeilanområdet, vilket Syrien protesterar mot som en grov kränkning av den syriska suveräniteten.
Den ljusning som skönjdes när syriska trupper, med stöd av ryskt bombflyg, kunde återta kontrollen över viktiga delar av landet hotas. USA ämnar fortsätta sin inblandning i landets inre angelägenheter och skapa nya flyktingströmmar.
Israel, det grannland som inte tagit emot några syriska flyktingar, passar på att deklarera att de nu ämnar annektera Golanhöjderna som de sedan länge ockuperat. Vad blir kvar av ett land när befolkningen flyr och grannländer och etniska grupper passar på att lägga beslag på delar av det.
Nu har Sverige som målsättning att snabbast möjligt göra varje flykting så svensk som möjligt. Ett uttryck för uppgivenhet, eller ännu värre ointresse, vad gäller möjligheten att ändra förhållandena i de drabbade länderna.
De nyanlända skall lösa vår sjukvårds personalproblem och till och med justera vår befolkningspyramid på lämpligt sätt. Och vem bryr sig om vare sig behovet av sjukvårdspersonal eller återuppbyggnad av raserade städer i Irak och Syrien.
Det är här jag ser egennytta och inte solidaritet.
Läste jag rätt i Margareta Z:s kommentar: ”Men dagens katastrof består ju i att så många människor flyr från stater, från nationer som inte vill eller kan ge sina medborgare trygga och rimliga levnadsvillkor.”? Såvitt jag vet trivdes de flesta syrier i sitt, kanske inte så demokratiska, men stabila och trygga land.
I namn av att ”införa demokrati” lät sedan USA, Storbritannien och andra västländer plus Saudiarabien uppmuntra, finansiera och beväpna horder av rena gangsters att skapa ett vedervärdigt kaos. Jag måste säga att jag beundrar Assadregimen som lyckades hålla ut tills Ryssland äntligen fick ändan ur vagnen och gav det adekvat militärt stöd.
Vi som skriver just i den här tråden (eller vad det kan heta) är ju alla gamla kamrater från den tiden då vi kunde (för att det var lättare troligen) hantera många frågor samtidigt: dagsfrågor – lokala frågor – internationella frågor. Och dessutom kunde vi (ibland!) knyta dessa till behovet av ett socialistiskt Sverige. Nu är vi där igen. Och jag tycker nog att vi försöker göra rätt en gång till. Från olika håll – förr var det från ett och samma håll.
Jag, exempelvis, talar utifrån ett väldigt lokalt underifrånperspektiv. Och det är då Margareta, jag ser att bördorna (de finns!) av den stora invandringen minsann inte betalas av finanskapitalet – utan DIREKT och PÅTAGLIGT – av det arma svenska folket. På huden kännbart! Och politikerna tillåter detta. I det nationella perspektivet är det vår riksdag och regering som är mina ”syndabockar”. De tillåter sitt folk att utsättas för denna oerhörda påfrestning – och gör inte ett skit!! Ibland får det dessutom bannor för att de är snåla vitingar som inte vill öppna sina hjärtan.
Jag har kompisar här från Söderhamn som jobbar med sjöräddningen i Medelhavet. Och det är beundransvärt – men som Nordahl Grieg sa – det är plåster efter att bomberna fallit – de imperialistiska krigen måste stoppas – och just nu är det Ryssland som är den bättre garanten för det. Därför är vi också motståndare till Nato.
Den association jag får är om ”Godhet” är när jag var på en tillställning om att göra offentliga byggnader mer tillgängliga för handikappade personer.
Och många tycker man skall vara snäll mot dessa människor. Jag tog ordet och menade: att vara snäll är ett sätt att flytta fokus från den handikappades problem till givarens snällhet som är en variant av egoism. Passiviserar patienten.
Fick medhåll av en handikappad kvinna som ledde mötet. Tror det var Doktor Gormander som hade ett handikappat barn som han tog till Ungern för bättre hjälp.