Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen 1632, klipp ur målning av Carl Wahlbom från 1855.
Följande korta inlägg skrevs av vännen Bo Persson i Piteå 2020, men blev p g a redaktörens slarv aldrig publicerat då. Fann det av en ren slump idag. Innehållet är intressant.
Dagens historiker tycks alla ha köpt föreställningen att EU är ett framsteg. Men i själva verket är ju EU en tillbakagång. En tillbakagång till den tid då vi hade den medeltida påvekyrkan och dess heliga romerska kejsardöme.
Den avgörande striden utkämpades på 1600-talet då det gränslösa romerska kejsardömet förlorade mot de nya territoriella kungarikena. Frankrike, England, Sverige, Nederländerna… Allt sammanfattat i den Westfaliska freden 1648. Efter ett 30-årigt krig.
Före det 30-åriga kriget var det OK att kriga i religionens namn, men efter det kriget var det inte det. Folkrätten hade sett dagens ljus. Vilket i och för sig inte utesluter, att värdegrunder av olika slag – till och med idag, då territorialstaten via FN-stadgan blivit global – används för att försvara krigsäventyr.
Vi själva till exempel, har ju nu krigat i Afghanistan i tjugo år i kvinnofrigörelsens namn. På Nyhetsbanken kunde man häromdagen (23/1) läsa en uppsats om Westfaliska freden. Omdömet var att detta fredsfördrag “är ett av de viktigaste dokumenten i Europas historia”. Rekommenderas.
Vi behöver alltså en ny europeisk historieskrivning med EU-kommissionen som det nya medeltida påvedömet och EU-rådet som det nya heliga romerska kejsarriket. Och det är alltså inte någon tillfällighet att det första EU-fördraget heter Rom-fördraget. Man vill helt enkelt bli av med de moderna territorialstaterna.
Ja, EU är verkligen – med sin fria rörlighet för såväl varor och tjänster som för arbetskraften och kapitalet – en ny medeltid. Och för de politiska partier som köpt EU-stadgan återstår bara dödsvandringar. Men hittills är det bara brittiska Tories som uppmärksammat detta.
Vi behöver alltså en ny europeisk historieskrivning med EU-kommissionen som det nya medeltida påvedömet och EU-rådet som det nya heliga romerska kejsarriket. Och det är alltså inte någon tillfällighet att det första EU-fördraget heter Rom-fördraget. Man vill helt enkelt bli av med de moderna territorialstaterna.
Bo P!
Men o så bra!
Jag har precis skrivit en artikel i samma tema, jag har läst om boken om Finnforsrövarna i Västerbotten. Berättelsen tilldrar sig vid den tiden när Sverige börjat skaka av sig påven och Rom (Gustav Vasa).
Skulle egentligen skrivet ett varmt ”välkommen tillbaka”-brev till Bo Persson, men sedan läste jag närmare och upptäckte att inlägget var mer än tre (3!!) år gammalt. Det enda i just det här sammanhanget att glädjas åt är ju Redax vakenhet och ordningsnit, som lyckats ta fram detta inlägg ur cyberbyråkratins irrgångar.
Bo P:s inlägg har alltid varit tänkvärda även om de ibland skjutit lite vid sidan av målet. Läser själv just nu Jared Diamonds Collapse, som behandlar hur mänskliga civilisationer uppstått, verkat och gått under (eller även i flera fall levt vidare) här och var på detta jordklot och vilka anledningar som finns till dessa olika öden. Europa tillhör ju världens civilisationer och därför är det intressant att fundera vidare kring Bo P:s tankar.
Enligt Diamond kommer allt till slut att handla om överlevnad. Lyckas vi inte åstadkomma ett allmänt accepterat samhälleligt styrsystem så kommer vår tillvaro som människor att sluta i ett kaotiskt sammanbrott med utbredd svält, krigsherrar och sluta i kannibalistisk undergång, möjligen utan blodiga slakter av anhöriga, utan enbart likfrosseri på redan utsvultna.
Att dra historiska paralleller mellan EU:s konstitutionella verklighet och medeltida påvedöme samarbetande med det ”heliga (?, DZ:s undran) romerska kejsarriket” är mer humoristiskt än intellektuellt banbrytande. Men inte ger det någon vägledning hur vi ska kunna arbeta för att undgå en framtida apokalyps. I varje fall inte direkt, men det tar tid att tänka utanför boxen! Så vi ska inte förlora hoppet utan använda mer tankearbete.
Det brukar sägas att Sveriges riksdag bara är ett verkställande utskott för politiska beslut som redan har fattats i Bryssel, och att det på nationell nivå är de lokala valen till kommunfullmäktige som ger medborgaren verkligt politiskt inflytande i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
I det perspektivet är det nog bra att komedin i det övervärderade hönshuset på Helgeandsholmen får fortsätta. För till sist kommer folk inse att ungtupparna bara skapar tomma ord och att livet fortsätter som vanligt med eller utan inblandning från de svenska riksdagspolitikerna.
Under åren till sjöss bodde jag tidvis i Danmark. Där var det relativt gemytligt. När jag gick iland, för att söka mina rötter i Norrbotten, hade besättningarna i den svenska handelsflottan alltmer börjat ersättas med filippinska sjömän som hade sämre hyra och vederlag.
Jag var uppvuxen i Göteborg men landade i Luleå där jag fick jobb som kommunalarbetare. Det blev en kulturchock!
På de kvinnodominerade arbetsplatserna i den offentliga sektorn fanns det ingen kollegial solidaritet. Här var det pennalism och utbrända medarbetare som gällde. Och om någon hedervärd person vågade kritisera ett uppenbart missförhållande blev vederbörande genast utfryst av arbetsledningen medan ”arbetskamraterna” teg still samtidigt som fackets nyttiga idioter stod på arbetsgivarsidan. Så när kommunen införde rökfri arbetstid fick jag nog och tog ut min pension.
När jag bodde i Danmark byggde man broar till kontinenten. Där var det ingen som var emot att man knöt ihop järnvägsnätet i Europa med snabbtåg.
Men när jag kom tillbaka till Sverige protesterade man mot Öresundsbron. Tanken att man skulle ansluta det svenska järnvägsnätet till det europeiska var helt främmande för en svensk bosatt på den skandinaviska halvön.
När jag frågade vad man istället borde satsa på blev svaret det gamla vanliga; vård, skola & omsorg, alltså samma gamla mantra som upprepats vid varje valrörelse sedan finanskrisen på 1990-talet, fastän det var regionala eller kommunala åtaganden som omedelbart glömdes bort efter valdagen.
Kol och stålunionen, som senare blev EU, initierades av kristna demokrater som ett fredsprojekt i syfte att omöjliggöra framtida krig i Europa. I grunden var alltså den Europeiska unionen ett försoningsprojekt mellan Tyskland och Frankrike, som legat i luven på varandra ända sedan den franska revolutionen 1789.
Och det var först med bildandet av den Europeiska gemenskapen som fientligheten mellan de båda europeiska stormakterna upphörde enligt axiomet att nationer som idkar handel med varandra inte rustar för krig mot varandra. I den meningen har projektet varit framgångsrikt eftersom vi hittills inte sett något inbördeskrig i vår del av världen.
Likväl var det Systembolagets särställning och det svenska snusets fortsatta existens som var motståndarnas huvudsakliga argument mot EU-inträdet.
Från ett europeiskt perspektiv torde det vara svårt att förstå vad det svenska snuset hade på EU:s inre marknad att göra. Det var ju inte någon exportprodukt!
Ändå larmades det om totalförbud också på den inhemska marknaden samtidigt som Tobaksmonopolet gjorde tappra försök att lansera drogen, som ingen vill ha, på den europiska marknaden.
Personligen röstade jag Ja till EU. För mig har projektet aldrig handlat om tjurfäktningen i Spanien, cannabisförsäljningen i holländska coffeeshops eller de böjda gurkorna hos torghandlaren på Möllevångstorget i Malmö.
Och även om unionen för dagen har tagits över av globalisterna tror jag i längden på en kristen europeisk gemenskap.