Under Tysklands ockupation av Frankrike greps i november 1943 tjugotre medlemmar av motståndsgruppen Francs-tireurs et partisan – main-d’oeuvre immigré (F.T.P.-M.O.I.). Tillslaget gjordes av Brigade Spéciale (BS). En avdelning inom franska säkerhetspolisen som specialiserat sig på att hitta inre fiender till den av Tyskland kontrollerade franska staten. Av de gripna var tjugotvå män och en kvinna och de dömdes samtliga till döden i februari 1944 av en tysk militärdomstol. Männen arkebuserades den 21 februari i fortet Mont Valérien i utkanten av Paris. Den enda kvinnan, Olga Bancic, fördes till Stuttgart där hon avrättades genom halshuggning. De tyska militärlagarna förbjöd nämligen arkebusering av kvinnor.
Motståndsgruppen, som kallades Réseau Manouchian, organiserade främst politiska flyktingar och kommunister som kommit till Frankrike på grund av förföljelserna i hemländerna. Myndigheterna tog fasta på detta i den affischkampanj som inleddes i april 1944 när minst 15.000 röda affischer sattes upp, främst i franska storstäder. Av de tio personer som avbildades på affischen presenterades sju stycken som judar och samtliga som kommande från andra länder. Motståndsrörelsen skulle framställas som bestående av utländska kriminella som sökt sig till Frankrike för att skada landet.
Ledaren för gruppen, Missak Manouchian som också gett den dess namn, var född 1906 i en armenisk bondefamilj i det ottomanska imperiet. Hans föräldrar dödades i det armeniska folkmordet 1915, men själv lyckades han först ta sig till Libanon och 1925 till Frankrike. År 1934 blev han medlem i franska kommunistpartiet. Han var redaktör för en armeniskspråkig veckotidning och skrev själv poesi. Tillsammans med en armenisk vän publicerade han flera litterära magasin och översatte franska poeter till armeniska.
År 1935 mötte han Mélinée Assadourian, även hon från Armenien, som blev hans medarbetare och sedan hans hustru. När kriget bröt ut 1939 måste de som utlänningar flytta från Paris och Manouchian fick arbete som svarvare på ett verkstadsföretag i trakten av Rouen. Efter att Frankrike besegrats genom Tysklands invasion i juni 1940 återvände Manouchian till Paris för att finna att hans politiska aktiviteter nu var illegala.
Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 arresterades Manochian i en stor antikommunistisk räd i Paris, men hans hustru lyckades få honom frigiven efter ett par veckor. Han avancerade nu inom motståndsrörelsen och blev i mitten av 1943 ledare för gruppen FTP-MOI som bestod av omkring femtio personer. De utförde ett trettiotal framgångsrika attacker mot tyska intressen. Bland annat mordet på SS-översten Julius Ritter den 28 september 1943.
Många menar att gripandet av de tjugotre i november möjliggjordes av att en annan medlem i motståndsgruppen lämnat ut uppgifter. Han likviderades också av gruppen. Samtidigt menar några överlevande från gruppen att franska kommunistpartiet offrat judiska medlemmar genom att vägra att hjälpa till att smuggla dem ut ur Paris när de började efterspanas av polisen.
Timmarna före sin avrättning skrev Manouchian ett brev till sin hustru. När turen sedan kom till honom valde han att inte ha någon ögonbindel. Han ville se solen sade han…
Min Kära Mélinée,
min älskade lilla föräldralösa,
Inom några timmar finns jag inte längre i denna världen. Vi kommer att bli skjutna klockan 15 i eftermiddag. Det drabbar mig som en olycka i mitt liv, jag tror inte på det men framför allt vet jag att jag aldrig kommer att se dig igen.
Vad kan jag skriva till dig? Allt är förvirrat för mig och samtidigt helt klart.
Jag anslöt mig som frivillig till motståndsrörelsen och jag dör en tumsbredd från segern och målet. Lyckliga de som överlever oss och får smaka på sötman hos morgondagens frihet och fred. Jag är övertygad om att det franska folket och alla frihetskämpar kommer att hedra vårt minne på ett värdigt sätt. Inför döden förklarar jag att jag inte känner något hat mot det tyska folket och mot vem det vara månde. Var och en kommer att få det straff och den belöning han förtjänar.
Det tyska folket och alla andra folk kommer att leva i fred och i broderskap efter kriget som snart kommer att ta slut. Lycka åt alla … Jag känner en djup sorg över att inte ha kunnat göra dig lycklig, jag skulle gärna velat ha ett barn med dig, som du alltid önskat. Jag ber dig att gifta dig efter kriget, gör det säkert, och få ett barn för att glädja mig. För att uppfylla min sista önskan så gift dig med någon som kan göra dig lycklig. Allt vad jag äger testamenterar jag till dig, din syster och mina brorsbarn. Efter kriget kan du som min hustru hävda din rätt till krigspension. För jag dör som en reguljär soldat i den franska befrielsearmén.
Med hjälp av de vänner som vill hedra mig, skall du ge ut de av mina dikter och texter som är värda att läsas. Om möjligt informerar du också mina släktingar i Armenien. Jag dör snart tillsammans med mina 23 kamrater. Med modet och allvaret hos en man med gott samvete, ty personligen har jag inte gjort någon ont. Skulle jag ha gjort det så var det utan hat. Idag skiner solen. Det är medan jag ser solen och den vackra natur som jag alltid älskat, som jag säger adjö till livet och er alla. Min kära hustru och mina kära vänner. Jag förlåter alla som gjort mig illa, och som velat göra mig illa. Förutom den som förrått oss för att rädda sitt skinn och de som sålt oss. Jag omfamnar dig liksom din syster och alla vänner från när och fjärran. Jag bevarar er alla i mitt hjärta.
Farväl.
Din älskade, din kamrat, din make.
Manouchian Michel
PS Jag har femtontusen franc i väskan på Rue de Plaisance. Betala mina skulder om du får tag på pengarna och skicka resten till Armenien. MM
År 1955 skrev Louis Aragon en dikt Strophes pour se souvenir inspirerad av Missak Manouchians sista brev till sin hustru Mélinée. Dikten upplästes av Aragon vid den högtidliga invigningen av gatan Rue du Groupe Manouchian i Paris 20:e arrondissement.
År 1959 tonsatte Léo Ferré dikten som finns utgiven på skiva med titeln L’Affiche rouge. Flera inspelningar av dikten med Léo Ferré hittas på Youtube och en rad andra sångare har också framfört hans tolkning av dikten.
