Lars Isaksson

Som ansvarig för Folket i Bilds prenumerantregister får jag ibland ett telefonsamtal från en anhörig som meddelar att en prenumerant har avlidit. Nu senast ringde en dotter till Lars Isaksson och talade om att hennes far hade gått bort.

Jag har egentligen inte haft närmare kontakt med Lars Isaksson men påmindes om de gånger jag sett honom i FiB-sammanhang och att vi några gånger talats vid på telefon. När Gun Kessle och Jan Myrdal en sommardag invigde sitt nya hem vid Dagarn, som Gun ärvt av sin moster och morbror, var Lars Isaksson där. Han hade med sig sin gitarr, spelade och sjöng.

Nu har jag plockat fram de två böcker med korta berättelser han skrivit. Många tidigare publicerade i Svenska Dagbladet, Grafia, Grafisk Revy, Folket i Bild, Swing eller Markbladet.

Oväntade slutpoänger
När jag läser ”Den sista Dagen” och andra berättelser från 1998 och ”Tomma Bollar och andra i luften” från 2003 märker jag hur han, likt den amerikanske humoristen O.Henry (1862-1910), hade förmågan att alltid på sista raden leverera en oväntad slutpoäng.

Som när femåriga barnbarnet Mathilda ringer en mycket tidig morgon och morfar undrar om mamma hjälpt henne att slå numret.
– Nej, jag kan ringa själv nu. Jag kan två telefonnummer. Utantill. Ett till dig och ett till pappas jobb.

Samtalet spinner vidare och kommer in på Mathildas julklappsönskningar som blir allt fler. Morfar försöker förklara att man inte kan få alla presenter man önskar. Men han skall göra vad han kan. Ringa tomten och berätta om samtalet med Mathilda. Då kommer blixtsnabbt flickans replik:
– Kan man ringa till tomten? Vad är det för telefonnummer?

Söderkis
Lars Isakssons korta berättelser är fulla av livserfarenhet och humor. Som grafiker och fackligt aktiv hade han lärt känna många människor i olika livssituationer. Han gjorde långa resor till främmande länder. Men i grunden var han söderkis. Uppvuxen på Bergsunds strand i Högalids församling.

Därifrån tog han sig en gång, tillsammans med några kamrater, över till den stora världen på andra sidan Långholmsgatan för att hämta uttjänta julgranar. När han böjer sig ned för att ta upp en gran tar en betydligt större och äldre kille ett tag i hans arm:
– Vad kommer du ifrån?
– Jag är söderkis, sa jag stolt och därmed övertygad om att allt skulle ordna sig till det bästa.
– Söderkis! Vadåifrån?
– Jag kommer från Bergsunds strand, sa jag rättframt för att han skulle förstå hur äkta söderkis jag var. Det hade åtminstone farsan sagt.
– Bergsunds strand, sa han och hånskrattade. Det ligger ju för fan på Västkusten. Stick härifrån skitunge!

Liljeholmsbadet
Vid Bergsunds strand ligger ännu en av Söders klenoder. Liljeholmsbadet, det flytande badhus som invigdes år 1930. Lars Isaksson tillhörde stammisarna och har i flera berättelser beskrivit det trivsamma umgänget i den blott sjutton meter långa bassängen:

… Vi ligger och plaskar i bassängen alla gubbar och jag. Det är fredag och herrarnas nakenbad och jag tillhör de yngsta, bara femfemma, de andra är mestadels äldre. Unga grabben brukar en badkamrat närmare 90 kalla mig. Stämningen är gemytlig och vi simmar fram och tillbaka i det 30-gradiga vattnet till musik av Sven-Olof Sandberg och Evert Taube…

Själv har jag ett mycket svagt minne av att jag kanske en gång för många år sedan besökte etablissemanget tillsammans med några vänner. Däremot är jag säker på att SVT en gång visade ett längre program om badet. Men nu hittar jag bara ett kort men informativt inslag på Öppet arkiv.

Om kampen för att badet skall få leva vidare skriver Lars Isaksson:

… Vi känner alla igen varandra, de rullstolsbundna, psoriasisjuka, whiplashskadade, idrottsstela, arbetsskadade, förtidspensionerade och allmänt ledstela. Det är vi, som tillsammans med damerna i samma situation (de badar näck på måndagar) plus alla blandbadare med badkläder, som ännu en gång räddat det anrika Liljeholmsbadet från politisk klåfingrighet, nedläggning och utförsäljning. Trots att många badar vid olika tillfällen träffas vi alltid när badet är nedläggningshotat som nu sist på fullsatta kvartersbion då ansvariga politiker fick stå till svars. Det blev ingen nedläggning utan det alla ville, en varsam renovering utan lyx.

Nu är återigen det anrika badet hotat. Själva grunden för dess existens, den stora betonglåda på vilket det flyter är svårt angripen av tidens tand, och kostnaden för renovering uppskattas till avsevärda belopp. Föreningen Liljeholmsbadets vänner kämpar för klenodens fortsatta existens. Vi får hoppas att Den sista dagen ännu inte har randats.