En mobbare lyckas ofta dölja sina syften och få sig att framstå som oförvitlig och präktigare än alla andra och därigenom få stöd från de många som inte genomskådar hans verksamhet och ser dess målsättningar och konsekvenser. Detta gäller i hög grad USA, den i världsmåttstock störste mobbaren av alla. Som lyckats sprida en bild av sig själv som den oförvitlige demokraten som bara vill allas väl. Medan landets utrikespolitik präglas av en extrem långsinthet där vad
man ser som historiska oförrätter man drabbats av aldrig glöms.
Kuba
Tag till exempel USAs relation till det lilla landet Kuba som år 1959, för femtioåtta år sedan, fick ett nytt styrelsesystem när Fidel Castros styrkor drev diktatorn Batista på flykten. Batista var USAs man och Havanna de amerikanska gangstersyndikatens egen spelhåla. En utveckling inleddes som idag gjort landet till ledande inom utbildning och hälsovård. Med resurser att till exempel hjälpa grannlandet Venezuela med utrotning av analfabetismen och med ögonoperationer som gett otaliga människor en bättre syn eller rentav gett dem synen åter.
Men USA glömmer aldrig att de mist kontrollen över Kuba, som de anser tillhöra sin intressesfär ända sedan det spansk-amerikanska kriget 1898. Och det är här den ständigt pågående mobbningen av det sedan 1959 självständigt agerande landet kommer in. En mobbning som tar sig åtskilliga uttryck, men har som övergripande mål att göra livet svårt för landet Kuba. Vilket i praktiken betyder att göra livet svårt för Kubas befolkning.
Venezuela
Ett annat mobbningsoffer är staten Venezuela som sedan 1999 har letts av vänsterregeringar. Först av Hugo Chávez som inledde den ”bolivarianska revolutionen”. Sedan efterträdd av Nicolás Maduro som angrips allt hårdare av en USA-stödd högeropposition i ett läge där de låga oljepriserna försvårar landets ekonomiska situation. Förstärkt av USAs mobbning som på alla sätt försöker försämra situationen för landet. Som ett hot i bakgrunden ligger hela tiden faran för en statskupp som den av USA stödda och inspirerade i Chile den 11 september 1973.
Nordkorea
Ett tredje favoritoffer för USAs mobbning är landet Nordkorea. Den norra delen av halvön Korea utgjorde efter 1945 en sovjetisk ockupationszon och den södra en amerikansk. I norr bildades en folkrepublik under ledning av Kim Il Sung. I söder samarbetade USA först med den japanska administrationen men tillsatte sedan Syngman Ree, som utvecklade sig till en korrupt och hänsynslös ledare.
Från 1950 till 1953 pågick Koreakriget där USA i slutskedet bombade Nordkorea så intensivt att de amerikanska bombpiloterna till slut inte längre kunde hitta några mål att angripa. Allt var jämnat med marken och man räknar med att totalt fem miljoner dödades under kriget.
Sedan dess har USA på olika sätt, utan framgång, försökt kuva Nordkorea. Och vad retar en mobbare mer än ett offer som inte visar några som helst tecken på att låta sig kuvas. Där inga sanktioner hjälper och där den mobbade endast kräver att USA skall upphöra med sina angreppsplaner och äntligen öppna för att vapenstilleståndsavtalet från 1953 ersätts med ett fredsavtal.
Landet USA byter sina presidenter men behåller hela tiden sin politik. Visst är det märkligt att ett land, som vet så litet om hur folk lever och tänker i andra länder, ser sig som expert på hur dessa andra bör leva. Varhelst på jorden dessa andra folk än finns.
Bilden av en global mobbare är bra. Vi kan se USA som den störste mobbaren på skolgården som alla är rädd för, se bara på hur Sveriges utrikespolitik de senaste 20 åren osjälvständigt och anpassligt har dansat efter USA i rädsla att stöta sig (få stryk på skolgården).
Vad som nu är intressant är att se hur Svenska etablissemanget, DN:s ledarsida m fl, skall anpassa sig nu när den sönderfallande ”amerikanska staten med dess inbördeskrig”. Ibland går man ut med värsta anti-amerikans utfall, ibland stöder man, beroende på vilken falang/tendens man vill stödja. Bara det att man tror man kan påverka är komiskt. Minns hur DN stödde Demokraterna vid senaste presidentvalet.
Oroar mig för hur Trump tänker gällande Kuba, nu när han ställt om politiken mot landet. Tisslandet och tasslandet om den mystiska virus eller bakteriesjukdom som sägs härja bland all personal på den amerikanska ambassaden ger mig onda aningar.
USA:s globala aggressivitet ger ju klent resultat och återbäring och den imperialistiska ruttnande supermakten är långsint, de glömmer aldrig den förödmjukelse den kubanska revolutionen innebar, liksom de aldrig heller glömmer ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran 1979.
Inte uteslutet att det tar ett sista nacksving på kubanerna och gör allt de kan för att rasera och förstöra med sanktioner och lättare angrepp militärt under någon förevändning.
Den typiske mobbaren är runt 200 år! Historik ockupant. Antal personer miljoner och åter miljoner. Bor gärna på erövrade större landområden. Äter för mycket. Helst skräpmat. Dricker hemlig dryck som smakar Cola. Stor till växten och slutar aldrig växa. Favoritspråk internationellt gångbart. Självbild, jag vet bäst och lyssna inte på vad andra tycker.
Sysselsättning hålla ner övriga och få dem att krypa på knä. Hobby krig. Målsättningen måste ständigt vara att expandera och skapa kaos helst globalt. Slutmål, att svälta ut människor och ge dem en främmande identitet och få dem att känna sig värdelösa.
Slutresultatet för 2016 stagnation och prognos 2017 oviss på grund av styrebrist.
När G W Bush drog igång sin invasion 2003 mot Irak och Afghanistan, fanns det sju länder som inte hade Rothschilds centralbank närvarande och aktiva i sitt land.
Afghanistan, Irak, Sudan, Libyen, Cuba, Nord Korea och Iran.
Efter de olika krigen mellan 2003-2011, som ett led i ett falsarium där USA motiverade krigen som en kamp mot terrorismen, etablerade sig Rottschild centralbank även i Libyen och Sudan.
Idag 2017, återstår bara tre länder som inte har Rothschild etablerade i sitt land dvs. Cuba, Iran och Nord Korea.
Var och en får dra sina egna slutsatser, men för mig är det en pedagogisk och tydlig bild för snart två decennier av främst amerikansk imperialistisk erövring.
På tur nu alltså Iran, Nord Korea och Cuba och de angreppen pågår redan och trappas snabbt upp till en allt högre nivå, till ett snart kommande angrepp av den kollapsande supermakten.