SA:s tillbakadragande från nordöstra Syrien är en logisk följd av framför allt tre förhållanden. Dels för att USA inte längre har råd att hålla stridande trupper igång ute i världen som förr, dels för att USA med allierade insett att Syriens lagliga regering inte kommer att kunna avlägsnas med dessa proxykrig och dels för att den officiella huvudfienden IS kraftigt trängts tillbaka.
USA:s svek mot kurderna i nordöstra Syrien var alltså väntat – förr eller senare. Jag skrev om detta i april 2018. På sajten Intersept konstaterar man att USA har svikit kurderna åtta (8) gånger sedan första världskriget. Kurderna är ett folk på 40 miljoner, splittrade på fyra länder, som av USA på ett cyniskt sätt kunnat utnyttjats som femtekolonn för att försvaga eller förstärka Syrien, Turkiet, Iran eller Irak efter USA:s för tillfället rådande behov.
Att USA nu lyfter sitt skyddande paraply från kurderna är primärt en stor framgång för Turkiet, som slipper ur rävsaxen mellan å ena sidan den kurdiske arvfienden (som USA beväpnat och skyddat på senare tid) och å andra sidan Natomedlemskapet. De har nu klartecken från USA att göra som de vill med kurderna (SDF/YPG)*. Våra stora medier förfasar sig över Trumps svek. Men hade Obama suttit i Vita huset hade de förmodligen hälsat det som ett välkommet och nödvändigt fredsinitiativ.
Det finns, som alla vet, ännu en stark part i detta krig, Syriens lagliga regering (med Ryssland i ryggen). De är en motkraft som kommer att hindra Turkiet att tränga in på syriskt territorium. I området finns viktiga oljetillgångar, jordbruksområden och vattentillgångar. Redan bygger ryssarna en broförbindelse över Eufrat för att hjälpa syriska armén att avancera mot nordost.
Hur mötet mellan Syrien och Turkiet kommer att te sig i området är nu den stora frågan. Eller annorlunda uttryckt, vem ska ta över makten i nordöstra Syrien efter kurderna (YPG/SDF) när USA nu drar sig tillbaka, Turkiet eller Syrien? Syrien är det självklara folkrättsliga svaret. Men Turkiet är beredda att slå till med full kraft med marktrupper och flyg – i strid mot folkrätten – för att knäcka YPG/SDF som är chanslösa.
al-Assad kan förstås låta Turkiet göra grovjobbet och sedan göra upp med Turkiet över kurdernas huvuden. Men mitt tips är att det blir en uppgörelse mellan YPG/SDF och al-Assad under galgen. Inget annat återstår för kurderna. Men priset kan bli högt. Att rädda YPG/SDF undan en total förintelse kan förstås vara bra på sikt för al-Assad i dragkampen med Turkiet. Ett storkrig mellan Turkiet och Syrien är trots allt ganska osannolikt.
En lärdom av det hela borde ändå vara; att USA är en supermakt på reträtt. Alltså, det som nu sker beror inte först och främst på att Trump ofta säger ”America first”, utan på att USA inte längre förmår kväsa sina motståndare runt om i världen med militära medel. Deras resurser räcker inte till längre. Imperiet vacklar.
Det här är med säkerhet också slutet för det i svenska vänsterkretsar så omhuldade federationsprojektet Rojava. Hur den svenska vänstern (fr a V) ska komma att orientera sig nu blir intressant att se. De har länge blundat för rävsaxen som Rojava befunnit sig i, som måste smälla igen förr eller senare. Nu skedde det. Att luta sig mot USA är livsfarligt. Något även svenska politiker borde tänka på i dessa dagar och genast avsluta sitt militära deltagande i den så kallade OIR-styrkan.
I någon mening är det som händer ändå hoppfullt. En stabil fred i Syrien blir mer sannolik när (om) USA lämnar området. Och tänk så mycket CO2 och andra miljöskadliga utsläpp som kan undvikas om det blir fred i Syrien (och Jemen och…). Och så många människoliv som på sikt kan sparas.
Nu återstår bara Idlib-området, där Abu Jaber med gruppen Tahrir al-Sham, i sin tur med starka kopplingar till andra salafistgrupper som IS och al-Qaida fortfarande dominerar. Där slickar de för närvarande sina sår och rehabiliterar sig för att återkomma i någon form. Det här kommer förstås inte den syriska regimen att kunna tillåta i längden. Men först gäller det SDF/YPG i nordöst.
* SDF (Syrian Democratic Force) är en av kurder dominerad militärstyrka i nordöstra Syrien. SDF startades 2015 av YPG, rent kurdiska försvarsstyrkor i gränsområdet mellan Turkiet och Syrien för att bredda kampen – för kurdernas sak – emot den härskande syriska regimen.
”Att luta sig mot USA är livsfarligt. Något även svenska politiker borde tänka på i dessa dagar.” Teoretiskt har denna kunskap funnits hos många av oss sedan lång tid tillbaka. Vi har som ganska unga lärt oss, också genom att med egna sinnen förstå, att imperialistiska stater är pålitligt opålitliga. Nu har Imperiets vasaller mer och mer fått känna av det, men än så länge SÄGER de det inte. Men vad är väl Sveriges nyligen visade intresse för det av Macron framlagda förslaget på en ”egen” krigsmakt inom EU? Bråket om Airbus/Boeing är också en del av detta. Men fortsatt kan vi nog förvänta oss en kraftig rapportering av sådant som kan svärta ner Västs förmenta fiender. Och fortsatt kommer det som pekar på bakslag för Imperiet och dess vasaller (än så länge), att förbigås så mycket det går, till exempel upproret på Haiti. Därför behövs steigan.no som skriver om det (Opprør på Haiti og verden er taus). Samma gäller för denna blogg och flera andra.
Anna-Lena Laurén skriver i dagens DN:
– Om amerikanerna verkligen lämnar området, i enlighet med Trumps utfästelser, innebär det att hela kartan ritas om. På sikt är det inte säkert att Erdogan vinner på affären. Kurderna kommer att göra allt för att stoppa Erdogans planer på en säkerhetszon – att förlora kontrollen över sitt område vore en katastrof för dem. Det är inte omöjligt att YPG gör ett samarbetsavtal med al-Assad och ryssarna för att hålla turkarna ute, inte minst med tanke på att kurderna har fungerande relationer till Moskva. I så fall leder Trumps uttåg i praktiken till att al-Assad stärker sin position.
Tänkvärt!
Knut, skriv inte den syriska regimen. ”Regim” är ett ord som MSM, inklusive Public Service, gjort till ett fult ord. Om USA:s regering säger man Trumpadministrationen eller regeringen i Washington, aldrig Trumpregimen. Om Rysslands regering säger man nästan jämt Putinregimen, aldrig – eller mycket sällan – regeringen i Moskva. Och jag har aldrig hört Putinadministrationen. Lyssna bara på den erbarmlige Bert Sundström!
(När jag kollar min text ser jag att Trumpregimen är understruken med rött, men det är inte Putinregimen! Kul va? Fast enligt detta skulle Putinadministrationen vara ok, men inte Trumpadministrationen. Så kanske är även administration ett nedsvärtningsord.)
Knut L!
Vi får hoppas att kurderna går den vägen. Sannolikt är det också ”den enda vägens politik” (om ni ursäktar uttrycket) för kurderna. Spelet mellan Erdogan och Putin kommer nog att bli avgörande här. Risken finns ju att kurderna kommer i kläm även där.
Bertil C!
Oj, det gick av bara farten. Brukar tänka mig för i detta sammanhang, men slant här tyvärr.
SR:s STUDIO ETT ger uttryck för farhågor att USA-imperialismen visar svaghetstecken och inte kommer att vilja sprida demokratin i världen längre (spola fram drygt 4min)!
Det verkligt intressanta är att Trumps impulsiva agerande (men helt enligt hans vallöften) gör att det militärindustriella komplexet sätter kaffet i vrångstrupen. Vapen måste omsättas inte ligga i lager! Avgörande för om riksrättsförfarandet, mot förmodan, når framgång är ”the deep state”. Två visselblåsare från the deep state räcker inte, mer graverade uppgifter från Trumps garderob måste fram. Alla presidenter har utövat påtryckningar på andra länders ledare. Trump är bara för naiv som gör det i närvaro av CIA agenter!
Rekommenderar Mats Parners Syrien-artikel och efterföljande samtal på fib.se!