Den sorgliga historien om Sveriges försvar

Jag gjorde min sista repövning i september 1985 – för drygt 30 år sedan. Sista veckan bjöd på skönt brittsommarväder då en massa lättklädda repgubbar njöt av solen i det vackra skärgårdslandskapet. I långsamt tempo plockades materiel ihop som packades i lådor i väntan på nästa måltid. I början var vädret mera bistert och tempo var högre. Allt skulle funka med förläggningar, mathållning och själva övningsverksamheten. Många problem uppstod hela tiden, men det fanns alltid någon som hade erfarenheter som kom till nytta och problemen löstes. Vi lärde oss mycket av samarbete i vårt gemensamma försvar, alla tog sina uppgifter på allvar vill jag minnas, och vi skrattade mycket åt allt som som blev tokigt. Jag hade kameran med.

Det var mitt i u-båtskränkningarnas mest intensiva skede. Vi skulle öva försvar av inloppet till Norrtälje och låg förlagda dels i den snåriga och tränga arkipilagen söder om fyrplatsen Söderarm i mycket enkla baracker, men mesta tiden i en gammal herrgård på Lidö i Norrtäljevikens mynning. Jag minns att jag läste Dostojevskis Brott och straff på kvällarna.

Vi fick till och med ”sannolika u-båtsobservationer” och hamnade i höjd beredskap – på riktigt. Jag var med i en grupp som skulle vara sambandscentral för alla båttransporter. Det var tidvis mycket rörigt.

Ja det var då det. Sedan dess har Sveriges försvarsmakt helt förändrats. Territorialförsvaret har avskaffats och förvandlats till en liten yrkesarmé på krigsuppdrag i USAs tjänst. Snacka om ”radikalisering”.

Hur detta gick till fick vi repeterat i Dokument inifrån i SVT häromdagen på ett mycket drabbande sätt.

I slutet av 80-talet – samtidigt med introduktionen av nyliberala idéer på bred front – inleddes också ”omställningen” av försvaret. Vårt gamla försvar framstod plötsligt som omodernt, svårskött, personalkrävande och framför allt alltför kostsamt. Dessutom hade hotet från öster upphört efter Berlinmurens fall.

Därför skrotades hela det gamla territorialförsvaret steg för steg. Först alla fasta anläggningar runt gränserna. Sedan packades all lagrad materiel i förråd runt om i landet in i centrala lager, gammalt skrotades eller såldes. Den operationen fungerade fint. Många kände sig oerhört lättade av att äntligen slippa tänka den gamla beredskapstanken att Sverige skulle kunna klara sig genom en avspärrning under en tid. Men vad hände sedan?

Jo, så kom man till själva kärnan – värnplikten. Den 16 juni 2009 kom beslutet om att låta ”värnplikten vila i fredstid”. Typisk är formuleringen ”vila i fredstid”. Som om ett värnpliktsförsvar skulle kunna finnas i krigstid utan att öva i fredstid. Detta var kanske det viktigaste och mest epokgörande vansinnet i denna historia.

Men tidens stora politiska omvälvningar med Berlinmurens och Sovjets fall samt Warszawapaktens upplösning var svårtolkade. Frestelsen att spara pengar var större än eftertanken i detta läge.

Nå, resultatet blev ”omställning till ett insatsförsvar”, alltså snabba rörliga välbeväpnade, moderna hightech yrkessoldater, men som tyvärr kostade hela tiden (VP-soldatrer kostar bara när de övar). Så det visade sig till slut att för ungefär samma kostnad fick man ett litet ”vasst” insatsförsvar som skulle flänga runt i USAs släptåg på minst sagt tvivelaktiga krigsuppdrag, framför allt i Afghanistan, på bekostnad av försvaret av Sveriges territorium, som lades ner helt enkelt.

När så Ryssland började komma på fötter igen efter Sovjets kollaps, Warszawapaktens upplösning och det politiska kaoset under Jeltsin, och började sätta stopp för vidare upplösning i Kaukasusområdet så vaknade russofobin hos oss åter. Att Nato gjorde stora framflyttningar av sina positioner väster och söder om Ryssland under denna tid ignorerades i de svenska försvarsanalyserna.

Under hela 90-talet jobbade Sverige intensivt i Brüssel och i USA för att synkronisera Sveriges militära styrkor med Nato. Nu passar vi som handen i handsken.

Tillkom så 2001 sunniattentatet mot WTC i New York, som startade ”The War on Terror” (kriget mot terrorismen) och gjorde svensk uppslutning runt USA och Nato än tightare. Carl Bildt (utrikesministern då) lobbade till och med aktivt i sina internationella nätverk för att USA skulle anfalla Irak och störta Saddam Hussein på grund av deras massförstörelsevapen. Tänk om han rådgjort lite med Hans Blix den gången?

Nu står vi där vi står, helt nakna. Planen (den dolda) har hela tiden varit att gå med i Nato, men argumenten för detta börjar kännas både malätna och farliga. Å ena sidan måste vi ha ett modernt försvar. Men att å andra sidan, att lita på att Nato skulle säkra vår fred och vår frihet framstår allt mer som ren galenskap. Visst är det dyrt att hålla ett eget försvar, men det är lika dyrt att vara med i Nato.

Sveriges försvarspolitiska resa de senaste 25 åren är en lång serie missbedömningar och gigantiska felsatsningar. Övertron på sofistikerade vapensystem (bland militära proffs) och beundran för USAs unika slagkraft har fört Sverige totalt vilse.

Det handlar ju inte bara om drönare och målsökande robotar, utan också om soldater på marken. Man kommer inte förbi detta ens i moderna krig. Hade så varit fallet hade Nato behärskat Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen idag. Och Israel hade haft full kontroll över hela Palestina. Men så är alltså inte fallet. Det lokala motståndet kan inte utplånas. Kaos och statsupplösning är det enda man kan uppnå.

Det var nog inte så dumt det där vi gjorde i Söderarms skärgård för 30 år sedan. Det var faktiskt det vi borde ha byggt vidare på. Så, efter att vi i april har stoppat avtalet med Nato om värdlandsstöd och senare lyckats få riksdag och regering att skrinlägga planerna på att ett svenskt Natomedlemskap, så får väl återknyta till tankegångarna från då och åter börja bygga ett territorialförsvar med sega värnpliktiga (både kvinnor och män) i varje liten buske och på varje kobbe. På något annat sätt kan inte ett land försvaras.

Ta dig tid och se Dokument inifrån! Nedan några bilder från min sista repmånad.