Till Malin julen 1992

Malin skulle ha fest. Och inte vilken fest som helst. Den skulle vara garanterat fri från såväl föräldrar som odrägliga bröder. Och alla hennes bästisar, klasskamrater, ridkompisar och basketkompisar skulle komma. Och framför allt alla gulliga killar hon kände vilket egentligen var viktigast.

Förberedelserna hade pågått länge. Föräldrarna skulle deporteras till Henrik. Jonas ges stränga direktiv att hålla sig hemifrån. Mattias uppmanas att hålla sig i sin lägenhet eller var som helst i stan. Bara inte på Nyponstigen.

Dagen före festen tyckte sig Malin ha allt under kontroll. Det var då Carina frågade hur många som skulle komma… Malin svarade inte men tänkte desto mer.

”Men du måste väl veta hur många som kommer?”, frågade Carina igen och lät lätt irriterad på rösten.

Men det visste inte Malin. Det är klart att hon skulle kunna börja räkna upp bästisarna, klasskompisarna, ridkompisarna och basketkopmpisarna. Men det var ju svårt att veta vilka av dem hon egentligen talat med och vilka som sagt att de skulle komma och vilka som sagt att de tänkte ta med en kompis och vilka som hört av någon annan att Malin skulle ha fest och tänkte komma därför att Malin varit på deras fest och så vidare i all oändlighet. Och ändå värre var det med killarna. Det var ju svårt att veta vilka killar som varit gulligast i hela världen under den månad som gått sen hon börjat planera festen. Killar är ju så ombytliga. Ena dagen är de gulligast i hela världen, nästa dag är de helt enkelt dötrista eller förälskade i någon annan. Det måste väl Carina förstå. Hon hade väl själv varit ung någon gång.

Ja det hade ju Carina varit, men hon insåg att det måste ha varit för mycket, mycket länge sedan. Dessutom insåg hon att någonstans mellan tio tonåringar och tusen tonåringar i morgon kväll skulle invadera villan för att fira Malins femtonårsdag. Det är ju roligt att ens dotter är populär men även popularitet har ju sina avigsidor.

På något sätt måste problemet emellertid lösas och med hjälp av uteslutningsmetoden, en dos sannolikhetskalkyl och mycket sunt förnuft lyckades Malin och Carina till slut ömsesidigt övertyga varandra om att antalet festdeltagare säkert skulle uppgå till tjugo stycken. Varken mer eller mindre.

”Men Janne och jag kommer att gå förbi under kvällen och se att allt går rätt till”, försökte Carina. ”Våga inte visa er här”, väste Malin med mord i blicken. ”Då flyttar jag hemifrån och ni får aldrig se mig mer.”

De två mötte varandra med blicken som två revirförsvarande tigrar och det är ovisst vem som egentligen hemförde segern.

Strax före klockan sju på lördagskvällen lämnade Carina och Janne sitt hem, ovissa om de någonsin skulle få se det igen. När de tog vägen åt höger, mot Vesslan till, vände de sig om en sista gång. Där låg det trevna hemmet så fridfullt som om ingen fara hotade. ”Nå det är ju ändå ingen katastrof, Carina”, sa Janne. ”Det finns ju försäkringar.” Men han fick bara en fnysning till svar.

Hemma hos Henrik ville maten inte riktigt smaka. Carina välte ut vinglaset och Janne satt med flackande blick och rev servetten i tunna remsor som han stoppade ned i en blomkruka. De ville absolut lyssna på nyheterna varje hel timme för att höra om den internationella situationen förvärrats, som de sa.

Vid tiotiden kom Jonas och rapporterade att huset fortfarande stod kvar men att en avsevärd mängd musik strömmade ut genom de öppna fönstren till vardagsrummet. Carina försökte intala sig att grannarna egentligen inte var så trevliga som de tidigare trott. En uppsagd bekantskap skulle därför knappast vara någon större förlust.

Strax före elva hörde de polissirenerna och Carina var redan halvvägs ner på gatan i strumplästen innan Janne fick tag på henne.

”Dom körde förbi på E20”, sa Jonas som trots sin ungdom visade en beundransvärd mognad.

Strax före klockan ett gav sig Carina av i sporrsträck i riktning mot Nyponstigen. Janne och Jonas hängde med så gått de kunde och hann ifatt henne där hon trasslat in sig i vägbommarna med huset inom synhåll. Ja det syntes faktiskt. Stod där fridfullt som vanligt som om lördagskvällen inte inneburit något alls för dess del.

Lätt andfådda tryckte de näsorna mot köksfönstret. Vid köksbordet satt fyra tonårsflickor och drack te och åt skorpor. Malin hade Maxi framför sig på bordet och matade honom med ett salladsblad. Allt utstrålade frid.

Carina kände sig mer än någonsin övertygad om att det var mycket länge sedan hon var ung.