Det började med ett inlägg på Dagens Nyheter Debatt den 6 februari av den förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg. Vi bör vara öppna för en regering med M och S var rubriken. Ja, egentligen har väl den tanken legat i luften ända sedan det senaste riksdagsvalet. Och redan den 7 februari hälsades den här längst uppe i norr, där jag bor, välkommen såväl i Norrländska Socialdemokraten (NSD) som i Piteå-Tidningen av Olov Abrahamsson politisk chefredaktör på NSD och tidigare på samma post just i Piteå-Tidningen. Dags att tänka nytt var rubriken i båda dessa tidningar.
Decemberöverenskommelsen
Det går inte längre att få till kraftfulla regeringar utifrån det traditionella blocktänkandet. Och den regering vi har idag vilar ju till och med på en nödlösning. Jag tänker på den så kallade Decemberöverenskommelsen. Och det är förstås framväxten av Sverigedemokraterna som skapat den här situationen.
Och det behövs nu en kraftfull regering som kan ta tag i de problem som är Sverigedemokraternas livsluft. Ja, är det inte till och med Socialdemokraternas och Moderaternas skyldighet att ta tag i dessa problem? De är ju huvudansvariga för den misslyckade integrationspolitik, som det här handlar om.
Integrationsproblemen
För även om vi nu fått en mer restriktiv migrationspolitik, så räcker inte det. De integrationsproblem vi har idag är i stort sett en produkt av den migrationspolitik vi hade på 1980- och 1990-talen. Och under de två senaste decennierna har migrationen varit mer än dubbelt så omfattande som under de åren.
Så om läget redan idag är kritiskt så kan det bli värre. Ja, man kan väl till och med säga, att Sverige idag i dubbel mening håller på att klyvas i två delar. Dels ekonomiskt-socialt (rika och fattiga) och dels etniskt (svenskfödda och utrikes födda). Ett slags etnoladdat klassamhälle håller helt enkelt på att växa fram.
Jag skall inte dra några siffror. Men de är förskräckliga. Och om det är någon som vill ha dem, kan jag hänvisa till Tino Sanandajis nya bok Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende.
Olof Palme om invandringen
I den situation vi idag befinner oss så tycker jag också att vi gott kan erinra oss Olof Palmes ord i tidskriften Invandrare och Minoriteter för fyrtio år sedan:
För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit en anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem. (2/1977)
Risker med stor koalition?
Visst finns det också risker med en koalition av det slag som Mikael Odenberg och Olov Abrahamsson talar om. Motsättningen mellan arbete och kapital, som det brukar heta, finns ju där hela tiden. Men om man lyckas, kommer man att belönas av väljarna och kan sedan gå skilda vägar igen. Och om man inte lyckas? Ja då blir det som om man inte ens försökt. Alltså slutet för båda.
För tjugofem år sedan hade Socialdemokraterna drygt 250.000 medlemmar. Idag har man inte ens 100.000. Och lika illa har det gått för Moderaterna. Drygt 100.000 medlemmar för tjugofem år sedan och idag knappt 50.000.
Det här är ju två helt skilda frågor som Bo Persson sammanfört. Dels frågan om den svenska parlamentarismen bör skrotas (eller i vart fall omregleras) och dels frågan om Sverige ”i dubbel mening håller på att klyvas i två delar”, vilket väl bör innebära fyra (4) delar om jag inte räknar alldeles fel.
Eftersom Bo Persson inte själv anför några belägg för sina uppfattningar utan i stället hänvisar till Timo Sanandaj och Olof Palme får vi väl behandla de olika frågeställningarna rent principiellt.
Samhället utvecklas naturligt genom att dess inneboende motsättningar bryter fram i olika strider. Det är önskvärt att vi kan lösa meningsskiljaktigheterna utan att ta till vapen och kasta oss in i ett inbördeskrig. Kräver detta kompromissvilja och samarbete från flera håll är det väl positivt om sådant kan utvecklas. Frågan som bör ställas i sammanhanget är väl om folket ska få delta i spelet eller om det i vanlig ordning kommer att skötas ovanför våra huvuden.
Dennis Z
Av din fyrfältsindelning drar jag slutsatsen att du menar att det i statistisk mening inte finns några större skillnader mellan dem av oss som har invandrarbakgrund och dem av oss som inte har det när det gäller inkomster, sysselsättningsgrad, utbildningsnivåer, barnfattigdom, kriminalitet, hälsa och så vidare. Och min fråga blir då förstås vilken fiktiv värld du lever i. Sverige för femtio år sedan?
”Sverige bör inte styra ut i okända vatten. Vi bör vinna respekt för vårt oberoende och inte stöta oss med någon i onödan. Om Sverige, genom otur eller oförsiktighet, dras med i ett storkrig, kommer det mest sannolikt att innebära dess undergång som stat. Bland annat därför är Försvaret främst! en central och framsynt paroll.”
(Anders Björnsson på alliansfriheten.se)
Bo P skriver: ”Och det behövs nu en kraftfull regering som kan ta tag i de problem som är Sverigedemokraternas livsluft.”
Håller helt med om detta. Men det finns inga tecken i skyn som pekar på att M och SAP vill ta tag i de verkliga problemen. Jag avser nedmonteringen av folkhemmet med privatiseringar och minskade resurser till vård, skola och omsorg. Kommunikationer som har allvarliga brister. Och som grädde på moset rejäla skattesänkningar för de rikaste. Detta är grunden för SD:s framgångar. SD har dessutom kunnat utnyttja de allvarliga brister som finns och har funnits i svensk migrationspolitik (flykting-, invandrings- och integrationspolitik).
Bo: Kanske var det lite långsökt, men jag ville bara påminna om att Sveriges framtid inte bara hänger på vad vi gör intern i olika frågor utan också externt. Kommer M+S kombinationen öka risken för att vi engagerar oss på Natosidan? Eller fortsätta att agera bandhund åt USA?
Och vad gäller invandrarfrågan: liksom finnar och finlandssvenskar ”fann varandra” under det gemensamma försvaret av sitt land 1939-40 kanske ”ursvenskar” och ”nysvenskar” hittar varandra om Sverige ”genom otur eller oförsiktighet, dras med i ett storkrig” och blir ockuperat.
Du har helt rätt då du indikerar att folkliga opinioner kan tvinga ovilliga partier att vidtaga för folket positiva åtgärder. Nu senast har vi sett omläggningen av flyktingpolitiken. Vare sig vi har en stor koalition mellan SAP och M eller ej kan folkliga opinioner påverka en regerings politik. Ett närmare samarbete mellan SAP och M betyder att bägge parter måste göra kompromisser. För SAP:s del medför det att de måste vandra ännu längre högerut. Så i grund och botten är en stor koalition mellan SAP och M inte något som skulle gynna det svenska folket.
Den våta drömmen hos svensk medelklass om en samlingsregering mellan S och M förblir nog en dröm. Om socialdemokratin vandrar den vägen innebär det undergång för partiet. Dessutom massflykt över till SD som därmed blir det klart starkaste partiet i vårt land. Problemets grundstruktur ligger i att socialdemokraterna inte heller vill bli av med den medelklass som idag dominerar partiet och även röstar på partiet. Dessa skulle nog inte ha något emot att socialdemokraterna och moderaterna slog påsarna ihop.
Dessutom bidrar moderaternas accepterande av SD och den öppning som nu givits SD av moderaterna till ytterligare komplikationer för socialdemokraterna.
Det enda man kan vara någorlunda säker på är att sverigedemokraterna kommer att växa sig allt starkare och snart kommer att vara vårt lands absolut största och dominerande parti.
Såväl moderater som socialdemokrater har gemensamt genom sin politik havererat den välfärd och trygghet som byggts upp under decennier. Alliansregeringens två mandatperioder medförde skatteminskningar på nästan 1000 miljarder, vilket aldrig redovisats till fullo av massmedier eller partier.
Socialdemokraterna sitter i en rävsax och kommer att inom ett decennium hamna på runt 20 % stöd i kommande val. Om inga radikala förändringar inträffar blir SD även regeringsbildare inom ett decennium.
Själv kan jag tänka mig att en sådan koalition kommer att förstärka en tendens som vi redan har. Att beröva SD dess livsluft kommer ju att kosta en hel del. Hur skall det finansieras?
Ja, man går kanske inte med i ett parti om det är den första fråga man skall ha en uppfattning om. Och många äldre medlemmar kanske helst inte heller vill fundera på den.
Vad jag menar är alltså att medlemsraset i partierna kommer att fortsätta och till och med accelerera. Och partierna kommer mer och mer att reduceras till statsutskott och en angelägenhet bara för politiska proffs, en politisk klass.
Men som sagt, den utvecklingen är redan på gång. Redan idag tänker partierna mer på mandaten än på medlemmarna, och det kanske under dagens nyliberala kapitalism inte är något man kan sätta stopp för.
Visst kan det gå som du säger. Men jag är inte så deterministisk som du. Det borde gå att få ett stopp på den etnonationalistiska flodvåg som vi nu har inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det finns ett politiskt utrymme för det.
Det utrymmet fanns också i mellankrigstidens Europa. Och i Sverige tog vi tillvara på det. Kohandeln!
Men i Tyskland fortsatte socialdemokrater och kommunister att bekämpa varandra och Hitler kom till makten.
Arne N
Jag tror att väljarna i gemen skulle bli glada om S och M tillsammans lyckades beröva SD dess livsluft. Sedan är det en annan sak vad deras respektive medlemmar skulle säga.
Varken bondeförbundare eller socialdemokrater tyckte väl på sin tid att den så kallade Kohandeln – som jag nyss nämnde i ett svar till Hans Andersson på den här tråden – var en höjdare. Men så här i efterhand är väl alla överens om att det var ett smart drag.
Bo P!
Du skriver: ”Jag tror att väljarna i gemen skulle bli glada om S och M tillsammans lyckades beröva SD dess livsluft”.
Under förutsättning att det betyder att folkhemmet skulle restaurera på det sätt jag anger ovan är jag helt överens med dig om detta. Men den goda viljan för att genomföra detta finns inte. Att sedan folkliga opinioner kan driva igenom vissa krav är en helt annan sak. För detta behövs ingen stor koalition mellan M och SAP.
Hänvisningen till kohandeln på 30-talet haltar betydlig. Idag står SAP för en nyliberal politik innebärande fritt fram för kapitalet, öppna gränser och globalisering. På 30-talet stod SAP för keynesianism och ett värnande om Sverige som nationalstat. Dessutom fanns det en stark facklig rörelse. Kommunisterna var också ett hot om SAP inte kunde leverera välfärd. Dagens M är går inte på något sätt att jämföra med 30-talets Bondeförbund.
Kohandeln, dvs. koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, var ett klokt drag vid den tidpunkten, då S förgäves letade efter stöd för att förhindra den massarbetslöshet som stod för dörren. Bondeförbundet tog sitt ansvar och tack vare det så kunde arbetslösheten reduceras avsevärt.
En kohandel mellan S och M skulle möjligtvis ge en stabilare riksdag och en bättre fungerande regering, men naturligtvis inte innebära någon som helst förändring till det bättre. Ingen av partierna är beredda att genom skattehöjningar stegvis bygga upp välfärden, som i dagsläget är helt raserad genom den politik som drivits de senaste 20-25 åren.
Bo P antyder att koalitionen han önskar skulle kunna dränera SD på deras livsluft. Det tror jag inte alls på. De samhällsinvesteringar via återreglering av de tidigare gigantiska skattesänkningarna under drygt ett decennium (nästan 1000 miljarder) är inget av partierna redo att genomföra. De vill inte förlora de röster de båda är beroende av från de s.k. mittenväljarna.
Sammanslagningen skulle dessutom medföra att de rester av socialdemokratins traditionella sociala bas, arbetarklassen, mangrant går över till SD. Den sociala basen är helt annorlunda i S idag jämfört med 1933 då kohandeln blev så lyckosam. För övrigt har även C en helt annan social bas idag.
Stig-Björn Ljunggren vill också ha Den stora koalitionen. Tipsar moderaterna på Expressen Debatt:
https://www.expressen.se/debatt/ta-ut-malvakten-anna-kinberg-batra/
Välfärdskapitalismens gyllene decennier tog faktiskt slut redan på 1970-talet. Sedan dess har vi levt under den nyliberala kapitalismens piska. Och under dessa fyrtio år har de etnonationalistiska krafterna här i Europa bara blivit starkare och starkare. Men det tycks mig som om varken Hans Andersson eller Arne Nilsson uppmärksammat detta. I alla fall drar de inte några slutsatser av detta epokskifte.
Bo P!
Du skriver: ”Välfärdskapitalismens gyllene decennier tog faktiskt slut redan på 1970-talet.
Det finns många deterministiska uttalande om framtiden. Låt oss titta på vad Kominterns andra kongress tvärsäkert uttalade 1920 om den närmaste framtiden: ”Inbördeskriget står på dagordningen i hela världen. Dess fana är sovjetmakten.” Så fel det kan bli.
Du skriver vidare: ”Och under dessa fyrtio år har de etnonationalistiska krafterna här i Europa bara blivit starkare och starkare. Men det tycks mig som om varken Hans Andersson eller Arne Nilsson uppmärksammat detta. I alla fall drar de inte några slutsatser av detta epokskifte.”
För egen del har jag klart beskrivit vad som krävs för att beröva SD livsluften i Sverige och det är att folkhemmet återupprättas, men detta kan inte göras genom en stor koalition mellan SAP och M. Jag anser att det behövs en folklig mobilisering kring central frågor avseende välfärden. Denna mobilisering kan ske både inom och utanför befintliga partier.
(Svara direkt till person genom att klicka på svara-knappen)
Arne N!
Det du skriver tycker jag bekräftar att du inte tar etnonationalismens framväxt på allvar. Vet du inte vad det är som det idag talas mest om när det idag talas politik i Sverige. Det som enligt alla undersökningar kommer först.
Det du skriver tycker jag bekräftar att du inte tar etnonationalismens framväxt på allvar. Vet du inte vad det är som det idag talas mest om när det idag talas politik i Sverige. Det som enligt alla undersökningar kommer först.
Jag begriper inte vad du menar. Därför vore det bra om du kunde utveckla och förtydliga ditt resonemang.
På vilket sätt hör ditt citat ihop med ”Den stora koalitionen”-frågan?
Nej det vill de kanske inte. Men SD:s framgångar kan tvinga dem. De förstår ju att det är deras överlevnad som står på spel.
Jag trodde att du visste att invandrings- och integrations- och lag och ordnings-frågor är de politiska frågor som idag mest engagerar svenska folket.
Om jag nu tolkar dig rätt så menar du följande. Eftersom ”invandrings- och integrations- och lag och ordnings-frågor är de politiska frågor som idag mest engagerar svenska folket” behövs en regering bestående av M och SAP.
Även om premissen (”de politiska frågor som idag mest engagerar svenska folket”) skulle var rätt leder detta inte till att slutsatsen (en stor koalition mellan SAP och M) är rätt.
Arne N
Varför en koalitionsregering med M och S?
1. S och M är våra två statsbärande partier
2. De har sedan de etablerades varit på var sin sida i det kapitalistiska samhällets huvudmotsättning. Alltså den mellan arbete och kapital.
3. De är huvudansvariga för den liberala invandringspolitik som vi haft sedan 1970-talet, som gett oss såväl de integrationsproblem som vi har idag som en brottslighet av helt nytt slag
4. Varken integrationsproblemen eller den nya brottsligheten är några klassiska höger/vänster-frågor.
5. Båda partierna har har nu bestämt sig för en mer restriktiv invandringspolitik.
Av detta drar jag slutsatsen att S och M bör gå samman i en koalitionsregering med det uttalade syftet att lösa just de två anförda problem som de med sin liberala invandringspolitik har skapat.
Men här är vi tydligen inte överens. Du menar att det finns andra regeringar som har bättre förutsättningar att lösa de här två aktuella problemen. Men du har inte sagt något om vad det skulle kunna vara för slags regeringar.
Även om innehållet i dina 5 punkter vore helt riktiga så leder detta inte med automatik till din slutsats: ”att S och M bör gå samman i en koalitionsregering”.
Avslutningsvis skriver du: ”Men här är vi tydligen inte överens. Du menar att det finns andra regeringar som har bättre förutsättningar att lösa de här två aktuella problemen. Men du har inte sagt något om vad det skulle kunna vara för slags regeringar.
Vi är säkert helt överens om att det behövs en förnuftig integrationspolitik och politik som kommer till rätta med brottsligheten. Men du tror att vägen framåt består i koalition mellan SAP och M. Mot detta har jag argumenterat tidigare. Jag skulle med förtjusning se en SAP-regering som vunnit 2018 på en politik innebärande avprivatiseringar av vård, skola, omsorg och kommunikationer och rejäla skattehöjningar för de rikaste.
Dessutom kan ju regeringar göra upp med partier som inte sitter med i regeringen.
De etnonationalistiska krafterna må ha blivit starkare här och var i Europa, som exempelvis forna Jugoslavien. Daytonavtalet sitter ganska löst till i dessa dagar och sannolikheten att Balkankriget återupprepas i någon form är mycket sannolik.
Däremot är de ultranationalistiska krafterna i Sverige mycket blygsamma. Detta motiverar inte behovet av en koalition mellan SAP och M och de ger heller inte livsutrymmed för SD.
Lebensraum har de fått av den demonteringa av det svenska välfärdssamhället som såväl socialdemokraterna som moderaterna har stor ansvar för. De svenska medborgarna bestals under en 12 års period på skatteintäkter motsvarande 1000 miljarder kr. Resultatet är ett samhälle i gungning och med kraftigt växande motsättningar, och där invandrare och flyktingar målas ut som orsaker till sönderfallet i Sverige. Detta är vilseledande, faktiskt ren lögn och förbannad dikt.
Enorma skattesänkningar, privata skolor och sjukvård finansierade genom skattepengar till parasitära skol och vårdföretag, politiska beslut som konsekvent flyttar allt längre från de svenska medborgarna, det vill säga till Bryssel. Den svenska politiska klassen hemmavid är så fullständigt likriktade att det i praktiken sällan går att se skillnader mellan de olika partierna.
Arne Nilsson och Hans Andersson!
Det är klart att de etnonationalistiska partierna runt om i Europa i sin propaganda använder försämringarna i välfärden. Men dessa hänger ju ihop med det skruvstäd som den industrialiserade världen hålls i av den globala nyliberala kapitalismen, med mera marknad och mindre politik. Och den kapitalismen ser vi idag inte något slut på.
För även om USA nu blir protektionistiskt så är det ju i Asien som ”mänskligheten bor” som P M Nilsson skriver i sin ledare i Dagens Industri den 20/2 (”Trumps tullkrig inte vårt”). Eller med andra ord: Trumps USA kommer inte att hjälpa oss att lösa våra integrationsproblem. Det måste vi klara av helt själva.
Om jag får avsluta den här diskussionen med Hans Andersson och Arne Nilsson skulle jag vilja säga att det avgörande är att ingen av dem vill se att oavsett hur det går med välfärden, så är det en sak. Medan de integrationsproblem vi har idag är en helt annan sak. Och – skulle jag vilja lägga till – om vi inte upprätthåller denna distinktion så kommer det att dröja innan vi får en regering som är kraftfull nog att ta itu med de problemen utifrån ett antietniskt perspektiv.