Nu har jag äntligen läst den långa och omfattande artikeln av Mattias Göransson i tidskriften Filter nr 51, om hur det svenska militärindustriella komplexet i nära samarbete med lydiga medier blåser upp ryssskräcken till näst intill Mosebaskiska höjder. Vore det inte så allvarligt så vore det just parodiskt.
Martin Aagård har i Aftonbladet skrivit en bra men kortare artikel om denna långa artikel – över 12 uppslag. Läs den! Där får du hela bilden väl presenterad. Jag går alltså inte in på den här.
Min reflektion är dock att, i stort sett allt som Göransson har med i sin text har det skrivits om på denna och några andra bloggar, samt i några enstaka vänstertidningar. Nu har också den noggranne, välskrivande, undersökande och stora journalistpris-belönade journalisten också tagit ett helhetsgrepp om den förändrade svenska säkerhetspolitiken under åren efter murens fall – med fokus på dagens märkliga mediesituation omkring Putins Ryssland. Det är klart ett fall framåt.
Ty, situationen är ganska förfärlig. Vi som försöker nyansera och hålla emot trollens versioner om det ryska hotet, ubåtarna, ”den ryska påsken” m m är helt marginaliserade i offentligheten och utsedda till ”soldater i Putins svenska brigad”.
Tre framstående ledare i denna brigad får komma till tals i Filter. Före detta utrikesministern och IAEA-mannen Hans Blix, generallöjtnanten Johan Kihl och diplomatveteranen Sven Hirdman. Den förste och siste är i alla fall väl kända för denna bloggs läsare. Dessa tre veteraners argument mot demonisering av Putin och för att istället på ett helt normalt vis sätta sig in i hur Ryssland fungerar idag samt börja tala med dem är så övertygande att man har svårt att förstå hur Nato-anhängarna kan åtnjuta en så uppburen ställning i våra stora massmedier; Björklund, Widman, Hultqvist, Bildt, Winnerstig, Brun, Wolodarski, Holmström… Men de har ju bra betalt.
Jag hoppas Filter-artikeln får betydelse. Möjligen kan den ignoreras och förmodligen kommer den inte att läsas i sin helhet av särskilt många. Tidskriften kostar ju 89 kr som lösnummer och artikeln finns tyvärr inte på nätet. Filter är en exklusiv tidskrift, ett stycke riktigt bra journalistik, alltså bra att den finns. Gratis kan den läsas på bibliotek.
P1 Morgon för ett par timmar sedan:
Peter Ericson, Sveriges ambassadör intervjuas. Han är ganska försiktig, söker efter orden. Studioreportern verkar vilja ha mer ryskfientliga uttalanden. Ryskt flyg utan påslagna transpondrar fick ju Margot Wallström att gå i taket, sedan framkom att vi också och Natoflyg gör likadant. Putin och Niinistö var överens vid sitt möte nyligen om att det bör upphöra. Putin har fört upp det på dagordningen vid det planerade mötet i Moskva. Det möte Sverige inbjudits till men inte svarat på.
I P1 Morgon är vi tillbaka till ruta 1, det är ryssarna som är problemet! Kosovo förbigås med tystnad, bara i Krim har gränserna ändrats med våld. Var var våldet på Krim ställt i relation till våldet när Kosovo avskiljdes från Serbien. Tyvärr verkar SR gå på i ullstrumporna med sin desinformation.
SR ger sig inte! Transponderfrågan tillbaka på ruta 1. Ekot 16:45: ”…något Sverige tycker är viktigt då ryska plan ibland flugit utan transpondrar påslagna – vilket gjort dem svåra att upptäcka…”
Inte direkt desinformation men undanhållande av hela sanningen. Ett ofta använt knep. Ger lyssnaren rätt propaganda men går inte att anmäla till granskningsnämnden.
Du har rätt i att det mesta i Göranssons artikel är känt för läsare av vänsterbloggar som denna. Det gör inte artikeln sämre, men det som är helt nytt för mig är intervjun med generallöjtnanden Johan Kihl. Uppenbarligen är Kihl en av Sveriges dugligaste officerare och var t o m påtänkt som ÖB. Men hans synpunkter var tydligen inte i linje med kampanjen för ett öppet (M; L; C; KD) eller dolt (S) medlemskap i Nato, så han tvingades förtidspensionera sig. Jag tror att taktiken från Natokramarna är att förtiga artikeln.
Erik!
Tack för tipset. Jag tror aldrig jag har hört så mycket suckande och stönande i en intervju som i denna. Men det är ju klart, hans chef är ju Margot Wallström…
Jag fick dessutom en känsla att han personligen inte är överens med regeringen om hållningen emot Ryssland, speciellt vad gäller Krim.
Tacknämligt.
[…] Om en unik och mycket välbehövlig artikel i magasinet Filter – Invasionen som aldrig inträffade, Martin Aagård om det ryska hybridkriget och medierna som hetsade fram paniken lindelof.nu – Den svenska trollfabriken […]
Det verkar som om Kihl har fått kalla fötter? Se artikel av Mikael Nyberg från 2014.
Trollfabriken i Filter
Artikeln har lagts ut nu.
Mattias Göransson deltog i SVT Opinion igår kväll. Drygt 21 minuter in i programmet ställde programledaren följande fråga till Mattias:
”Många bedömde att det var högst osannolikt att Ryssland skulle gå in i Ukraina och ta Krim. Ändå hände det, vad säger du om det?”
”Vilka sa det?” frågade Mattias.
Vad som förvånade mig, med tanke på den omfattande research som Mattias Göransson uppenbarligen gjort, att han verkade helt okunnig om de artiklar som skrevs i SvD av två verkliga Rysslands-kännare, Sven Hirdman och Örjan Berner, före den ryska annekteringen av Krim i mars 2014.
Jag har inte kunnat gräva fram originalartiklarna, men följande refererat i 8dagar den 26 februari 2014, tror jag ger en bra bild av artiklarna.
”Vad kommer att hända efter kuppen i Kiev? I SvD skriver kloka diplomater som Sven Hirdman [1994-2004 Sveriges ambassadör i Moskva; min anm.] och Örjan Berner [Sveriges ambassadör i Moskva 1989-1994; min anm.] om detta. Ingen tror på skräckscenariot att om rysk invasion och Berner avvisar efter en lång genomgång av historien tanken på att Ryssland ens skulle försöka lägga beslag på Krim, som tillhört Ukraina bara sedan 1954”.
Mats L!
Diskussionen rör sig nu allt mer på ett ”jag har haft rätt hela tiden-plan”. Jag tycker du missar det dynamiska i skeendet. Varje dag händer något nytt i kampen mellan USA och Ryssland som leder till ömsesidiga reaktioner. Att USAs agerande bakom ”kuppen” i Kiev till slut ledde till rysk annektering av Krim är inte svårt att förstå.
Igår talade Kerry till världen om att man kanske ska sluta tala med Ryssland om Syrien och överväger istället ”andra åtgärder”… Jag får kalla kårar. Ryssland kan provoceras att göra fler saker för att freda sig och sina intressen. De har all anledning att vara oroliga.
Förmodligen har du sett serien av Oliver Stone om USAs historia från andra världskriget. Där ges en bra bild över USAs krigsdrivna politik för världsdominans, som naturligtvis har sin fortsättning idag. Detta är inget försvar för varken Stalins grymhet eller Putins tsarfasoner. Men det kan återställa proportionerna.
Knut!
Förstår inte riktigt vad du läser in i min kommentar, som gällde gårdagens SVT Opinion och Mattias Göranssons svar på programledarens fråga. Den frågan föranleddes, antar jag, av Göranssons resonemang om sannolikhetsbedömningar om Rysslands framtida agerande.
Du skriver att ”Att USA:s agerande bakom ”kuppen” i Kiev till slut ledde till rysk annektering av Krim är inte svårt att förstå”. Visst, med facit i hand är det lätt att blicka bakåt. Men min poäng var naturligtvis att även mycket erfarna Rysslands-kännare i förväg ansåg att en annektering av Krim var osannolik.
Hans Blix säger i Göranssons artikel:
”Det är ryska incidenter, javisst, jag är också med på att vi måste reagera på dem, och vidmakthålla sanktionerna mot Ryssland. Jag tycker det är riktigt, för jag tycker att de ska känna trycket att Europa inte accepterar de metoder som de använder sig av i Ukraina. Men jag tror att om vi vill komma tillbaka till en avspänning i Europa, då måste vi också göra en liten ansträngning att förstå hur ryssarna känner efter att deras tidigare imperium lyckligtvis har gått itu.”
Jag har gjort, anser jag, stora ansträngningar att förstå hur ryssarna känner efter imperiets implodering [skulle gissa att jag är den ende läsare av denna blogg som regelbundet reser mellan Ukraina, Vitryssland och Ryssland], jag följer varje morgon nyhetssändningen från Rysslands största statliga TV-kanal, och har varje vecka diskussioner med ryska medborgare, men jag har inte lyckats förstå Kremls strategi.
Men det finns säkert läsare av denna blogg som bättre än jag hänger med i det dynamiska skeendet.
Mats L!
Jag har stor respekt för dina kunskaper om Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Du är säkert den mest insatte i detta på denna blogg. Dock kan man ha invändningar mot delar av dina resonemang. Det är kanske inte bara fråga om rätt och fel i enskildheter. Det kan dessutom ha funnits goda skäl att gissa som Hirdman i SvD gjorde före Krims annektering. Att han hade fel där, i just den situationen som då var, säger mycket lite om vad Ryssland kan förväntas göra på andra håll – Baltikum t ex. Upptrappningen i det nordiska området drivs inte av Ryssland. Det är Nato som rustar och flyttar fram sina vapen.
Mattias Göransson har efter reportaget i Filter sagt att han bara varit inriktad på hur svenska politiker och media spelat ett spel med det svenska folket. Han går igenom alarmerande uttalanden om hur hotat Sverige är och visar att ”spökena” upplöses i intet vid närmare granskning.
Han sa igår och har tidigare sagt att han inte är utrikespolitiskt kunnig. I debatt med generalmajor Karlis Neretnieks blev han nedklubbad med ”Rysslands angrepp på Georgien” och sa att han inte visste något om detta angrepp.
Det finns en EU-rapport om detta krig som konstaterar att det inte var Ryssland som angrep. Rapporten är kritisk till bägge parter (vad annars EU!) men trots det fortsätter Carl Bildt m fl att påstå att Ryssland angrep.
Synd att Göransson bara fokuserar på Sverige och hur vi utsätts för desinformation.
Jag har för mig att vi har diskuterat ”vad som förutspåddes eller inte förutspåddes i februari 2014” tidigare. En som inte har några skäl att skönmåla sina meningsmotståndare är SvD:s kallakrigskolumnist Mats Johansson, som den 9 mars 2014 skrev:
”Medan det ryska säkerhetsrådet fattade beslut om invasionen (21/2) försökte ”experter” övertyga oss om att detta inte skulle ske. I Aftonbladet visste ledarskribenten Anders Lindberg att talet om väpnat angrepp från Ryssland ”med all sannolikhet är överdrivet” (1/3).
Förre Moskva-ambassadören Örjan Berner försäkrade (SvD 26/2) att ”Ryssland har bekräftat sitt intresse av ett stabilt Ukraina. En militär konflikt med detta land vore katastrof också för Ryssland. Krims egna ledare har nog inget alternativ annat än att fortsatt lyda under Ukraina.”
UD-kollegan Sven Hirdman förkunnade (GP 22/2) att ”Ryssland har inget intresse av ett kaotiskt Ukraina”. Medan demonstranter dödades på Majdan fördömde han i Aktuellt (20/2) idén om EU-sanktioner, de kunde göra en fredlig lösning omöjlig. I DN (25/1) hette det att ”dagens Ryssland inte kan jämställas med gårdagens imperialistiska Sovjetunionen”.
I en färsk pamflett mot Nato skriver han att ”Ryssland utgör inte ett krigshot för Europa”, det är bara i Sverige man talar om ett militärt hot från Ryssland. ”Den ryska utrikespolitiken förblir pragmatisk… Den ekonomiska moderniseringspolitiken och behovet av utländsk teknologi har lett till en mjukare framtoning i rysk utrikespolitik”, skrev Hirdman.
Så långt Mats Johanssons referat, som jag inte kan se motiverar någon av de citerade att känna sig generad. Krisen på Krim började ju först den 27 februari. Kanske tänkte någon insiktsfull dessförinnan att det vore nog maktpolitiskt klokast av Ryssland, även om det folkrättsligt är fel, att försäkra sig om Krim medan tid är – innan den hamnar inom Natos område. Men, en sak är vad man tänker, en annan vad man går ut med i massmedia.
Det hade utan tvekan varit en sensation om två f d svenska Moskvaambassadörer eller andra tungviktare i slutet av februari 2014 gått ut i pressen och sagt att ”Ryssland kommer att annektera Krim”!
Utvecklingen gick mycket snabbt våren 2014. Ingen kunde förutse exakt vad som skulle hända. Ryssland gav inga signaler annat än att de ville ha stabilitet i Ukraina, men statskuppen förändrade villkoren på mycket kort tid.
Annekteringen av Krim blev nödvändig för ryssarna av geopolitiska och försvarspolitiska skäl. Ett medvetet politiskt beslut i strid med formell folkrätt men däremot med ett massivt folkligt stöd efter en folkomröstning. Prejudikat sedan tidigare efter USAs erkännande av Kosova.
Men det är dags att höja blicken och se Ukraina i ett större sammanhang. Precis nu har ytterligare konfliktområden vaknat till liv i centrala delar av Europa.
Serbiska republiken i Bosnien-Hercegovina höll nyligen en folkomröstning i sin del av den numera tjugo år gamla staten skapad genom Daytonavtalet. Omröstningen gällde införandet av en kristen ortodox helgdag den 9 januari varje år.
Fyra dagar före folkomröstningen besökte Milorad Dodik president Vladimir Putin i Moskva för samtal. I Independent beskrevs mötet: ”The meeting produced only a brief statement from the Russian President. His office said the two leaders had discussed the situation in the Balkans and various issues of bilateral cooperation. Vieuvs are changed on topical issues of the international agenda”
Den serbiska ledare Dodik gav i sin tur fler detaljer och var mycket positiv i sina kommentarer efter mötet. Hur som helst är slutsatsen given. Vladimir Putin gav klartecken att de stödjer serbernas beslut om folkomröstningen.
På söndagen med ett röstdeltagande på 60% röstade de bosniska serberna med 99% ett stort och rungande JA!
Reaktionerna från de bosniska muslimerna och katolikerna kom ögonblickligen. ”The whole situation gave voice to those who are not satisfied with the Republica S existence and annouce a new war against the serbs. On the email adresses of many institutions on sunday arrieved the message of national radical islamists who threat serbian blood will flow through the streets”. (Independent 27/9)
Detta riskerar att snabbt bli nästa krigshärd och detta mitt i Europa med redan pågående Ukrainakonflikt.
Tills sist dagens Erdogan vilket ger mig kalla kårar. Han vill riva upp Laussaneavtalet från 1923. I ett tal i torsdags avvisade Erdogan föreställningen att fördraget var en seger för Turkiet och beklagade förlusten av öarna i Egeiska havet som idag tillhör Grekland.
”… i fördraget gav vi bort öar så nära att din röst kan höras om du ropar. Är detta en seger? De var våra. Där finns våra moskéer. Våra helgedomar finns där.”
Steget är logiskt. Ett förintande av fredsfördraget är det som krävs för förintelsen av det sekulära kemalistiska Turkiet och ett annat Turkiet i dess ställe. Islamisering?
Vad händer när Erdogan ställer de direkta kraven om att få tillbaka de aktuella öarna?