Den väna jungfrun med de beslöjade ögonen

Under senare hälften av det fjärde revolutionsåret – 1792 – genomled Paris en rad problem av dittills oanat slag. Hungerupploppen avlöste varandra, och den 9 augusti stormades Tuilerierna av upprörda huvudstadsbor. Blodet flöt i strida strömmar medan det samfällda kravet på republik genljöd från alla håll och fortplantades i de ljumma sommarkvällarna; det var sansculotter och jakobiner som på detta sätt markerade politiska revirgränser.

I det allmänna tumultet avsattes konungen, Louis XVI, av den lagstiftande församlingen och inhystes i det fasaväckande Tempeltornet samman med sin drottning Marie Antoinette. Frankrike saknade i det läget både statsöverhuvud och fungerande regering. Till råga på eländet anlände bistra kommunikéer ifrån nordost: hertigen av Braunschweig hade erövrat Verdun den 2 september och närmade sig Paris i spetsen för en preussisk-österrikisk interventionsarmé.

Detta hot blev upprinnelsen till de bestialiska septembermorden:

I en oförsonlig presskampanj, anförd av L’Ami du Peuple – ”Folkets Vän” – hette det lika plötsligt som enstämmigt att inlåsta prelater, adelsmän och ultrafigurer i huvudstadens samtliga tukthus, spinnhus och häkten planerade att slå sig fria med ockupanternas bistånd för att sedan anställa blodbad på det gemena fattigfolket. Effekten uteblev inte. I hela staden öppnades fängelseportarna upp på vid gavel, och uppskattningsvis 1200–1500 interner, eventuellt ännu flera, miste sina liv i en orgiastisk vendetta iscensatt av vredgade folkmassor. Först på aftonen den 6 september, efter nästan etthundra timmars oavbruten slakt, härskade lugnet åter i Paris.

I dag är det ingen hemlighet att medborgarna Georges Danton och Maximilien de Robespierre var två av de ansvariga för septembermorden.

Men bland anstiftarna återfanns också orosanden Jean Paul Marat, politisk filosof, övertygad jakobin, medicine hedersdoktor, yrkesrevolutionär och hjärnan bakom den älskade, men också hatade, L’Ami du Peuple. Marat torde vara en av revolutions-historiens mest sällsamma gestalter.

Född 1743 i schweiziska Neuchâtel gjorde han sig ett namn redan i ungdomsåren och gav ut mängder av tryckalster i ämnen så vittskilda som optik, elektricitet, medicin och filosofi. Länge drömde han om en plats i Franska Vetenskapsakademin, förhäxad av tanken på ”la Gloire” – evig berömmelse. Hösten 1789, det första av revolutionsåren, löpte Marat emellertid risken att fängslas och gick under jorden i strikt bokstavlig mening. Nere bland stinkande kloaker i de parisiska källarvalven förvandlades han till en fysisk och psykisk vrakspillra: ögongloberna rullade, huvudet sprängvärkte och den gulnade huden började missprydas av illaluktande utslag.

I januari 1793 giljotinerades Louis XVI. Nya hungerkravaller följde, och rader av livsmedelsaffärer blev metodiskt plundrade. Under vårmånaderna stegrades konflikten oavbrutet mellan den republikanska högern, centern och vänstern – i vardagslag kända som ”gironden”, ”träsket” och ”berget” –, och den 31 maj arresterades 22 profilerade girondister i nationalkonventet på Marats initiativ. Några av de 22 förlorade inte bara ämbetet utan också sina liv.

Det var i just detta läge som den orubbliga Marie Anne Charlotte de Corday d’Armont, alias Charlotte Corday, alias ”jungfrun av Calvados”, laddade batterierna och gjorde sig startberedd ca 200 kilometer väster om det Eiffeltorn som ännu hörde en avlägsen framtid till.

Ingen vet med säkerhet när denna kvinna, alltjämt bara 24 på det 25:e, fattade sitt avgörande beslut, men vi känner till att septembermorden och attacken på de 22 girondisterna hade avsatt djupa spår i hennes sensibla inre. Det är också ett oomstritt faktum att Charlotte C lämnade hemmet i Caën den 9 juli och äntrade Parisdiligensen med sitt obligatoriska skissblock i beredskap, ett svårtolkat leende på läpparna samt ett minimalt handbagage i famnen. Med giltigt inrikes pass och ett nyligen införskaffat resetillstånd var hennes utrustning komplett.

Mademoiselle Corday klev smått rodnande ombord, klippte med sitt beslöjade ögonpar och strök det kastanjebruna håret med ena handen. Hennes framträdande haka vittnade om målmedvetenhet, och även rösten gjorde bestående intryck. Energifyllt och melodiöst pulserade hennes förstastämma med en klangfärg som fick vem som helst att hålla tand för tunga.

Bara två dygn senare var Corday framme i Paris. Där tog hon in på Hotel de la Providence – Försynens Hotell! – och vilade ut efter resan. Lördagen den 13:e steg Calvados unga jungfru upp redan kl. 05:30 och begav sig efter inmundigad frukost till affärskvarteren i Palais Royale. Av en knivsmed inhandlade hon en skarpslipad slaktkniv av extra stor modell och försedd med brunt skaft. Kort därefter beställde knivens ägarinna hyrvagn till ”Rue des Cordillers nr 44”.

På denna adress vistades medborgare J P Marat enligt vad man tidigare anförtrott henne på hotellet.

Efter den påbjudna översynen beviljades den långväga gästen audiens, dock först när värdfolket gjort avkall på sin misstro och skymningen fallit. Inne i besöksrummet fann den nyanlända till sin förvåning Marat sittande i ett badkar fyllt med parfymerat mandelvatten och oformliga lerklumpar, avsedda att kurera hans tärande hudsjukdom. Det omaka paret inledde en engagerad ordväxling. Meningsutbytet lär ha rört sig om ”revolutionära dödsdomar” – redan avkunnade sådana och ännu icke verkställda.

Röster höjdes, och röster sänktes; minspel och gester laddades med idel vedervilja. Sanningens minut kom allt närmare. Charlotte Corday från normandiska Caën drog fram sin vasstandade kniv och stötte den med full kraft i sin antagonists bröstkorg. Vapnet tangerade Marats ena revben, trängde sedan in i lungan och skar av stora kroppspulsådern. Tre dygn senare begravdes den döde.

Den 17 juli giljotinerades Mordängeln och blev huvudet kortare. ”Jag har avrättat en människa för att rädda hundratusenden”, påpekade hon i de summariska domstolsförhandlingarna. ”Redan före 1789 års revolution var jag republikan, och jag har aldrig saknat handlingskraft.”

En officer ifrån nationalgardet målade Charlotte C:s porträtt i häktet och senare under rättegången. I dag förvaras detta konstverk i Versailles. Likheten med originalet uppges vara slående.

Ännu en beryktad krumelur i den tidens marginal hette Adam Lux. Också denne man förtjänar ett par rader med anledning av det öde som drabbade honom. Lux var hängiven republikan med sina rötter i Rhenlandets Mainz, till professionen meriterad äventyrare och råkade nu bli en av de många som fick bevittna – eller tvingades åse – Cordays jungfruresa från det icke upplysta kvinnofängelset ända fram till avrättningsscenen. På nästan ingen tid alls greps den arme mannen av ren och oförvanskad kärlek till den dödsdömda. För att akta och ära hennes minne dränkte Adam Lux, också på nolltid, snart sagt halva Paris med egenhändigt fabricerade affischer under dagar och nätter. På sina affischer sjöng han Charlotte C:s lov i alla möjliga tonarter: ”den mest upphöjda av världens alla kvinnor”; ”en till vår jord nedstigen ängel”; ”som människa vida större än Brutus och Cato” o s v.

Initiativet uppskattades inte över hövan, och Adam Lux greps på bar gärning. Ett par månader senare blev också han ett huvud kortare, låt vara ett inte fullt lika vackert huvud.

Jag slås av att Charlotte Corday påminner om vår egen tids självmordsbombare. Likheterna finns och är uppenbara men ska självfallet inte överdrivas. Till skillnad från en fantast som Adam Lux vägrar jag att, ens för ett ögonblick, ta hennes mordiska handlande i försvar. Däremot håller jag benhårt på min rätt att fascineras av Calvados unga jungfru utan att för den skull bli vare sig hudflängd eller uthängd.