Den vita staden hörde jag för länge sedan någon kalla Helsingfors. Därmed inte syftande på inbördeskriget 1918 mellan röda och vita. Utan på vita byggnader, bland dem Helsingfors domkyrka.
Det över taket uppstickande, vita tornet är något av det första man som inseglande gäst får i blickfånget.
När man med en av de monstruösa kryssningsbåtarna, som inger den egendomliga känslan av att inte befinna sig på en båt utan snarare i ett välsorterat varuhus eller överdådigt nöjespalats, ankommer Helsinki.
Och så presidentens slott vid Salutorget, med fasaden vänd mot inloppet, som jag räknar in bland de vita byggnaderna. Men det är nog snarare ljusblått.
Ett ståtligt välkomnande på min ära. Fast det kanske är att ta i och önsketänka. Jag vet inte hur pass välkomna vi, vid detta tillfälle influgna med SAS, från ”svenskjävlarnas land” är. Men kanske gammal ost är glömd.
Högerpopulistiska, som de skulle benämnas i svenska medier, chauvinistiska partier är dock starkt på frammarsch. Drömmen om ett Storfinland lever.
Det är inte min första resa till Finlands huvudstad. Naturligtvis söker vi upp mytomspunna Kosmos på Kalevagatan 3. Där höll en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski, hov när det begav sig. Jag bad vid mitt förra nedslag i Helsingfors hovmästaren peka ut var han satt.
Och det gjorde han. Om än tämligen avmätt. Kanske är vi många PS-beundrare som söker oss till Kosmos och nyfikna frågar efter stambordet.
Saarikoski, som jag tappert försökte att läsa på originalspråket i början på 70-talet, ett dåraktigt försök som avstyrdes av en finsk patient jag kom i kontakt med på Ulleråker, avled innan han hunnit fylla femtio.
Efter ett oavbrutet skrivande, inte minst de herostratiska översättningarna från grekiskan. Jag fattar inte hur han, med sitt kontinuerliga drickande, rodde det i land.
Men han skrev, vart han än befann sig på jordklotet. Om så i Reykjavik, Bretagne eller på Tjörn. Dokumenterat i en rad böcker. Min favorit reseberättelsen från Island: Jag blickar ut över huvudet på Stalin.
Han ligger begravd vid Valamo kloster i Savolax. Jag har länge velat besöka det poetiska underbarnets grav. Men även längtat efter att få uppleva Karelens skogar och sjöar.
Finlands sak är vår! Min första svärfar åkte som ung från Los som Finlandsfrivillig. Med, som jag förstod det, placering i just Karelen.
För mig avslöjade han att han i närstrid dödat en rysk soldat med bajonett. Kom aldrig över det och kriget. Traumat plågade honom. Vände sig till spriten. Ödelade karriär och äktenskap.
Han och jag kom bra överens. Jag var den ende han talade med om hemskheterna från Finland. På Krigsmuseet ute på Sveaborg, med allt som påminner om fasorna, känns han plötsligt nära.
Det slår mig att många yngre i den kreativa klassen , Richard Floridas uttryck, inte behöver något annat kontor än kafébordet. Där kan de sitta med laptop och mobiltelefon. Odla sociala relationer. Sköta sitt jobb.
Mycket tilltalande för en kaféintellektuell som undertecknad. Och kaféerna är många i Helsingfors, alltså ”arbetsplatserna”. Rena Paris eller Wien.
Överhuvudtaget har Helsinki, får jag för mig, genomgått en rejäl urban make over. Intrycket man får är av en i högsta grad modern huvudstad. Fjärran det dystert sovjetgrå som tidigare kunde trycka ner staden och påminna om den stora grannens närvaro.
Det är numera en pulserande, livfull stad. Kunde platsa mitt i Europa. Bland de andra metropolerna.
Alla våra resor styrs av temat makt – motstånd. Om så till Barcelona, Amsterdam, Wien, Bilbao eller Oslo. Vi söker spår i Helsinki efter det blodiga inbördeskriget mellan röda och vita. Även vinterkriget och fortsättningskriget. Andra världskriget.
Vi uppsöker den monumentala Sandudds kyrkogård. Med sitt hjältegravsområde. Krigsgravar i led på led. Ett de dödas tysta hav. Påminner om Verdun. Finnar. Okända svenskar som i likhet med min svärfar åkte som frivilliga.
Marskalk Mannerheims grav. Arkitekt Alvar Aalto. ”Fåfängans marknad”, skrev Strindberg om. Och där han inte ville vila.
Jag kommer osökt att tänka på Väinö Linnas böcker. Krig, detta människors obegripliga vansinne. Och nu rustas det på nytt i Europa. För många miljarder. Sverige hänger på. Till Oksanen och andra inhemska krigshetsares ohöljda förtjusning.
Som någon sade och jag instämmer: Varför rustas det inte för fred istället för krig?
När kvällsmörkret sänker sig över Helsingfors, denna ljumma aprilmånad, försjunker jag i tankar svåra att mota bort. Det är inte bara mörkt här där vi just nu befinner oss. Det är mörkt i hela Europa. Förkrigsstämning. Obehagligt.
Hustrun och jag hade en Helsingforsresa framför oss. Började illa med sen färdtjänst vi fick rulla in med ledsagning, näst sista passagerare. En finfin handicaphytt på rätt plan, fyra vid incheckningen, allt väl! Saker glömda hemma tyvärr upptäcktes försent. Fick låna av betjäningen ombord. Stort smörgåsbord – som det kallades förr väntade. Allt bra. Dålig underhållning, amatörmässigt, slarvigt och billigt, framställdes som ett måste.
Nåväl, vi nattade med vågorna vaknade tidigt som man ofta brukar på sjön. Väl framme skulle vi ut på stan. När stänger landgången från båten? En blåklädd anställd sa ”den är öppen hela dagen”. Vad bra! Men när vi skulle använda den var den stängd. Ta hissen upp sa en personal. Sagt och gjort. Hissen utanför fungerade inte, vi gick tillbaka till en restaurangen där städning pågick. Vi fick sitta och se alla lustiga små ”Waxholmsbåtar” som pilande åkte kors och tvärs över fjärden, underhållande i och för sig, men den vita staden fick vänta.
Jodå Saarikoski är en märklig och bildad poet, det bästa ett litet land fött i modern tid med sina översättningar, poem och texter av stort och smått från en tid på Tjörn där hans hustru stod för maten och försörjningen för en poet som alltid väntar på försenade pengar för sina alster tänker jag.
Du är i sanning en ung människa, eftersom du skriver ”VART han än befann sig” om Saarikoski. Jag inser att, vad gäller VAR/VART-fenomenet, så är det bara att kapitulera!
Hedebrant!
Jag vet inte om du behöver ”kapitulera”. Om jag har förstått det rätt, och efter tveksamhetens funderingar (lita på det) samt ordbokskonsultationer, så är det inte inkorrekt att använda ”vart” i detta fall; om jag med detta vill uttrycka förundran över Penttis rörelser på jordklotet. Och förundran känner jag, inte minst mot bakgrund av hans idoga spritintag som inte förhindrade ett flitigt resande och skrivande.
PS. Länge sedan kallade mig ”ung”, jag lyfter på kepsen!