Det har nu gått några dagar sedan Sverige officiellt frånträdde sin 200-åriga alliansfrihet. Att det skedde utan några uppenbara brott mot konstitutionen är kanske sant, men om det var demokratiskt är en helt annan fråga. Långt över 50% är ju för en bevarad alliansfrihet. De som påstår att Sverige fortfarande är alliansfritt kan knappast vänta sig att bli tagna på allvar. Även SD har bränt mycket av sitt förtroendekapital här, vilket möjligen kan vara en tröst i bedrövelsen för några.
Sverige ett osänkbart hangarfartyg
Vad har vi nu att vänta på säkerhetsområdet? Knappast ett anfall från Ryssland, eller Nato-baser på svensk mark under den närmaste tiden (eller ”i närtid” som det heter på nysvenska). Men i Natohögkvarteret pustar man ut idag och firar i smyg när Sverige – det så hett eftertraktade ”osänkbara hangarfartyget” nu är säkrat.
Bakom hela projektet ligger förstås USA, med sin sviktande ekonomi och med sina desperata behov av att göra EU och alla kompetenta stater till bitar i Natopusslet. Meningen är att varje liten pusselbit nu ska betala mera för sina amerikanska vapen och amerikaniserade soldater, så att USA kan satsa mer på militära uppladdningar på andra sidan jordklotet, där konfrontationen med Kina blir allt mer akut.
Ökade klassmotsättningar
Vad har vi att vänta i övrigt i Sverige och Europa? Sveriges försvarsbudget kommer att fördubblas under de närmaste åren, vilket förstås kommer att försämra svensk ekonomi och välfärd. Klassmotsättningarna kommer alltså att hårdna.
Alla EUs kriser; ekonomi-, euro-, politik-, flykting-, demokrati-… kommer att fördjupas. Troligtvis kommer euroområdet att ganska snart på något sätt falla samman och EU i praktiken att splittras. Storbritannien och Grekland kanske blir först med att lämna. Natolandet Turkiet är en gökunge som EU nu tvingats släppa inpå livet på grund av ren utpressning.
Dragkampen mellan olika EU-stater samt inom varje land för sig (inte minst i EUs största stat Tyskland) kommer att hårdna i bland annat frågan om förhållandet till Ryssland. EU och dess medlemmar har knappast något att vinna på att fortsätta hålla Rysslands enorma ekonomi och marknad på avstånd. USA kommer att trycka på EU att ingå TTIP-avtalet, som just syftar till att riva alla handelshinder och skapa en transatlantisk jättemarknad – istället för att EU ska öppna sig mot Ryssland. Vårt lilla krig om Värdlandsavtalet är alltså en del i denna stora uppladdning mot Ryssland.
Att sila mygg och svälja kameler
Det märkliga är ändå USAs enorma ideologiska inflytande, som styrt in EU och alla dess lydiga marionetter att utmåla Ryssland som ett militärt hot och Putin som en exempellös diktator, endast jämförbar med Hitler.
Den visserligen folkrättsstridiga annekteringen av Krim upprepas till förbannelse som vore den ett folkmord, medan Odessamassakern, Majdanskjutningarna eller det kuppartade maktövertagandet i Kiev framställs som oklara eller nödvändiga inslag i Ukrainas ”demokratisering”. För att inte tala om de enorma skygglapparna för Natos (USAs) kaosskapande krigståg i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien – inklusive massakrer på minst två legitima statsledare. Man silar mygg och sväljer kameler. Att påpeka detta uppenbara vansinne, som jag nu gör, har blivit liktydigt med att vara ”Putinist”.
Självklart gör man vad man kan i Ryssland för att motverka den skeva bild som sprids i väst. Därför söker de efter bästa förmåga förmedla sin syn på saken i väst via de kanaler man förfogar över; Russia Today (RT) m fl. Varför skulle man inte göra det? Dessutom har Ryssland en fördel av att helt enkelt kunna återge sanningen, alltså sådant som västmedier systematiskt förtiger av politiska skäl. Sanningen är ett utmärkt vapen i informationskriget, som just nu i stor utsträckning ligger i Rysslands händer. Snacket om rysk hybridkrigföring och om deras avancerade apparat för detta är kvalificerat nonsens – i jämförelse med Västvärldens desinformationsresurser. Även på detta område är alltså Ryssland en lilleputt.
Att riksdagen igår tydligen (enligt SvD) även beslutat att Sverige ska medverka till ”Natos center för strategisk kommunikation – Stratcom” i Riga är ännu ett led i kampanjen som trissar upp frågan om informationskriget. Det finns mycket goda skäl att ifrågasätta Stratcoms kompetens och trovärdighet, men någon diskussion har vi knappast haft. Dock, Torsten Kälvemark har i AB gjort en kritisk granskning.
Kraftmätningen oundviklig
Ryssland kommer inte att anfalla något baltiskt land, det är ren fantasi. De vet att det vore självmord, Baltstaterna är ju med i Nato. Men när situationen nu förändras till det sämre ur ryskt perspektiv, kommer man förstås att vidta andra åtgärder i strategiskt försvarssyfte, vilket gör att spänningarna stiger.
Och, det är väl det som faktiskt är meningen. Ryssland ska tryckas tillbaka steg för steg och till sist provoceras så att den ojämna kraftmätningen blir ofrånkomlig. För USA är det dessutom bråttom, innan Ryssland hinner upprusta mera och innan botten går ur USAs ekonomi.
Och glöm inte att hela detta vansinnesprojekt bygger på att opinionen i Väst hålls lagom desinformerad.
Mycket bra sammanfattning och analys. Nedrustningen av vårt försvar och avskaffandet av värnplikten var förödande då det underlättade för det beslut som togs i onsdags. Medvetenheten om den allmänna värnplikten höll medvetenheten uppe hos folk om vikten av att själva försvara sitt land. Tänket uteslöt allianser och annat eländet. Utom för de krafter som mullvadade i bakgrunden.
Bra att du tar upp de bestialiska avrättningarna av legitima makthavare i Libyen och Irak. Avskyvärt och ovärdigt för alla som strävar efter en humanistisk och demokratisk utveckling för alla människor oavsett religion och samhällsstruktur.
Saddam Hussein borde naturligtvis ställts till svar för det kemiska folkmordet på kurderna, på ett rättssäkert sätt i domstolen i Haag. Men det ville naturligtvis inte USA, då risken varit uppenbar att deras finansiering av Iraks attack mot Iran blivit synliggjord.
Själv blev jag chockad när jag på lärarrummet hörde kollegor antingen instämma i att det var rätt att hänga Saddam så som det gjordes, eller inte alls bry sig att det hade hänt.
Efter att ha läst bl a Wigforss’ memoarer kan man se hur väsensskilt man argumenterade för femti eller hundra år sen jämfört med idag. Då handlade det om realism och säkerhet i en osäker värld, idag handlar det om moralism, att Putin är ond, och att den som är ond måste straffas. En sorts hollywoodisering av världsbilden som skulle ha varit otänkbar på Wigforss tid.
Jag undrar om inte 60-70-talens antiimperialistiska rörelser är medskyldiga till den förskjutningen. De tenderade ofta att bli väldigt moralistiska, och glömma att det i grunden borde handla om solidaritet – d v s gemensamma intressen.
Du har helt rätt i det du skriver. Rysshatet har tagit förskräckande proportioner. Man behöver bara skrapa lite på ytan så märker man hur hårt väst (läs: USA) går fram. Folk bryr sej inte ens om att amerikansk jagare ligger i Östersjön, men man blir otroligt provocerade av att Ryssland patrullerar sina egna farvatten utanför Finska Viken och Kaliningrad.
Som du skriver kallas man kommunist eller Putinist om man ser detta. Om man yttrar sej. Jag har sett att det t o m finns röster som menar att dagspressen är vänstervriden, medan det i själva verket är precis tvärtom.
—–
Inte heller brydde man sej när bl a Saddam Hussein och Kadhaffi avrättades offentligt utan rättegång.
Precis så här håller man människor i schack med massiv propaganda.
Hans!
I Dokumentärserien om Obama som nu visas på SVT motiverar Obama sitt avvaktande med att allmänna opinionen ännu inte var redo. Underförstått att propaganda måste förbereda marken innan USA kunde ”agera”. Det är så det fungerar.
Irakkriget och Libyenkriget förbereddes genom total demonisering av Saddam och Khadaffi och att de måste bort. När väl medierna gjort sitt jobb i att bygga upp hat så bryr sig folk inte om juridiken utan då gäller ”vilda västerns regler” som vi sett i tusentals Hollywoodfilmer – skurken fick vad han förtjänade!
På tal om juridiken! Jag vill gärna diskutera folkrätten utan att vara expert. Under ”SD backar” kom Rysslands brott mot folkrätten upp – i samband med annekteringen av Krim. De brösttoner som Margot W och Stefan L och borgerliga politiker och ledarskribenter tagit till är hyckleri! Israels upprepade brott, annektering av Golanhöjderna, attacken mot Ship to Gaza m m har inte lett till isolering/sanktioner. Det finns fler exempel på att folkrättsbrott är ett tänjbart begrepp som västvärlden tillämpar på andra men inte på nationer som ”rättat in sig i ledet” och till exempel i röstar rätt i FN. Talet om folkrättsbrott är då inte juridik utan politik!
Vi har regler på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå som tillämpas selektivt beroende maktförhållanden. Vem tjänar då på att fundamentalistiskt åberopa dem som axiom?
Om ens motspelare har framgångar måste man alltid fråga sig: vad gör jag för fel?
I det här fallet handlar det uppenbarligen om att dom inte ens behöver anstränga sig, dom kan använda hur grova – för att inte säga idiotiska – metoder som helst, och ändå lyckas. Det tyder på gigantiska brister hos oss.
Vilka? Jag skulle vilja peka på en: vår verklighetsförståelse fördärvas av att vi sällan tar nån egentlig strid i syfte att vinna. Strejkerna är ytterst få, och vi ser t o m sällan nån riktigt seriös politisk kampanj i mindre frågor (som dock är viktiga för dem som driver dem). Vi ligger platt, hela tiden. Följaktligen uppstår ingen vana vid politiskt agerande, vilket motparterna förstår att anpassar sig till.
”Motståndaren är välorganiserad” – men organiseringen på vår kant är så usel att den inte ens skulle kunna flytta ett dagis till andra sidan gatan. Mycket mindre då påverka utrikespolitiken.
Jan W!
Mycket bra sammanfattning av läget och bloggandet förbättrar inte läget uthålligheten är för dålig tvånget att kommentera senaste mediala utspelet är för lockande.
Tommy!
Inte utan att man känner sig träffad…
Bra översikt! Tack! Jag delar!
Tommy!
Det är värre än så, det är hela 1900-talsstrategin som har tömt ut sin kraft, av alldeles bestämda orsaker. Jag har beskrivit dem på bloggen Gemensam
Den alldeles särskilda svagheten i Sverige beror, tror jag, på att 1900-talsstrategin var som mest framgångsrik här och därför tog död på alla alternativ.
Jag tror inte att bloggande står i vägen för något annat, utan kanske är förutsättningen för att vi så småningom ska kunna samlas om något på nytt. Går det i England så ska det väl gå här.
Jan!
1900-Strategin byggde på folkbildning och det är min strategi för framtiden. Bloggandet låser upp dom som istället borde vara folkbildare i traditionell mening d v s studiecirklar som breddar basen och är den bästa metoden för värderingsfrågor.
2000-talet har bara visat upp två mobiliseringar, anti-irakkriget och anti-EMU.
Dom senaste 10 åren är det Sverigedemokraterna som växt till ett riksdagsparti med stor påverkan på den politiska agendan.
Knut!
Nu när jag vet att det är sanningen som förmedlas i ryska statliga medier, så kunde jag inte undgå ett långt inslag i sena nyheterna i Pervyj Kanal häromkvällen.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu var åter på besök i Moskva. RT rapporterade, men med en ganska låg profil (RT rapporterar vad Kreml anser att vi i väst bör veta).
Pervyj, däremot, för den ryska publiken, hade ett långt inslag. Först Putin/Netanyahu ensamma på sedvanligt sätt hälsande på varandra. Sedan uppsättningen i stolarna, med Lavrov närmast Putin endast separerad av tolken, följt av en delegation som jag inte hann uppfatta. Symmetriskt givetvis på den israeliska sidan.
Det mest intressanta var ett långt inslag från någon slags konsert, där den uppenbart mycket goda personkemin mellan Putin och Netayahu framgick med all tydlighet. Jag kan inte påminna mig någon utländsk statschef som fått samma uppmärksamhet och positiva behandling i Pervyj Kanal, och definitivt inte lillebror i Minsk.
Jag brukar inte titta på Pervyj en vardagseftermiddag, men eftersom vi skulle iväg på en resa, så hade vi på Pervyj under packningsbestyren.
Stor paneldebatt om Ukraina, som den som är van att se rysk TV känner igen mer än väl. Savtjenko (med betoningen på a) väcker starka känslor i Ryssland, eller i alla fall bland de deltagare som deltog i debatten. Även en deltagare från Ukraina fick utrymmer, och han inledde med ”Jag är ukrainare (från Charkov) och älskar mitt hemland”, varefter han skyllde konflikten i östra Ukraina på politikerna i Kiev, och fick medhåll från de ryska paneldeltagarna.
Mats L!
Du skrev att ”RT rapporterar vad Kreml anser att vi i väst bör veta”. Kanske det, men vem är det i Sverige som bestämmer vad vi inte bör veta.
Hade Putin träffat Marie Le Pen, Donald Trump eller Kim Jong-il hade säkert våra svenska medier (liksom RT) meddelat det. Likaså om Netanjahu hade träffat Obama, Merkel eller Cameron. Men nu träffas Putin och Netanjahu. Eftersom detta inte stämmer in i den av svenska medier förordade världsordningen så får vi tyvärr gå till RT för att bli korrekt underrättade.
Men långvariga läsare av lindelof.nu har sedan förra hösten varit informerade om relationerna mellan Ryssland och Israel.
Anders P!
Tack för länken, jag hade i bakhuvudet att du skrivit något om Putin/Netanjahu, men kom inte ihåg när.
Det är riktigt som du skriver, att vem som träffar vem avgör hur och om det rapporteras i svenska medier.
I Ryssland var jag förvånad att engelska RT inte fanns i hotellrummens TV, däremot gav knapp 1 i fjärrkontrollen alltid Pervyj Kanal, i exakt samma version som jag har i kabelnätet hemma.
I Kina, där jag nu befinner mig, är det annorlunda. Kinesiska engelskspråkiga CCTV finns tillgänglig i hotellrummet och är betydligt intressantare än svenska, amerikanska och ryska TV-kanaler. Debatt i realtid mellan militäranalytiker i USA, Ryssland och Västeuropa, lång intervju med tysk försvarsanalytiker, och ett kort nyhetsinslag från Donetsk som jag inte skulle kunna hitta i USA, Ryssland eller Sverige.
Om jag varit uppsatt tjänsteman på brittiska MI6 skulle jag i vintras ha gnuggat händerna av förtjusning inför utsikten att tusentals ryska fotbollsintresserade senare under året skulle samlas i Paris och andra ställen i Frankrike. Ryska pojkar är oerhört lättprovocerade, och specialtränade brittiska provokatörer skulle ha ”a field day” [en stor dag] med att få de ryska grabbarna att bära sig ännu mera dumt åt än vad som kunde väntas. Att få Ryssland utkastat från EM skulle vara en enastående seger för de krafter i väst som vill att ryssarna förr eller senare skall tappa besinningen också i storpolitiken.
Det internationella friidrottsförbundet (IAAF) beslutade för ett par dagar sedan att även i fortsättningen förbjuda ryska friidrottare att tävla för sitt land, vilket innebär att de inte får medverka under rysk fana i de kommande olympiska spelen i Rio de Janeiro. Friidrotten brukar räknas som höjdpunkten under ett olympiskt spel, så IAAF:s beslut är onekligen hårt.
Korrekt beslut eller ett politiskt färgat beslut med russofoba övertoner?
World Anti-Doping Agency är den världsomspännande organisation som har i uppdrag att leda anti-doping-arbetet. World Anti-Doping Code (WADC) är det centrala dokumentet som reglerar anti-doping-arbetet och syftar till att harmonisera anti-doping-arbetet så att alla behandlas lika oavsett land och idrott. I Sverige ansvarar Riksidrottsförbundet för arbetet med arbetet med anti-doping, och har också skrivit under koden, precis som den ryska anti-doping-organisationen RUSADA har gjort.
§23.6 i WADC ger utrymme för kollektiva bestraffningar av den typ som de ryska friidrottarna drabbats av. Det har hänt mindre, icke-olympiska idrotter vid några tillfällen. RUSADA har möjlighet att överklaga beslutet till Court of Arbitration for Sport (idrottens högsta ”domstol”), vilket jag gissar att de kommer att göra, men processen tar lång tid och kommer inte att vara klar till olympiska spelen. Tonläget i RT har varit påfallande hovsamt.
Den 3 december 2014 sände den tyska TV-kanalen ARD ett program med titeln ”Top Secret Doping; How Russia makes its Winners”, där man hävdade att doping i Ryssland är välorganiserad och sponsrad av ryska staten. WADA tillsatte omgående en s k oberoende kommission, som den 9 november 2015 la fram en över 300-sidor lång rapport till WADA. Den ledde också till att de ryska friidrottarna suspenderades av IAAF från att delta i internationella tävlingar.
Jag har under de senaste 5-6 åren arbetat pro bono som ombud åt dopinganklagade idrottare. Rollen som försvarsadvokat saknas inte bara i det svenska systemet utan i stort sett i alla länder. Endast ett fåtal idrottare har råd att anlita advokater med inriktning mot doping.
Korrekt beslut eller inte? Det står inte i strid med WADC, såvitt jag kan bedöma, men vid en överklagan har CAS sista ordet i tolkningen av koden.
Det skulle ha varit intressant att vara kvar i Ryssland och höra vad folk tycker. Något som jag hörde från olika håll och kanter när jag var där var kritik, ofta mycket upprörd kritik, emot korruptionskulturen i Ryssland. Det skulle inte förvåna mig om många ryssar svalde den nationella förödmjukelsen och snarare ser IAAF som en (tillfällig) bundsförvant i kampen emot korruptionen i sitt land.
Anders!
Enligt den halsbrytande logik Malcolm Dixelius torgförde i Aktuellt häromdagen så verkar inte Kreml ha något emot att bli isolerade/utslängda då han menar att huliganerna har stöd från ”kretsar nära Kreml”. Inslaget före med forskaren Baunov blir nästan komiskt när han säger han baserar sig på ”välinformerade rykten”.
Spola fram ca 26 min så kommer Baunov och Dixelius. De inslagen föregås av Bert Sundströms reportage, även värt att skåda!
Erik S!
Inslaget grundar sig på föreställningen att allt viktigt som sker i Ryssland sker med Putins och/eller Kremls vilja. Men om vi ifrågasätter detta så är det inte konstigare att ryska fotbollshuliganer, sponsrade av ryska högernationalister, reser utomlands än att engelska fotbollshuliganer, sponsrade av engelska högernationalister, reser utomlands utan att man kan lägga detta David Cameron och den brittiska regeringen till last.
Mycket av det som sker i Ryssland framstår som ”obegripligt” just därför att man utgår från att allt som sker bestäms i Kreml. Men, som jag sökt visa i mina reportage, Ryssland är en demokrati om än med stora brister. SVT antydde missnöje med att Putin/Kreml inte ingrep och stoppade fotbollshuliganerna. Detta tolkade SVT som att huliganerna hade ”ledningens stöd”. Men har svenska, brittiska m fl (ännu icke dömda) fotbollshuliganer sina regeringars stöd bara därför att de tillåts resa utomlands?
Det ryska idrottsministeriet har medgett att det har funnits problem med doping i Ryssland.
Men det påverkade uppenbarligen inte IAAF.
Doping är ett svårt ämne även för dem som är ärliga och aldrig medvetet skulle dopa sig.
Ett halvdussin ryska friidrottare har förlorat sina medaljer från OS 2012. Urinproven sparas ju nedfrysta och kan när som helst testas igen, särskilt om ny och känsligare apparatur finns att tillgå. En dopinganalys konsumerar långt ifrån all den urin som en idrottare lämnat.
Jag har detaljgranskat åtskilliga s k Laboratory Documentation Packages, den information som ett dopinglabb är skyldig att redovisa, och kan konstatera att om man medvetet dopar sig inför ett stort mästerskap och räknar med att klara sig, så krävs en mycket sofistikerad uppbackning.
Om man kan dra paralleller mellan rysk doping och det ryska samhället i stort är naturligtvis en intressant fråga, som Anders P berör. Jag är inte klar med min uppfattning än, särskilt som jag inte är helt nöjd med de testmetoder WADA använder och som jag menar ibland kan leda till att oskyldiga döms. Var alla ryska idrottare skyldiga?
Mats L!
Du berör en mycket viktig fråga, ja livsviktig, nämligen betingad sannolikhet.
En man misstänker att han har HIV, cancer eller någon annan farlig sjukdom som omfattar 5% av befolkningen. Hans doktor låter honom genomgå ett test som är ”90% träffsäkert”. Testet visar positivt resultat och mannen går hem och hänger sig, ovetande om att chansen att han faktiskt har sjukdomen kanske bara är 20%. Det är mer än genomsnittet (5%) men utgör ändå ingen anledning till omedelbar desperation.
Läkaren har nämligen i sin okunnighet blandat ihop sannolikheten att om patient är sjuk är det 90% chans att testet visar detta, med sannolikheten om testet är positivt är det 90% chans att mannen är sjuk.
Tester är dyra, så ofta låter man en patient genomgå mer än ett test. Med det första söker man exkludera så många friska som möjligt för att med de återstående applicera en dyrare och mer exakt test. Bland dessa återstående kan en majoritet mycket väl vara friska, varför sannolikheten att mannen tillhör den gruppen är ganska stor.
Hur dopingtester går till vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om till de rent medicinska-kemiska svårigheterna kommer okunnighet i statistik-sannolikhetslära.
Alla rättsstater präglas bland annat av att kollektiv bestraffning är förbjuden. Svensk strafflagstiftning präglas av att den som utfört en handling också är den som är ansvarig. Detta för övrigt i alla demokratiska staters lagstiftning och tillämpning.
Kollektiv bestraffning är dessutom förbjuden enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en opartisk domstol vid prövning av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott om brott mot han eller henne.
Artikel 23
Punkt 1
Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
Den flerfaldiga medaljören i stavhopp Isenbajeva har meddelat att hon kommer att stämma IOK alternativt WADA för brott mot hennes rätt till försörjning och arbete i enlighet med FN:s deklaration om mänsklig rättigheter.
Hon vägras att utöva sitt yrke genom kollektiv bestraffning. Skälet är att andra ryska idrottsutövare genom nya analyser visat sig vara dopade i tidigare OS.
Själv är hon aldrig fälld för doping eller annan förseelse inom sin idrott. Men nu förvägras Isenbajeva och massor av andra ryska idrottsmän och kvinnor att utöva sin idrott som även är deras arbete. Detta genom beslut av två av de mest odemokratiska organisationer som finns, IOK och Wada. Aldrig tidigare har så drastiska åtgärder vidtagits till följd av dopade idrottsmän tillhörande en specifik nation.
Vad är då det egentliga skälet till detta? Den av Mats L bifogade artikeln ur Independent ger svaret. Avsevärda brister gällande kontrollen av idrottsmän och felande utrustning, vilket naturligtvis ska beivras av WADA, växer sedan till rena hjärnspöken. Anklagelser om rysk statlig doping med agenter som smyger omkring och bevakar att obehöriga inte får tillträde och städar undan utrusning för doping.
Nikita Kameev, tidigare dopingansvarig i Ryssland dör av en hjärtattack och Gregory Rodchenkov, även han en av ansvariga för den undermåliga hanteringen vid dopingkontroller, helt riktigt konstaterad av WADA, flyr till USA. Där går han ut i massmedia med att det finns systematisk statlig doping i Ryssland.
Om någon stat får för sig att systematiskt sätta kontrollsystemet ur spel, är det första kriteriet, att skaffa högsta möjliga utrustning för att säkerställa eller dölja systematisk doping. WADA har ju själv konstaterat att det ryska förfarandet var undermåligt.
Artikeln spinner sedan vidare på att den systematiska statliga ryska dopningen hör intimt ihop med behovet att spänna musklerna och intervenera Syrien. Intervenera? Ryssland bjöds in av en fullt legitim regering och bidrog till en mer balanserad och hoppfull utveckling.
Alltså det beslut om kollektiv bestraffning mot ryska idrottsutövare strider mot FN-dokument och bör verkligen hudflängas av demokratiskt sinnade krafter och den paragraf som hänvisas till bör tas bort av WADA.
Det verkliga syftet med agerandet är självklart att bidra till det angrepp och aggressivitet som styr merparten av västvärldens attack mot den ryska nationen på olika plan.
Anders P!
Visst är det som du skriver, och att det finns brister i antidoping-systemet är något som IOC medgav idag.
Jag har skrivit en tämligen obetydlig artikel i ämnet.
Putins uttalande om meldonium vid SPIEF (citerat från 8dagar) är också korrekt:
”Han [Putin] försäkrade att ryska myndigheter kommer att skärpa kampen mot doping, men påminde om tvetydigheterna med det nu aktuella preparatet meldonium som inte ger någon fördel vid tävlingar och tidigare inte räknats som dopingpreparat.”
Det finns tvetydigheter med meldonium.
IOC följde IAAF:s linje, med skillnaden att ryska friidrottare som efter tester bedömts vara rena får tävla under rysk flagg.
I mitten av juli kommer en ny WADA-rapport om rysk doping.