Vinjettbild i SvD: Ett av finansvärldens mest fruktade ord ekar just nu bland kaffebönorna. Foto: Evaldas Mikoliunas/Alamy
Den materiella ekonomin är viktigare än tjänstesektorn hävdar en brittisk ekonom. I väst har den ryska ekonomins förmåga att stå emot USA:s och EU:s omfattande sanktioner förvånat experter. När man konfiskerade Rysslands reservvaluta och införde sanktioner mot landets banker räknade man i väst med att Ryssland skulle falla inom några veckor.
”Rysk statsbankrutt allt närmare”,
”Experter: Ryssland står inför en finansiell härdsmälta”,
”Man kan inte utesluta en snabb rysk statskonkurs” …
är några av de rubriker vi kunde ta del av i massmedia.
Sedan dess har ekonomer och förståsigpåare tävlat om att tala om Rysslands närstående ekonomiska kollaps. Hur kan ett land med en ekonomi som är en bråkdel av Europas hävda sig mot väst omfattande och koordinerande sanktioner förbryllar. Vad vi nu ser i stället är att det är västvärldens ekonomier som är illa ute med statsskulder kring 100 procent av BNP eller ännu mer! Ryssland har en statsskuld på ca 20 procent.
Kanske finns ett svar i Katrine Kielos artikel den 9 december i Svenska Dagbladet. Här skriver hon om ”den materiella verkligheten”. Hon har läst den brittiske ekonomen Ed Conways bok Material World som argumentera för att ”ekonomi just är materiell”. Vi har bara fått för oss att den är digital. Men utan sand kan vi inte göra glas eller datachips, utan litium blir det inte batterier och utan koppar kan vi inte leda elektricitet.
Ed Conway menar att många har svårt att ta in detta. Att det beror på ett ekonomiskt missförstånd då ekonomer gillar att tänka i termer av BNP. Detta behöver naturligtvis inte vara fel, men det gör att vi gärna överskattar tjänstesektorn betydelse. Den är ju omfattande i västvärlden och ser man världen främst genom ett BNP-perspektiv ser det ut som att ekonomiskt värde i dag främst skapas av folk som just jobbar inom tjänstesektorn. Att det är dom och inte de som jobbar i industri eller med råvaror som skapar ekonomiskt välstånd. Det här för oss över till Emmanuel Todd, fransk antropolog och hans bok Västerlandets fall (har tidigare tagits upp på lindelof.nu). Utifrån sitt antropologiska perspektiv för att han ett intressant resonemang som berör frågan om hur vi skall se på BNP när vi värderar ett lands ekonomi.
Kriget i Ukraina har visat att väst inte förmår producera vapen i den omfattning som krävs för ett flerårigt krig. Todd skriver att 2022 uppgick Rysslands BNP till 8,8 procent av USA:s och tillsammans med Vitrysslands BNP till 3,3 procent av hela västlägrets BNP. Han frågar sig hur det kommer sig att USA trots denna fördel inte kan tillverka tillräckligt med granater till Ukraina? En viktig orsak till detta är globaliseringen. USA har utlokaliserat mycket av sin mekaniska industri till bland annat Kina.
USA-ekonomins starka sidor är Google, Apple, Facebook och Amazon, men ser vi till industriproduktion är det betydligt sämre, skriver Todd. Han pekar på att USA:s andel av hela världens industriproduktion har sjunkit från att år 1928 utgjort 44,8 procent till 2019 utgöra 16,8 procent. För Storbritannien och Frankrike har fallet varit mycket större. Från närmare 10 procent till strax under 2 procent respektive 7 procent till 2 procent.
Det här får konsekvenser för USA:s verkliga BNP som till övervägande del består av tjänster menar Todd. Rensar man BNP-siffrorna från tjänster som sjukvård, överbetalda advokater, rovgiriga finansmän, fångvaktare, underrättelseagenter etc så halveras USA:s BNP från 76.000 dollar per capita 2022 till 39.500 dollar. Då ligger USA, t o m under Tyskland och Frankrike. Detta är den verkliga bruttonationalprodukten (rensad BNP), skriver Todd. Det är också detta som förklarar den enorma obalansen i USA:s utrikeshandel.
Med rensad BNP är vi tillbaka till Katrine Kielos text i SvD. Vi har här kanske en av förklaringarna, vid sidan om Ryssland omfattande tillgång på gas, olja, viktiga mineraler och spannmål, och till vissa delar en högteknologisk industri, som gjort att Ryssland har klarat sig trots de omfattande sanktioner de är utsatta för.
När Todd analyserar rysk BNP så menar han att den består av mer produktion av materiella varor än den dåligt definierade tjänstesektorn, som blåst upp amerikansk BNP. Todd menar, att gör man en sociologisk studie av ett lands arbetande befolkning, med dess olika utbildningsnivåer och typer av färdigheter säger det mycket mer om ekonomi än om BNP. Hans skriver att en faktor som i grunden skiljer den ryska ekonomin från den amerikanska, är att bland dem som skaffar sig högre utbildning är andelen i Ryssland som väljer att ägna sig åt ingenjörsstudier mycket högre: år 2020 var det 23,4 procent jämfört med 7,2 procent i USA. Sätter man siffrorna i relation till befolkningen blir utfallet att i USA (med en befolkning på omkring 334 miljoner) är det 1,3 miljoner människor som ägnar sig åt ingenjörsstudier medan i Ryssland (med ca 144 miljoner) är det 2 miljoner. Så trots att USA har en mer än dubbelt så stor befolkning är det betydligt färre som ägnar sig åt ingenjörsstudier.
Det skall bli intressant att se om det dyker upp texter som tar upp Ed Conways resonemang här. Det är i så fall en dramatisk omläggning av hela ekonomin. Frågan är hur finanskapitalet skall hantera detta med tanke på deras enorma makt över länders ekonomi.
Jan F!
Några funderingar kring din text. Orsaken till att tjänstesektorn får en stor del av ekonomin och BNP borde väl vara att den är mer arbetsintensiv. Det går inte att i någon större utsträckning låta en robot utföra, vård och utbildning. Och om jag minns rätt från grundkursen så är det arbete som skapar värde.
Men även ”materiella” produkter innehåller idag en stor mängd tjänster. En dator utan program, ett luftförsvarssystem utan satelliter är mest skrot. Sen kan det ju finnas en mängd ”onödiga” tjänster som efterfrågas eftersom det finns en absurd snedfördelning av de ekonomiska resurserna. Frisörssalonger för hundar och en del finansiella tjänster hör väl dit. När det gäller sanktioner så tror jag man får skilja på sanktioner mot t ex en ö som Kuba som är 1/4 så stor som Sverige och som ligger långt från vänskapliga länder, och Ryssland som är 34 gånger så stort som Sverige och som har samtliga naturresurser inom landet plus öppen handel med några av världens största ekonomier och marknader, som man dessutom delar en landgräns med.
USA, tror jag mig minnas, sanktionerar 1/3 av världens länder och jag tycker det verkar oerhört korkat att inte inse att så många länder lätt kan bilda de Sanktionerades International som kan handla internt med varandra. Bara den ursprungliga kärnan av BRICS-länder har en yta som motsvarar ungefär 27 procent av världens totala landyta. Och flera ytterligare länder har sedan anslutit sig. Jag tror det var Jeffrey Sachs som nämnde att sanktioner tar man till i brist på annat, det är relativt enkelt att besluta om, ser bra ut politiskt sett men de har mer sällan föregåtts av en analys av dess effekter.
Lägger man sedan till att Ryssland/Sovjet har levt under sanktioner större delen av det senaste seklet så lär det finnas en viss vana att hantera sanktioner. Speciellt efter 2008 och sen 2014 så har Ryssland levt med en stegrad grad av sanktioner och har haft gott om tid att förbereda sig.
Rysslands vapenproduktion är till stor del statligt styrd. De flesta stora vapenföretag i Ryssland är antingen helägda eller delägda av staten. Den ryska försvarsindustrin är starkt integrerad med staten, och regeringen spelar en central roll i att styra och finansiera produktionen av militära vapen och utrustning. Statliga myndigheter, som försvarsministeriet och andra säkerhetsorgan, bestämmer ofta produktionsmål och allokering av resurser för att säkerställa att militära behov uppfylls.
USA:s vapenindustri är däremot i stor utsträckning privatägd även om den har en nära relation med regeringen. Stora försvarsentreprenörer som Lockheed Martin, Boeing, Raytheon och Northrop Grumman är exempel på privata företag som tillverkar vapen och militär utrustning. Jag misstänker att Ryssland därför får mer ”buck for the bang” via bristen på marknadsmekanismer. Så fort behovet av nya vapen snabbt ökar vid en uppkommen kris i världen som t ex Ukraina ger ryska regeringen order om ökad produktion med en viss priskontroll, i USA misstänker jag att regeringen måste förhandla om nya kontrakt med industrin samtidigt som priserna snabbt ökar p g a den ökande efterfrågan. Exemplet med Pentagons inköp av hammare som kostade 600 USD är en klassiker.