”Det är kallt, isande kallt i vårt land.” Ungefär så började Olof Buckard sitt tal till oss demonstranter på Sergels torg i Stockholm lördagen den 9 oktober, där vi protesterade mot att Sverige bidrar med stridande soldater till USA:s krig i Afghanistan. Alltså, mot att Sverige är i krig för första gången på 200 år. Det är något alldeles oerhört.
Förutsättningarna för demonstrationen var de allra bästa, solen sken, luften ren och klar och en stor majoritet av svenska folket tycker som vi. Men, det var förbluffande lite folk. Vi var bara några hundra. Att jämföra med de hundratusentals som tågade för att stoppa USA:s invasion av Irak vårvintern 2003. Den opinionen finns kvar, men hukar idag och gör inget väsen av sig.
Jag kände igen många från alla år av demonstrerande mot imperialistiska övergrepp runt om i världen. Återväxten av arrangerande aktivister är mycket klen. Den ungdomliga vänstern och den etablerade vänstern med sina partier, många av dem som tågade mot främlingsfientlighet och rasism förra veckan, var inte närvarande. De hukar också någonstans. Alla väljer de skygglappar för att slippa se att Sverige är i krig.
Det dystra läget beror mycket på att regeringen kryper för USA och Nato. Det känns hotfullt helt enkelt. Vår utrikesminister Carl Bildt är personligen inblandad i skumma oljeaffärer och vårt starka neutralitetsförsvar med 100-tusentals värnpliktiga sega gubbar har bytts ut mot ett litet antal hormonstinna stridstuppar i några små så kallade insatsförband, helt koordinerade med USA och Nato i Afghanistan.
Förhållandena för de svenska soldaterna är precis som för norrmännen i samma styrka: Man skjuter för att döda. Den hjärntvätt unga flickor och pojkar utsätts för i dessa insatsförband presenterades som ett underhållningsinslag i fredagens avsnitt av Skavlan. Stefan Sundström, Babben Larsson, Susanne Bier och Karl-Ove Knausgård, flankerade den norske majoren Rune Wenneberg, alias major ”Valhall”, som fick lägga ut texten om hur han jobbar för att bryta ner soldaternas motstånd mot att döda. Det var overkligt!
Alla log och Stefan Sundström med sitt 15-mannaband avrundade det hela helt enligt körschemat. Ingen reste sig och lämnade studion som Bengt Westerberg, Jan Guillou och några andra rakryggat gjort när de känt sig utnyttjade och förnedrade av programledaren.
Vem var denne major ”Valhall”? Han har valsat runt i norsk press en tid efter att en film visat honom iklädd vikingahjälm och dödskalle på sin T-shirt hetsa sina soldater med asatroinspirerade stridsrop. En soldat utbrister i filmen: ”Tre månader i strid utan knull. Det låter kanske dumt, men det här är bättre än att knulla.” En annan säger med viss stolthet: ”Vi har dödat femton stycken under den pågående operationen.”
För dig som inte såg Skavlan (dagen före demonstrationen) ska jag citera något av vad major ”Valhall” sa till oss norska och svenska TV-tittare.
Efter att Wenneberg försökt förklara Afghanistankrigets verklighet och soldaternas villkor frågar Skavlan: ”Hur rädda är ni?”
Wenneberg svarar: ”Vi är egentligen inte rädda. … Det är professionella soldater, 25-26 år, tränade i många år, så man är väldigt fokuserad … en utanför-kroppen-upplevelse. Här kommer träningen in. Men reaktionerna kommer ofta efteråt … Adrenalin, kroppen är proppfull med en cocktail av kemikalier som gör att … livets värsta ögonblick blandas med euforisk glädje över att ha överlevt, vunnit, klarat sig … När en man i 20-årsåldern ska beskriva den känslan, då kommer lätt ordet ’sex’ upp …
Vi utgår från att människor känner motstånd mot att döda. Vi arbetar med att övervinna denna instinkt – parallellt med etiken bakom vår mission. Det ska vara en medveten handling samtidigt som ’att ta ett liv’ måste normaliseras … Förutsättningen för oss i Afghanistan är att jag får döda, alla får döda någon. Men vi måste vara förberedda så att vi gör rätt, så att vi kan leva med det efteråt.
När Public-Service-TV på absolut bästa sändningstid presenterar hjärntvätt, krigshets och mördande som en enkel fråga om utbildning, sammanhållning och disciplin passeras alla moraliska barriärer med så stora marginaler att tittarna tror att det är fel antingen på dem själva eller att de hört fel. Så styrs opinionen att stå ut med det avskyvärda. Så bryter man ner motståndet mot krig. I ett sådant klimat blir det förstås svårare att samla till demonstration. Men än mer nödvändigt.
Det är sannerligen kallt, isande kallt i vårt land.
Läs också: Helsingborgs Dagblad 2010-10-09
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Afghanistan, demonstration, Jan Hammarlund, Karl-Ove Knausgård, major ”Valhall”, Olof Buckard, Skavlan, Stefan Sundström, Susanne Bier
Det var lite vänsterfolk av olika sorter i lördags, och hög medelålder. Och glest. Man kan väl vara imponerad över att en del gamla kämpar som Sköld Peter Mattis och Jan Myrdal fortfarande orkar hänga med. Någon enstaka vänsterpartist och socialdemokrat fanns där, men det kan inte ha varit många. De slickar väl fortfarande såren efter valet.
Med få undantag var det en svensk-svensk demonstration, med vilket avses att det inte var många där som såg ut att komma från den berörda regionen. Annars finns det väl en del grupper med rötter i Asien som skulle kunna tänkas vara med antar jag (under förutsättning att de kan delta i samma demonstration utan att råka i luven på varandra).
I det sammanhang du beskriver i detta inlägg blir det inte då ganska patetiskt när t ex Carl Bildt talar tårdrypande om svenska soldater som dödats i Afghanistan?
Har aldrig förstått mig på den sortens krigsromantik, särskilt inte när det är frågan om högst frivilliga soldater som ”pliktat” med sitt liv. De förtjänar inte en tår i min ögon alla fall.