I den från USA importerade Minnesotamodellen med sitt så kallade tolvstegsprogram, så typiskt amerikansk med sin ytlighet och jag-centrering, intar ”självömkan” en central plats. Något utmärkande för alla alkoholister, enligt modellen. Fördöms av ”alkoholterapeuterna”.
Ömka inte dig själv. Bekänn att du är alkoholist så fort du öppnar munnen. Besök AA-möten så ofta du kan. Tänk inte. Reflektera inte. Bara presentera dig rabblande ”Jag heter Kurt och jag är alkoholist”.
En behandlingsmodell – om vi med positiv bias vänligen benämner den så – med en minst sagt torftig människosyn. Aldrig vetenskapligt utvärderad, vad jag vet. Inbyggd i den finns för övrigt möjligheten för den kroniskt törstige att ”ta sig ett återfall”.
Med andra ord kan ”behandlingen” i princip aldrig misslyckas. Heureka!
Privata behandlingshem har följdriktigt vuxit upp som svampar ur jorden. Lukrativt med suputer som aldrig blir ”friska”. I bästa fall ”nyktra alkoholister”. I kamp, i bästa fall, med sin eländiga självömkan.
Varför super Jeppe? Alla vet att han super. Men varför? ”Han festar” sa min salig mor om den oskötsamme på Bruket som tutade. Spädde på med ”dålig karaktär”. Hur sluta ”festa”? Ta sig själv i kragen. Om inte – skickas till Torken. Finns väl inte sådana längre.
Det är skönt att tycka synd om sig själv. Inget att hyckla om. Skönt att göra sig liten och svag. Tröstas av medmänniskorna.
– Stackars du som har det så svårt!
Tröstandets socker.
”Det är synd om människorna”, skrev Strindberg. Men han menade nog inte att det därför var fritt fram att känna självmedlidande.
Lidandet börjar med att vi föds. Ofrivilligt kommer till jorden. Korset väntar på att kånkas på av oss. Existensens Golgatavandring.
När jag och min kräfta var inlagd på Akademiska Sjukhuset lade jag märke till hos mig själv att jag irriterades över medpatienter som tyckte synd om sig själva.
– Har han det svårare än vi andra, morrade jag tyst för mig själv.
Minns speciellt en man med cancer i ena ögat. Radikal kirurgi väntade med svåra konsekvenser. Tidigt en morgon låg han och grät i sängen över sitt olyckliga öde. Störde min ro.
Jag brukar alltid säga, framförallt till cancerdrabbade:
– Man får tycka synd om sig själv. Men bara en kort stund. Annars försvagar man immunförsvaret.
Kan låta hårt. Men jag tror det är klokt.
Jo, det är viktigt att hjälp sitt immunförsvar, så gott det går. Det går ju inte alltid – och framförallt inte i det långa loppet. Men som Brecht sa (om andra strider), ”den sida vars kämpar är tröttast förlorar kriget”.
Intressant om 12-stegsprogrammet. Jag minns hur PO Enquist (i Ett annat liv) kämpade emot och emot och emot det där programmet. Till slut sprang han över snön på Island, kom fram, räddades och det var över. Sen återtog han det livslånga nykterhetslöftet han en gång givit i junioravdelningen av Hoppets Här där han förövrigt var vice revisor. PO kallar sig inte nykter alkoholist utan helnykterist i enligt med löftet från barndomen.
GOTT NYTT ÅR till alla på bloggen.