Bild: Klipp ur TV-serien Din stund på jorden
Yesterday when I was young. Nyss var vi tonåringar. Vilsna och sökande, så där som tonåringar normalt är. Elever på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Jag bodde ett stenkast från skolan. Lämnade hemmet när det ringde in. Motvilligt. Hasande i mina ökendojor.
Verk borde stavas med ä. För inte var det någon rolig gymnasietid! Även om jag, när jag tar del av vad en skribent i en av de stora drakarna kallar ”alfabetisering”, syftande både på skolbarn och studenter som inte kan läsa, förstår att våra lärare var duktiga och kompetenta.
”Snoken”, Danielsson (avskydde mitt långa hår, straffade mig när han satte betyg i svenska och engelska), Haesert och de andra fuxarna i samma kollegium. Någon av dem, utelämnar hans namn, slickat bakåtkammat hår, närmast skräckinjagande. Luktade han sprit?
Nästan lite filmen Hets med Stig Järrel över det.
Mycket av vad dessa välutbildade lektorer envist slog i mig sitter kvar. Upptäcker det, inte så lite förvånat, titt som tätt.
Får veta att E är död. Efter ett par, tre år med metastaserad cancer. Metastaser runt om i kroppen. Prognosen lovade inte många, resterande levnadsår. Så tillstötte hastigt något och hon rycktes bort.
Det jag spontant känner är inte i första hand sorg. Det känner jag också. Men mest en egendomlig känsla av att något är konstigt. Söker bättre ord, utan att finna dem. Måste skriva. Det är så jag hanterar, vågar jag säga härbärgerar?, ljus och mörker.
Natt och dag. Hoppet och dess raka motsats. Tillvarons kontraster. Existensen. Tycks mig ibland som om vi mänskliga varelser balanserar på slak lina över ett djupt stup utan botten.
Hur leva utan att skriva? Nej, det går inte. Något jag har gemensamt med vännen Knut med den i samtiden omistliga webbtidningen lindelof.nu.
”Jag vill inte ha med döden att göra!” utbrister huvudpersonen, författarens alterego?, i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Boken slukade jag för många år sedan. Omöjlig att lägga bort, ta paus ifrån.
Minns, starkt ur beröringssynvinkel utan att kunna ange året, en iscensättning på Upsala Stadsteater med Hans Strååt fullkomligt lysande i huvudrollen. Ensam på scenen, har jag för mig.
Han spelade både ung och gammal, växlade mellan dessa såsom vi väl alla tenderar att göra i tanke och hjärta.
I det förra fallet trovärdigt i kortbyxor. Han spelade inte en pojke med hela livet framför sig, han var det. Och sedan melankoliskt tillbakablickande, invid Stilla Havets rullande vågor. När dagen sjunker mot afton. Och han blivit gammal.
Jag är ingen teatermänniska, teatern och jag är inte kompatibla. Men denna gång lämnade vi, E och jag, Upsala Stadsteater uppfyllda av vad vi varit med om. Fortfarande bara hon och jag, hon psykologistuderande och jag inskriven på Sociologen, ännu inga barn tillsammans.
När vi väl fick det, blev det annorlunda mellan oss. Det ordet heller inte bra. Kanske är jag, undermedvetet, mer bedrövad än vad jag tillstår. Orden överger mig. De brukar vara lojala. Nu flyr de.
Chattar med C, född samma år som jag. Vi dryftar från och till vår belägenhet, placeringen på livstrappan, när vi inte återkallar gamla (!) minnen med vårt rockband. Han minns väl E från förr, därför jag kontaktar honom. Och jag framför samma sak till honom: det känns konstigt.
”Life is what happens to you while you are busy planning other plans.” 8 december 1980 sköts han ihjäl. John Lennon. Fyrtiofyra år har liksom bara svischat förbi.
Det där livet, vad är det?
