KINAS DISPYT MED Litauen över landets erkännande av Taiwan skapade en rad rubriker under 2021 och det kommer att förvåna få att efterverkningarna av detta muller fortsätter in på det nya året.
Som svar på öppnandet av ett ”Taiwan representative Office” i Vilnius har Kina inte bara nedgraderat sina diplomatiska förbindelser med det baltiska landet, utan även lagt ett icke officiellt handelsembargo i form av indirekta sanktioner, i andra hand. Peking har inte enbart blockerat exporten till landet, utan begär också av andra europeiska länder, verksamma på den kinesiska marknaden, att avstå från att sälja varor till Litauen.
Taipei har desperat försökt reducera Pekings tryck på landet genom att köpa upp Litauens romexport och även byggt upp en lånefond på 1 miljard dollar som startkapital i ett försök att möjligen utveckla landet till en halvledarproducent.
Men det finns tecken på att trycket på den litauiska regeringen växer från olika håll. Till en början rapporterade Reuters att tysk industri nu aktivt försöker påverka Vilnius att backa. Bara för en månad sedan varnade den baltisk-tyska handelskammaren ”German Chamber of Commerce in the Baltic” att fabriker inne i landet kunde tvingas stänga efter kinesiska påtryckningar. På samma gång har Litauens export till Kina i det närmaste upphört.
Därefter kom en betydligt viktigare rapport från Financial Times som uppgav att amerikanska diplomater framfört förslag till litauiska tjänstemän att namnet på representationskontoret borde ändras till ”Taipei” då användandet av ”Taiwan” överskred Kinas röda linje. Budskapet till Litauen är enkelt – kompromissa och backa, tvärtemot innebörden i det amerikanska stödet för Vilnius som rör kinesiska påtryckningar.
Enkelt uttryckt illustreras här att Kina i praktiken har övertaget i dispyten med Vilnius och att dess ekonomiska makt är sådan att den får andra att kräva politiska förändringar av Vilnius.
Den polske presidenten Andrzej Dudas besked att han reser till Kina för VinterOS, i kombination med samtalen mellan Estland och Kina som nyligen ägde rum, är tydliga tecken på att solidariteten med Litauens försök till konfrontation med Kina är liten hos landets grannstater.
En annan fråga är om Litauen verkligen kommer att ändra kurs. Men det som framstår tydligt – så länge bråket pågår – är att Vilnius har isolerat sig självt. En nyligen genomförd opinionsundersökning bekräftar att landets befolkning inte stöder den förda politiken, ej heller landets president Gitanas Nauseda, som även han medger att det var ett misstag.
Att på detta vis under lång tid inför allmänheten sagt en sak i Taiwanfrågan, men i praktiken haft målet att skapa förtret i Peking, både genom media och vad som sägs i Taipei, framstår som farligt och främjar inte sitt syftet. Kina har länge indikerat att de ogillar att andra lägger sej i deras inre angelägenheter, men många har vägrat lyssna.
Taiwan och deras stödtrupper har länge grovt underskattat Pekings reella inflytande. Som jag påpekat tidigare, har Taipei, som en del i en strategi, avsiktligt orsakat problem för att säkra stödet för sin sak. Genom att utmana Kinas prestige, skapas upprörda kinesiska reaktioner, som i sin tur ska uppröra den västerländska opinionen och svänga över till sympatier för Taiwan.
Genom att göra så har Taiwans ledarskap på ett något oförklarligt sätt försökt framställa landet som ett alternativ till Kina när det gäller handel och ekonomi. Det regerande partiet Democratic Progressive Party har sökt spela på antikinesiska känslor i många länder, och även i detta syfte använt möjligheten att utnyttja traditionella antikommunistiska känslor i Östeuropa.
Det blev tydligt när landet drog igång sin PR-kampanj 2020 och 2021. Litauen, ett uppenbart USA-vänligt land, uppmuntrades att öppna ett representationskontor. Taipei förstod att Kina skulle reagera som de gjorde, men antog att följden endast skulle bli hård retorik, i tron att det enda riktigt skadliga svaret skulle bli militärt – vilket ändå var otänkbart. Men de underskattade Peking.
Vilnius räknade även fel då de trodde att EU och USA skulle ställa sej bakom initiativet. Men så har inte skett i något egentligt avseende. Bortsett från lite halvhjärtad retorik, har EU bara negligerat bråket som något av Litauen självförvållat.
Istället för att visa solidaritet, har tyskt näringsliv till och med hotat att lämna landet, samtidigt som Kina inlett goda förbindelser med Olof Scholz´ nya regering. Detta som en påminnelse till alla om att Kinas tänkta väg är den globala handeln med tillhörande logistik. Konfrontation med Kina är oönskad. Och alla funderingar på att ett litet land med en sedan länge minskande beforlkning kan framstå som ett adekvat alternativ till Kina, är enbart ekonomisk okunnighet.
Dessutom är Taiwans löfte om att göra Litauen till ett centrum för halvledarframställning helt orealistiskt, med tanke på att Litauen länge dragits med en minskande befolkning samt att begåvningar tenderat flytta till andra länder. Med andra ord har landet knappast de mänskliga resurser som krävs för att härbärgera en sådan industri.
Tanken på att Washington nu önskar att landet att ska tagga ner borde vara en tillräcklig varning. Även om Litauen fortsättningsvis är motsträvigt därvidlag så har Taiwans publicitetssugna utrikespolitik till slut visat upp sina fel och brister i strategiskt tänkande. (Även om Slovenien inte tycks ha uppmärksammat saken då premiärministern Janez Janza funderar på att låta Taipei öppna ett kontor där, vilket Kina nu också fördömt.)
Oavsett vad som nu händer så förnedras Litauen av Peking, genom att konsekvens exponera sin ekonomiska styrka – och Vilnius har bara sej självt att skylla.
Tom Fowdy
