Det finns nu två judiska stater med helt motsatta uppfattningar om vad den israeliska nationen borde vara; en högteknologisk, sekulär, liberal stat och en judisk ultranationalistisk teokrati med messianska, antidemokratiska tendenser som uppmuntrar till isolering. Det skriver den tidigare israeliska diplomaten Alon Pinkas i Haaretz den 13 maj.
Sionismen har muterats genom nybyggarrörelsen och extrema högerfanatiker till en Masada-liknande politisk kultur, baserad på konceptet om återfödelsen av det antika kungariket i förfädernas land. I grund och botten pågår det ett inbördeskrig i Israel. De två politiska värdesystemen är helt oförenliga. ”Vi slåss mot araberna (eller Iran) för vår existens” är fortfarande den enda röda tråden, men den försvagas. Det är en negativ definition av nationell identitet: ”en gemensam fiende och ett hot, men väldigt lite av det som förenar oss när det gäller vilken typ av samhälle och land vi vill vara”.
Alon Pinkas menar att förutom en begrundan av den 7 oktober, finns det en växande insikt om att ”enhet, ”ett öde och att vi har inget val och inget annat land” har blivit meningslösa och ihåliga klyschor. I stället ser allt fler israeler på båda sidor om klyftan sitt land som i huvudsak uppdelat i två oförsonliga enheter, och att de politiska, kulturella och ekonomiska klyftorna också växer, som skapar hatisk stämning maskerad till politisk diskurs.
Israel ockuperar inte bara territorium men cirka fem miljoner palestinier. I 57 år har Israel levt i en återkommande slinga av den sjunde dagen av sexdagarskriget. Den verkligheten, som på 1970-talet kallades en ”utdragen tillfällighet”, har blivit ett permanent inslag i Israels politiska och geopolitiska ekosystem. Alastair Crooke (tidigare brittisk diplomat stor kännedom om Mellanöstern) kommenterar detta i Strategic Culture och menar att det blivit Israels fälla.
Israels krig mot Gaza påverkar inte bara Israel och det israeliska samhället, utan har fört med sig vida internationella konsekvenser och komplikationer för Västvärlden. Vi har kunnat se hur Väst i stor utsträckning cyklat tandem med Israel. Crooke menar att de har blivit sammanlänkade maktstrukturer som är ömsesidigt beroende av varandra i den internationella politiken och därmed också sårbara vid en eventuell internationell kris.
Alastair CrookeI konstaterar att när Väst nu knutit sig så hårt till Israel ser den globala majoriteten både Israel och Västvärlden som kolonialistiska. Den ”regelbaserade världsordningen” ses endast som ytterligare ett kolonialistiskt ekosystem. Således har händelserna i Gaza utlöst en ny våg av antikolonialistiska känslor över hela världen.
