BOKEN MINA DELADE städer (e-bok 2015) tog sitt avstamp i det egendomliga (ett av Lars Gustafssons favorituttryck) förhållandet att i skriftställarens bakhuvud, så fort densamme hör ett stadsnamn, tonar samma stads ”signaturmelodi” fram.
Hör han ”Göteborg”, trallar han snart med i Du är välkommen till Göteborg. Med Sten-Åke Cederhök som anförare. Västkustgamängen Lasse Dahlqvist skrev dängan.
Berlin, numera oupplösligt sammanvävd med David Bowies – i Västberlin häckade artisten under tre, för hans konst så betydelsefulla, år på 1970-talet – vemodigt tillbakablickande Where Are We Now?
Båda ”signaturmelodierna” hittar man på YouTube, bara att klicka sig in.
Rockband förbinds med frontfigurer. Utan de senare, bleknar de förra. Under den nyligen avslutade Europaturnén lyste Rolling Stones genom Duracellkaninen Jagger. Hur i hela friden kan karln, sjuttionio år fyllda, vara så spänstig? Var den ungdomens källa han dricker ur?
Animals utan Eric Burdon? Nä, inte samma sak. Och har också lett till rättsliga processer om vem som ägen rätten till namnet. Nå, Alan Price förtjänar nämnas som ”an animal” samtidigt med Burdon, hans ståpälsframkallande version av I Put A Spell On You.
Hep Stars utan Svenne Hedlund? Även i detta fall bråk om namnet, vem som ägde rätten till det, efter att gruppen splittrats.
Sven Ingvars (inget bindestreck!) hörde jag, när jag råkade cykla förbi, på Jernvallen i Sandviken tidigt 1960-tal. Vad jag minns var deras repertoar den gången tämligen begränsad.
I dessa dagar fortsätter Sven Ingvars framträda och turnera utan framlidne frontmannen Sven-Erik Magnusson – en gång i tiden mycket talangfull bandyspelare i Slottsbron. Sonen Oscar tagit över efter fadern, eller inte. Långt från faderns röst och karisma.
Samma Sven Ingvars? Knappast, inte enligt min konservativt färgade verklighetsuppfattning i alla fall. Men stor publik drar de landet runt. Det folkkära som häftar vid namnet består. Ett starkt varumärke, skulle en företagsekonom säga.
Kanske låtskatten större än bandet och vilka som ingår i det, tror inte en enda återstår av originalsättningen, heller knappast möjligt, Sven Ingvars bildades ju 1956. Sångerna, däremot, kan aldrig dö.
Jag läser Anders Nilssons bok – betecknad den officiella biografin – Sven Ingvars: Ett år i taget (2021) om bandet. Ler åt Thore Skogmans Fröken Fräken, där den geniale rimsmeden för att få till rimmet måste förse Kina med en skönhetstävling.
Någon Miss Kina har väl aldrig funnits om man skall vara ärlig, som vunnit en tävling om vackraste ansiktet. Men ”Kina” rimmar på ”fina”. Hallstahammars störste son utnyttjade sin konstnärliga frihet.
Sven-Erik till en början skeptisk till den fräkniga damen från Fryken som därefter under många år otaliga gånger hyllades från scenen.
Samtidigt som jag får lära mig allt värt att veta om det legendariska bandets sagolika framgångshistoria, tar mig Nilsson tillbaka till det Sverige och de värmländska bruksorter med bolmande fabriker där söta fröken Fräken kunde gå oantastad på gatorna.
Det Sverige finns inte längre och kommer aldrig åter.
Men Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske, Jag ringer på fredag, Kristina från Vilhelmina och Min gitarr släpper inte greppet. Enligt Esbjörn Hagberg, förre biskopen i Karlstads stift, officiant vid Sven-Erik Magnussons begravning, ”folkhemmets soundtrack”.
Det folkhem som försvann.
Nej du Lasse, miss China är inget nödrim. Så här står det i Wikipedia
Miss China var en nummerflicka i Chinavarietén på Chinateatern som ibland genomförde egna framträdanden eller fick ledande roller i revynumren. En skådespelerska utsågs årligen mellan 1938 och 1962.
Lasse Jansson!
Hehe. Där ser man.
Men frågan är om Hallstahammars store son syftade på henne när han i texten ordagrant utskriver ”Miss Kina”. Alltså stavat med K.
Jag lämnar det till di lärde att ge oss den slutgiltiga svaret.
Torparrock är min Sven Ingvars-favorit. Den svänger grymt och har ett budskap om en livshållning som jag gillar; ”ja ligger på söffan, för så ska de va”. Jag tillbringar själv stor del av min tid i sängen där jag äter frukost, fikar, läser, lyssnar på podradio och musik samt ibland ser på motorsport eller någon dokumentär. Och givetvis funderar jag, där i sängen, i samma banor som torparen i sången: ”Tåcka ordning de e, uti varda nu / De grunner ja mycke på / För di slöss, å sen göbber di, värre än sju / Dedära är svårt, de förståå”.
Glöm inte Jokkmokks-Jocke, å Spotnicks, å Karin Juel (som borde vara ett föredöme för dagens usla ’sångerskor’ som viskar fram ohörbara texter), å Mascots (”I like my bike, oo-o”), å …
Apropå Mascots, Sven Ingvars och Animals…
Kommer ni ihåg den oerhört förtalade boken ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” (Oktoberförlaget, 1977)? Stefan Ringbom (från Mascots) och Izzy Young var kritiska till amerikansk rockmusik och pläderade för svensk folkmusik. Det fanns säkert helknäppa artiklar i boken men ämnet var nog rätt.
Det finns musik som ger kraft och glädje, och den kan många gånger vara en klassisk svensk låt. Det blev som bekant en magisk kväll när Sven Ingvars äntrade scenen i Hultsfred 1991 (på raggarnas initiativ!) och drog igång med Torparrock. Den unga publiken var med!
Och lyss till denna tolvåring som sjunger House of The Rising Sun på en talangtävling.
Det finns hopp i vårt gamla soundtrack.
Jag minns den lilla skriften. Finns i en bokhylla nära mig för övrigt.
På tal om ”fiendens musik” så använder jag ibland ett program på datorn som heter Radio Garden. Där kan man lyssna på myriader av radiostationer jorden runt. Vad som förvånat mig är att ryska stationer spelar väldigt mycket USAmerikansk musik. Detta gäller även sändare inne i det djupaste Sibirien. Och då har jag tänkt på just den där broschyren. Men man kanske kan resonera som någon gubbe i Frälsningsarmén som för länge sedan undrade varför Djävulen skall ha ensamrätt på bra musik!
Det tragiska med det som har skett under minst 40 år, nedmonteringen av Folkhemmet. Folkhemmet skapade inte bara ovanstående artister som vi 40-talister växt upp med. När jag började ”plinka” på min postorders-gitarr då var det våra fantastiska visartister som jag koncentrerade mig på att spela på gitarren.
Alla dessa har verkat under Folkhemmets glansperiod 1932-76, Evert Taube, Sven-Bertil, Olle Adolphson, Cornelis, Fred Åkerström, Torgny Björk, Evert Ljusberg, Thorstein Bergman, har säkert glömt någon. Kom inte på några kvinnliga artister.
Dom var i världsklass med det problemet att svenska är ett litet språk jämfört med engelska. Två sådana artister som Karl Gerhard och Povel Ramel vore antagligen världsberömda om dom varit engelsktalande.