Det är i och för sig glädjande att en S-organisation (studentförbundet) vill ha bort det fria skolvalet. För det är ju en frihet som särskilt erbjudits familjer inom överklassen och delar av medelklassen så att de slipper förlita sig på bostadssegregations verkningar för att deras barn ska hamna i rätt sällskap.
Men ett avskaffande kommer aldrig någon ledande politiker av något slag att gå med på, för de är trots allt tvungna att i någon mening hantera verkligheten.
Det fria skolvalet infördes före skolpengsystemet och friskolesystemet. Det presenterades som en obetydlig kosmetisk justering som inte längre behövdes i ett likvärdigt skolsystem. Men det var mycket mer än så. Det var själva förutsättningen för det som strax efteråt skulle komma, alltså skolpeng och friskolor.
Nu har vår grundskola pulvriserats till en liberalanarkistisk skattefinansierad marknad. Ett avskaffande av rätten att välja skola skulle upplevas som (och faktiskt bli) ett övergrepp. Det är helt enkelt ogenomförbart.
En strukturreform inom grundskolan måste börja i andra ändan med successiv nedtrappning av skattepengar till friskolor och avskaffande av skolpengsystemet. Samtidigt måste de kommunala skolorna upprustas och bli bra skolor. Då skulle elever och föräldrar söka sig till sin närmaste kommunala skola i ökad utsträckning.
Men det är ännu en lång väg som ingen har något perspektiv på. Vi måste helt enkelt börja om från början.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: fria skolvalet, Socialdemokraternas studentförbund
Det är faktiskt nu två (2!) starka partiorganisationer (studentförbundets avdelningar är lokalorganisationer i partiet till skillnad från SSUs d:o!), som uttalat sig för ett slopande av ”fria” skolvalet. Även partidistriktet i Skåne, SAPs största distrikt med bl a Morgan Johansson, har gjort ett lika djärvt uttalande i frågan. Ändå kanske du har rätt i dina tankar ovan, men än är inte marschen in i marknadens förlovade samhälle avslutad.
Knut har förstås rätt i att det är skillnad mellan vad folk kräver och vad politikerna kompromissar fram. Regeringar är ju främst kompromissorgan.
Vad mera är: dessa kompromissorgan kompromissar inte mellan åsikter utan mellan styrkeförhållanden. Att folk tycker något är inget skäl att ta hänsyn till, det är först när dom hotar med något som det blir det.
Nittonhundratalets folkhemspolitik drevs fram av 20-talets strejker. När arbetarrörelsen i princip somnade in behövde man inte längre ta hänsyn till den och ojämlikheten kunde börja växa igen.