Kan inte låta bli att kommentera Jan Guillous bredsida i gårdagens AB mot den svenska skolans utveckling under de senaste 50 åren. Som få lyckas han pricka in det mest väsentliga i en kort snärtig kröniketext.
- Skolan var ett forlkhemsprojekt för att ge ”alla barn i Sverige, oavsett om deras föräldrar var rika eller fattiga, oavsett om de bodde i stad eller på landsbygd, skulle ha samma rätt till undervisning.”
- Med stora klasser måste man ha strikta ordningsregler.
- Lärarna hade makten och ”en arsenal av bestraffningar till sitt förfogande”.
Det här hjälpte många att ta sig ur obildning och fattigdom, Leif GW t ex. Här låg det demokratiska. Man förstod att man måste vara glasklar på att ”tvinga” med alla. Alternativet var fortsatt obildning och fattigdom.
Han pekar ut just ”vänstern” för att ge sig på den äldre skolans nödvändigt strikta former för att fungera och därmed bana väg för den gemensamma demokratiska skolans upplösning. Man inledde ett ordkrig och misstänkliggjorde auktoriteter, katedrar, plugg och betyg. Att högern tänkte så var inget att förvåna sig över, men vänstern? Därmed fick lärare dåligt anseende och lönen sjönk.
Så kommer han fram till kärnan: Det här långa 50 år långa och ihärdiga undermineringsarbetet gjorde oss försvarlösa mot ”högerns attack. Vi fick världens mest privatiserade skola och de svenska skolresultaten störtdök i samma takt som privatiseringen tilltog.”
Så hör vi småleende Jan Guillou säga sin favoritfras: ”Det hela är egentligen mycket enkelt” och så föreslår han att Socialdemokraterna nu ska dra slutsatsen att ”återinföra en demokratisk skola”. Hans politiska knorr är att det parlamentariska läget är gynnsamt för ”sådana reformer eftersom Moderaterna är för en orättvis skola (”valfrihet”), Kristdemokraterna slåss för privata religionsskolor och Sverigedemokraterna vill bilda regering med just M och KD och har följaktligen anslutit sig till hela privatiseringsideologin.”
Hans hurtfriska ton här retar säkert många Socialdemokrater vid köttgrytorna, som sedan länge är de som bär upp både den tafatta släpphäntheten, den odemokratiska valfriheten och friskolorna.
Men för att en allmän skola för alla svenska barn (utan valfrihet och friskolor) ska fungera måste lärare vara högt uppskattade auktoriteter samt ordning och reda gälla. Därtill kommer att alla skolor måste fungera förutsägbart och likartat, kvalitén på hus och inventarier måste vara standardiserade på en hög materiell standard. Först då kan man kräva att alla barn ska gå i närmaste skola. Då kan man åter börja kalla det för en grundskola. Men dit är det ännu mycket långt tyvärr.
JG är klok som vanligt! Håller med!
På mitt skrivbord ligger nu, förutom en massa böcker om Estlands historia, en samling artiklar om fysikundervisningen i Frankrike under första halvan av 1800-talet. När seklet gick in gällde det för studenterna att lära sig en massa matematiska formler utantill som beskrev olika fysikaliska processer. I synnerhet undervisningen i mekanik var ”träig”. Men efter 50 år hade undervisningen reformerats kraftigt och blivit mer konkret och effektiv.
Varför? Av intellektuella eller idealistiska skäl? Att man ansåg att överteoretisk utbildning var snobberi?
Kanske. Men det avgörande var att Frankrike låg i kapplöpning med England i den industriella revolutionen och landet behövde duktiga ingenjörer, killar som inte bara kunde få bra betyg på examinationer, utan som också kunde fixa maskiner.
Av samma skäl fick Finland en bra skola. Inte av allmänna demokratiska skäl, utan för att en bra utbildning var ett av de sätt som de finska grabbarna från de djupa skogarna kunde hävda sig emot den svensktalande eliten längs kusterna.
Och så vidare. Demokrati och jämlikhet i all ära, men här gäller det visa på den materiella nyttan av en bättre utbildning. Varför öppnar inte ”arbetarrörelsen” sina egna skolor?
Guillos beskrivning är nog i stort riktig. Jag instämmer också i vad Knut säger om allt som måste till för att en ny skola skall resa sig ur ruinerna av den gamla.
Men! Hur skolan är organiserad och arbetar avspeglar hur samhället i stort fungerar. Att tänka sig en skola som på bredden uppfyller de kriterier som fordras är en utopi under nuvarande nyliberala regim. Det som rivits ner tar årtionden att bygga upp. Vem i den härskande klassen har intresse av att bygga upp en demokratisk skola i nuvarande epok? Den skola vi hade byggdes av ett land i uppgång då vi behövde ingenjörer och duktiga yrkesmän, och hade djupa rötter ända ner i artonhundratalet och arbetarklassens kamp för en bättre värld.
Sverige som är USA:s lydland styrs i dag av det globala kapitalet via sina instrument, den liberala vänstern socialdemokratin, EU och Nato. Borgerskapets ”tankesmedjor” äger problemformuleringsmakten. Sverige töms i rask takt på industri och kunnande och är på väg att bli det ”strövområde för det internationella borgerskapet” som Myrdal en gång dystert profeterade om. Massor av människor har gjorts överflödiga. Den kunskapselit som behövs, tas fram i privatskolor. Resten kan syssla med att ”förverkliga sig själva” och pyssla med konst och kultur d v s livsstilsfrågor och identitet.
Med detta sagt måste man naturligtvis i nuet kämpa på varje skola för förbättringar. Jag försökte några år. Mitt kanske bästa jobb. Men man skall inte ha några illusioner. Och S har alltid linje 2 i beredskap när det börjar brännas.
Anders Persson!
Var kan man läsa (på svenska eller finska) om den intressanta tesen att Finland fick en bra skola för att ”en bra utbildning var ett av de sätt som de finska grabbarna från de djupa skogarna kunde hävda sig emot den svensktalande eliten längs kusterna”?
Vänligen…
Och i själva verket är det inte alls enkelt.
Det är ju inte så att det var någon allmän ideologisk ”vänster” som gick till angrepp mot kadaverdisciplinen i skolorna, det var eleverna som gjorde det, som inte ställde upp längre. Inte minst Jan Guillou.
Och i vanlig demokratisk ordning (som gällde på den tiden) var då partier av olika kulör tvungna att ställa upp om de inte skulle förlora röster.
Sen kan man förvisso anklaga politiker och ämbetsmän för att de inte hade någon proaktiv linje att tillgodose detta uppror med. Eller kanske det var just det de hade? Nämligen att kommersialisera hela rasket.
För som Bo Rothstein har påpekat i sin bok om den socialdemokratiska staten – hade S aldrig kontroll över skolan. Den hade de överlåtit till professionen, och koncentrerat sig på den samhällssektor som var viktigast för dem, nämligen arbetsmarknadsfrågorna. Och för professioner, i synnerhet de tongivande där, de som gör karriär, är det förstås mer lockande att kunna hoppas på en chefspost i ett privat företag, där lönerna alltid är högre än i stat och kommun.
Att något politiskt parti med möjlighet att vinna regeringsmakten, skulle avskaffa det fria skolvalet och återinföra närhetsprincipen är en utopi. Den välbeställda medelklassen skulle sannolikt göra revolt mot ett sådant förslag.
Privatiseringsvågorna sprider sig överallt i de offentligt finansierade verksamheterna. Allt fler säger upp sig från sina offentliga anställningar, tar anställning på privata bemanningsföretag och återkommer som konsulter på sin tidigare arbetsplats med betydligt högre lön än tidigare. Det gäller inom skola, vård och omsorg.
Det lär nog inte dröja länge innan hela den offentligt finansierade välfärden paradoxalt nog har blivit privat. Allt enligt det vid det här laget välkända mantrat ”det är inte ägandet som är det viktiga, det viktiga är kvaliteten på verksamheten”.
Jag vet inte om det var tänkt så från början, men så är det på väg att bli.
Jan Arvid!
I Linnas torpartrilogi finns (bland många parallella spår) ett återkommande spår som handlar om bildning och skola i Finland – ex. skräddaren Halmes insatser ”från vänster” och skolläraren Rautajärvis ”från höger”. Kampen mellan överhetens och folkets olika utgångspunkter för skolan kunde ändå då och då förenas i vikten av bildning.
Håller med om att JG:s sammanfattning om skolans utveckling från femtiotal och framåt ger en bra bild av det faktiska förloppet. Att det därmed skulle finnas möjlighet att fira segrar framöver för SAP genom att ta grepp om en utveckling som skulle innebära en återuppstånden likvärdig skola för alla är däremot mycket naivt.
Som aktiv lärare blir jag en aning trött på uttrycket ordning och reda, det enda som behövs. Skolans funktion idag har sin utgångspunkt just i att den inte ska vara likvärdig och inte heller tillgänglig för alla elever i vårt land.
Att alla partier från höger till vänster påstår att de vill något annat tillhör det politiska spelet. Retorik och falskspel, inget annat. SAP:s sociala bas idag är helt annorlunda jämfört med för 30 år sedan. Eliten inom paritet och deras ungar tillhör som regel de som fortfarande har bra skolgång och som ger bra förutsättningar för såväl arbetsliv framöver och annat.
Ljuget från partierna om hur viktigt det är att prioritera läraryrket såväl med bra löner och högre status i allmänhet har nu pågått i mer än tio år, medan utvecklingen i praktiken går åt rakt motsatt håll. Vem som helst kan komma in på lärarutbildningar idag, finns ingen som helst konkurrens om platserna.
Detta är särskilt tydligt gällande matte- och NO-utbildningarna, där det ibland inte finns några sökande alls till lärarutbildningarna. Men varför skulle de begåvade i den kretsen söka detta, när de vet hur situationen är i svenska skolan? Hellre en civilingenjörsutbildning eller inom andra områden med 10-15 tusen mer i ingångslön. Fullt förståeligt.
Nästa steg blir avvecklandet av skolplikten. Sverige som är ett högteknologsikt land behöver inte mer än knappt halva dagens elevunderlag för att säkerställa den kompetens och teknologiska, naturvetenskapliga och ekonomiska utveckling nödvändig för framtiden. Skolans roll som en rättighet kommer att försvinna. Vad som händer med alla ungar som inte dagligen har sin skolgång återstår att se. Konkurrens blir hård mellan dem, flyktingar och andra invandrare om de ”så kallade” enkla jobben där ingen utbildning behövs.
Det som syns i skolans värld idag är resultatet av en helt medveten politik och alltså ingen tillfällighet. Att SAP skulle kunna ändra på det är en sanslös utopi och illusion.
Hans A!
Jag har haft nästan 35 år av mitt arbetsliv i grundskolan och försökt att bromsa denna skrämmande utveckling sedan sena 70-talet. Vad vi än gjort, skrivit eller blottlagt som ”Kejsarens nya kläder” så har makten ändå kört över oss som en ångvält. En liten inbromsning på eländet fick vi med Bengt Göransson som skolminister, men efter honom gick det ännu fortare utför.
Du skriver: ”Nästa steg blir avvecklandet av skolplikten. Sverige som är ett högteknologsikt land behöver inte mer än knappt halva dagens elevunderlag för att säkerställa den kompetens och teknologiska, naturvetenskapliga och ekonomiska utveckling nödvändig för framtiden.”
Det här är kanske själva drivkraften trots allt, den som ingen vågar tala om. Jag skrev om detta för många år sedan och avfärdades förstås som en olyckskorp. Jag baserade mina skriverier då på lösa antagande och lösa tankar om ekonomins (produktionens och teknikens) utveckling, men hade inget att robust stödja mig på. Har du det? Kan du underbygga din dystra profetia bättre än jag?
Den styrande eliten är förmodligen inte ens intresserad av ”Sverige som är ett högteknologiskt land”. Det är bara en myt att ett högteknologiskt land behöver färre utbildade än ett lågteknologiskt, i verkligheten är det tvärtom. Det stora hindret för massivt införande av 3D-produktion är t ex att alltför få kan tekniken. Det är i stort sett bara arkitekter som begriper något om 3D-konstruktion.
Däremot behöver en styrande elit, som verkligen vill känna sig som styrande elit, en hop lågpresterande tjänstefolk.
Alltså är det helt följdriktigt att såväl alliansen som Löfven vill satsa på lågpresterande lågutbildad arbetskraft. Mer om detta här.
Och för att komma över till ett annat tema: strävan efter bildning.
Sådant intresserar den som verkligen vill avancera för att ta över hegemonin i samhället, som arbetarrörelsen ville förr, ca 1890-1940. Men sen kom Saltsjöbadsavtalet, med dess betoning på ”håll käft och arbeta – så får du högre lön”. Och varför ska man ha bildning om i alla fall ombudsmännen bestämmer? Följaktligen försvann intresset bland folk i gemen och kunde lätt opereras bort.
Hos borgerligheten finns det förmodligen ännu mindre, där föraktas allt som inte ger omedelbar profit.
Paradoxalt nog, skulle man kunna säga, beror nog detta på informationsbranschens utveckling. Förr var borgerligheten skiktad efter en skala där pengar prioriterades i ena änden och bildning i andra, jfr Pierre Bourdieu som beskrev hur detta såg ut så sent som på 70-talet (i Frankrike). Men i takt med informationsbranschens utveckling har pengarna i allt högre grad hopats även hos det utbildade borgerskapet som följaktligen har vandrat över till pengapolen på värdeskalan. Bildning för sin egen skull har kommit att betraktas som töntigt.
För den som inte får del av pengabelöningarna är det annat som gäller, t ex hälsa och att framstå som cool.
Knut!
Vi har nog båda stridit för ett samhälle där rätten till en grundskoleutbildning och därefter gymnasiet tillhör de medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna.
Utbildning oavsett klasstillhörighet och inte bara inriktad mot arbetsmarknad, utan också en bred samhällelig utbildning som ger läs- och skrivkunnighet och insikter och kunskaper i hur samhället ser ut och har utvecklats. Historiska kunskaper genom epokerna, naturvetenskaperna och allt det andra dessutom. Grunden att alla medborgare ges den rättigheten och att det kravet ställs på varje individ.
Det är verkligen med sorg jag nu konstaterar att detta inte längre gäller. Skolplikten och rättigheten till skola kommer i framtiden inte längre att vara självklar. Beviset för detta är att det ser ut som det gör, en medvetet paradigmskifte, då utbildning för alla inte längre behövs för att vi ändå ska vara ett välfärdsland (totalt sett inte ur rättvisesynpunkt eller fördelning av välfärden).
Sverige har höga värden när det gäller omfattningen av högteknologisk utveckling och i antalet företag och verksamheter som arbetar med detta.
Industrier med högteknologisk drift, el- och datorer samt optikerbranschen och mycket annat.
Antalet arbetande inom denna sektor är ungefär 139000 jämfört med undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboenden där 126000 personer arbetar. Grundskollärare finns det nästan 100000 yrkesverksamma i landet. Idag stor brist på lärare, om tio år går utvecklingen åt rakt motsatt håll.
Svenska företag ligger högt inom OECD när det gäller högteknologisk kompetens och även i produktionsapparaten. När det gäller förädlingsvärde, t ex att man gör kulsinter av järnmalm som blir stål, hamnar Sverige i toppen inom OECD. Endast länder som Sydkorea, Japan, Finland, Israel har högre intensitet när det gäller förädlingsvärde.
Om man jämför Sverige med ovanstående länder så är skillnaden att vår skola har rasat katastrofalt de senast femton åren. Läsförståelsen, matte- och NO-kunskaper och även sämre kunskapsutveckling inom humaniora. De flesta av länderna ovan ligger däremot i toppen när det gäller skolresultat. Tror att även Israel gör det. Slutsatsen blir att det inte krävs god utbildning för alla för att en nation ska tillhöra de högteknologiska spjutspetsarna i världsmåttstock.
Sverige kanske är först med den insikten och inga politiska partier kommer att ta strid för återuppättandet av den skola som en gång var. Några alternativa krafter finns inte, organiserad kamp är inte synlig någonstans.
Hans A!
Att Sverige fortfarande ligger i topp högteknologiskt och i industrins förädlingsvärde kan kanske bero på att vi hade en acceptabel skola fram till mitten av 90-talet – resultatmässigt. Och att vi nu kan vänta oss ett teknologiskt och förädlingsvärde-tapp p g a den dåliga skolan, medan de länder som satsar på sina skolor kommer att passera oss och dra ifrån. Det här är den vanliga bilden. Frågan är om den stämmer? Jag är tveksam.
Hittills har tanken med en skolsatsning på bredden (ge alla samma chans) varit att det ger en större topp, att man tar vara på begåvningsreserven på ett bättre sätt. Men det har förstås varit en dyr metod. Kanske man nu ser att det kostar mer än det smakar och att man kan få fram en tillräckligt stor topp genom att solla ut en lite del redan på dagis. Ståndscirkulation ligger inte längre i den härskande klassens intressen helt enkelt. Medelklassen rymmer den nya tidens behov av begåvningsreserv. Underklassen (prekariatet – jordens fördömda) behöver bara lite ”omsorg”, skräpkultur, tillfälliga påhugg och lite nutritionsvård.
Det här perspektivet är så motbjudande att det tar emot att skriva ner det…
Den tekniska utvecklingen går mot små serier anpassade till en extremt segmenterad marknad. I en sådan produktionskultur behövs många som begriper hur det fungerar, och som kan använda existerande modeller för att göra något eget av detta.
Vilket innebär att man måste ha en skola som fungerar på bredden. Dock kanske inte nödvändigtvis en traditionell skola, det kan givetvis vara teoretiskt möjligt att medlen kan förändras men att målet består.
Det är nödvändigt att skilja mellan ”landet” och ”den härskande klassen”. För landet är det bra att ligga på topp, för den härskande klassen inte nödvändigtvis. Det kanske är coolare att vara miljardär i t ex Brasilien än i Sverige, privilegierna är större i Brasilien. I så fall är Brasilien den modell den härskande klassen strävar efter. Öar av högteknologi i allmän fattigdom.
Eländes elände.
Tyvärr är jag benägen att hålla med om det mesta. Men en sak vill jag tillägga. även den högre utbildningen har problem, delvis samma problem som grund- och gymnasieskolan har.
Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, beskriver en del av problematiken i artikeln ”Kris i systemet”, i Axess i våras. Han konstaterar att den politiska styrningen av den högre utbildningen bygger dels på en massutbildning där volym går före kvalitet, dels på ett marknadstänkande där universiteten konkurrerar med varandra. Forskningen är här involverad i en osund ”publiceringshets” där vetenskapliga artiklar mäts, citeras, ger rankingpoäng etc.
Ulf Danielssons beskrivning av högskolevärlden (i väst) kombinerat med Guy Standings beskivning av en överproduktion av akademiker kombinerat med Brynjolfsson & Mcaffes beskrivning i boken ”Den andra maskinåldern” kombinerat med Pikettys bok om kapitalet i det 21:a århundradet gör att det är svårt att se hur det går att hindra att den ekonomiska ojämlikheten ökar under kommande decennier.
Kunskap tycks ha ett janusansikte. Å ena sidan ger kunskap människor möjlighet att förändra sin position och till viss del även samhället i stort, å andra sidan har kunskap blivit en ”religion för folket” – ge människorna lite utbildning så blir de nöjda.
…kunskap blivit en ”religion för folket” – ge människorna lite utbildning så blir de nöjda.
Vad sägs om:
”…ge människorna lite utbildning så blir de missnöjda.” (med sin egen situation och tillståndet i världen, alltså ett hot mot den etablerade ordningen)?