Vinjettbild från originalartikeln.
Det finns en allvarlig risk att, snarare än att västvärlden lär Ryssland en läxa och sätter Putin på plats, det motsatta inträffar. Det skriver Matthew Blackburn* den 4 april i den ansedda amerikanska tidskriften The National Interest.** Etablissemanget i Washington är nu djupt splittrat om Ukrainakriget. Översättning till svenska av Redax.
Samtidigt som Ukrainas militära situation försämras samlades Natos utrikesministrar i Bryssel för att utmejsla en långsiktig plan för att kunna bistå Kiev med det allra nödvändigaste. Som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte det, ”det håller inte på att ta slut på ukrainare, de har slut på ammunition.” Distraherat av andra frågor strävar USA alltmer efter att Europa ska ta över och samordna försvaret av Ukraina. Men förutom att söka efter artilleriammunition och pengar eller försöka utveckla åtminstone en liten strategi för EU:s försvarsindustri, verkar Europas ledare sakna både idéer och förutsättningar att kunna ingripa på ett beslutsamt eller med någon effektivitet.
När den långsamt malande framgången för Rysslands plan B blir alltmer uppenbar, är det nu än mer uppenbart att västvärldens plan A att hantera Ryssland, har misslyckats. Denna plan bestod av sanktioner för att krossa den ryska ekonomin, diplomati för att isolera Putinregimen och bruk av Natos vapen och kunnande för att besegra Ryssland på slagfältet. Det önskade resultatet skulle vara Rysslands totala förnedring och tillbakadragande från Ukraina. Och experter försäkrade oss alla att vad som än hände så skulle i alla fall Ryssland allvarligt försvagas och sättas på plats. Men så blev det alltså inte.
Felaktiga antaganden
Rysslands ekonomi bedömdes som svag och sårbar för sanktioner, med tanke på dess energiberoende och relativt låga BNP-nivå, som beräknas genom att räkna om dess ekonomi i amerikanska dollar. Denna beräkning tog inte hänsyn till Rysslands strategiska industrier, självförsörjningsgrad av resurser och tillgång till alternativa handelspartners. Västerländska sanktioner mot Rysslands energiexport slog tillbaka och skadade istället europeiska ekonomier mer än Rysslands. Sanktionerna orsakade också att energipriserna gick i topp, vilket säkrade Rysslands intäkter för finansiering av sina krigsinsatser. Förhoppningen att de flesta stater i övriga världen skulle sluta handla med Ryssland visade sig också vara ogrundad; Ryssland har ökat sin handel med Indien, Turkiet och Kina, medan många av Rysslands grannar i tysthet tjänar på att sälja väst-sanktionerade varor till Moskva.
Premissen att Ryssland är en kleptokrati ledde till personliga sanktioner mot rika ryssar som förväntades få politiska bieffekter; Om de förlorar tillgången till sina tillgångar och lyx i väst, skulle Rysslands kleptokrater säkert vända sig mot Putin. Istället har sanktionerna till stor del uppmuntrat dem att investera pengar i sitt eget land och visa lojalitet till regimen. Västerländska sanktioner var alltså ett dubbelt misslyckande: de rubbade inte den ryska ekonomin eller destabiliserade elitgrupperna kring regimen.
Den andra uppsättningen antaganden var de militära. Rysslands misslyckade användning av hård makt under de första två månaderna av dess ”särskilda militära operation” tolkades som ett uttryck för grov militär inkompetens. Påståenden om höga ryska förluster av människor och utrustning kopplade man till korruption, dålig moral och desorganisation. De flesta kommentatorer och reportrar har okritiskt accepterat de ukrainska, amerikanska och brittiska uppskattningarna av ryska förluster av stupade och sårade, såväl som utrustning från underrättelseenheten ”Oryx” med öppen källkod. Påståendena om astronomiska ryska förluster förstärkte föreställningen om Natos militära överlägsenhet över Ryssland, vilket skapade en euforisk krigsoptimism i väst. Ukraina skulle nu använda västerländska vapen, taktik och träning av högsta kaliber för att besegra Ryssland på alla vis. Natos ”gamechangeing wonderweapons” hölls i beredskap för att sättas in när Ukraina behövde extra hjälp.
Dessa militära antaganden har visat sig vara grovt felaktiga. Den behovsprövade tilldelningen av avancerade vapen, lagom laddade för att undvika att korsa ryska röda linjer alltför mycket, hindrade ukrainarna att nå avgörande framgångar 2023. Medan tillgång till Natos underrättelse-, övervaknings- och spaningssystem har gett Ukraina en avgörande fördel på slagfältet, medan Natos utbildning, utrustning och planering visade sig vara olämpliga för Ukrainas offensiv sommaren 2023. Natoländer har tillhandahållit den massa olika typer av vapen utan hänsyn till Ukrainas grundläggande behov av krigsmaterielproduktion fram till 2024. Sammantaget kan sägas att var Nato var dåligt förberedda för kriget i Ukraina; dess militära doktriner förutsatte insatser i ett inbördeskrig eller konflikter med svagare motståndare, inte ett utnötningskrig mot en jämstark motståndare.
Däremot var Ryssland bättre förberett för den långsiktiga uppgiften av militär produktion och har också framgångsrikt förnyat sig som svar på de militära motgångar som det har mött. Den ryska militären har anpassat sig till förhållandena med nästan total översyn av slagfältet, massanvändning av drönare och den kraftigt reducerade kraften hos stridsvagnar och flygplan. Detta inkluderar innovativa infanterianfallstaktik, nya metoder för att använda och motverka drönare och, på senare tid, den förödande användningen av glidbomber som gör att ryskt flyg kan användas samtidigt som man undviker luftvärnseld. På det taktiska och operativa planet engagerar Ryssland många delar av fronten samtidigt, vilket tvingar Ukraina till utmattande konstant omgruppering av trupper. Att beskriva ryska militära framgångar som ”mänsklig våg” eller som ”köttangrepp” är helt klart felaktigt. Rysslands tillvägagångssätt är gradvis, utmattande och allt annat än tanklöst.
Med tanke på denna utveckling har ett utbrett tal om en ukrainsk seger ersatts av nederlagsspöket – om inte västvärlden förmår leverera de nödvändiga vapnen och förnödenheterna. Men även om granater anländer i tid så har ändå Ukraina ett arbetskraftsproblem, som är mycket svårare att lösa. Den ukrainska regeringens klara motstånd mot ytterligare en mobilisering återspeglar säkert rädsla för folkligt missnöje och för tvivel på statens förmåga att stampa fram det nödvändiga antalet stridsdugliga män.
Trots alla ovanstående tecken vill många i väst fortsätta med plan A: fler sanktioner mot Ryssland, nya vapen och mer träning för Ukraina, för att på något sätt förbereda Ukraina för ännu en offensiv 2025. Samtidigt som det fortfarande är oklart om Ukraina kan överleva 2024 eftersom Ryssland överträffar västvärlden i sin produktion av artilleriammunition med mer än tre mot och har fler soldater till sitt förfogande. Något nytt måste ske i nästa fas av kriget.
Vad härnäst?
De nuvarande närmast desperata ansträngningarna för att skrapa ihop ammunition för att klara Ukrainas kortsiktiga överlevnad är inte någon plan B för väst. En definition av vad en ”seger” innebär saknas ännu. Det är oklart vilka förutsättningar som måste till för att inleda ”hedervärda” förhandlingar med Ryssland. Västalliansens plan B måste bli ett val mellan att snabbt utveckla ett effektivt sätt att fördubbla sitt stöd till Ukraina eller att börja prata om en kompromiss med Ryssland.
Macrons variant av en västerländsk ”double-down” i Ukraina verkar knappast övertygande. Talet om utplacering av Nato-trupper hotar knappast Rysslands militära dominans. Mer sannolikt blir det det en signal om en västerländsk insats för att stärka den ukrainska moralen vid denna avgörande tidpunkt, samt för att ses till att att Macron själv inte ska anklagas för att ha feget ur i händelse av ett sammanbrott. Men rent konkret, vad kan 2.000 franska soldater åstadkomma i Ukraina som skulle förändra den militära balansen? Förvisso skulle det inte vara något annat än en stoppsignal, som riskerar att förvärra sammanbrottet, inte minst med tanke på att en Nato-kontingent i Ukraina inte skulle skyddas av Natos artikel 5 och sannolikt skulle utgöra ett ”legitimt mål” för ryska missiler och drönare.
Det finns verkligen en allvarlig risk att – snarare än att västvärlden lär Ryssland en läxa och sätter Putin på plats, kan det motsatta inträffa.
Gjorda uttalanden de senaste veckornas håller inte samman. Ryssland kan inte ”tillåtas” att segra, men väst saknar medel att besegra Ryssland. Västalliansen saknar både vilja eller förutsättningar för att ta initiativet i Ukraina. Trots allt skrävlande om att västvärlden inte får låta sig skrämmas att passera Rysslands röda linjer, så saknas verklig aptit att engagera sig i ett våghalsigt krig mellan Ryssland och Nato.
Vi har alla hört invändningen att Putin helt enkelt inte går att lita på och att han inte nöjer sig med något mindre än ett fullständigt utplånande av Ukraina som en självständig stat. Men hotar inte den till synes ändlösa fortsättningen av västs redan misslyckade plan A också att leda till total fysisk förstörelse av Ukraina? Det var därför påven Franciskus uppmanade västerländska ledare att inte tveka inför att förhandla innan saker och ting blir värre.
Ett nytt synsätt på kriget i Ukraina kommer inte att uppstå genom fler retoriska och moralistiska proklamationer. Endast ord kommer inte att hindra en rysk seger. Det som nu behövs är en tydlig redovisning av vad som realistiskt kan uppnås med tillgängliga resurser och till vilka kostnader och risker. Fördelar och nackdelar med olika scenarier. Att pröva det som tidigare har misslyckats och förvänta sig nya bättre resultat är trots allt knappast något framgångsrecept.
* Matthew Blackburn är en tidigare forskare vid NUPI’s Research Group on Russia, Asia, and International Trade. Hans forskning inriktas på samhällsvetenskap, rysk och eurasisk historia, både inrikespolitiskt och på mellanstatliga relationer. Han har också författat vetenskapliga medieanalyser om det pågående rysk-ukrainska kriget. Han kan följas här.
** Tidskriften The National Interest grundades 1985 av Richard Nixon och har länge haft Henry Kissinger i sin styrelse.
Och inte bara det. Även den officiella versionen av vad ”den fullskaliga invasionen” var för något kommer att få dra sig tillbaka.
Läs en artikel 9 april hos Voltaire Network.
Den 19 februari 2022 meddelade Ukrainas president Voloymyr Zelensky vid den årliga Säkerhetskonferensen i München att han skulle utmana Budapest Memorandum [1994 beslöts att alla sovjetiska kärnvapen i Ukraina skulle flyttas till Ryssland] för att åter rusta sitt land med kärnvapen. Fem dagar senare, den 24 februari 2022, inledde Ryssland sin specialoperation mot regeringen i Kiev för att genomföra Resolution 2202 [FN:s säkerhetsråd 17 februari 2015]. Dess högsta prioritet var att beslagta Ukrainas hemliga och olagliga reserver av anrikat uran.