Reidar Jönssons profilbild på Facebook.
Givande att ha Reidar Jönsson i sitt facebookflöde. Idag på morgonen släppte han följande korta tankekedja (aningen redigerad):
Är musiker och sångare som alla andra? Nej, de är strålande på scen med instrument och röst. Utanför scen är de oftast trumpna och ledsna som som en amputerad sprinterlöpare i rullstol.
Är rörmokare som alla andra? Nej, de är skickliga hantverkare med ett sinne för livsnödvändigheter andra inte ens begriper och de kan för det mesta bara säga gängmutter.
Är författare som alla andra? Nej, de bara försöker, men kan snubbla på ord de inte har filat på i det skrivna.
Är den som jobbar i hemtjänsten en samarit eller en ond människa när hon snubblar på sekunder som överheten har räknat ut för maximal vinst? Nej, var och en av dem är en individ.
Men för alla gäller en enda norm: om du får en fråga av media och känner dig som träffad av blixten ska du vara intelligent, snabb och tillgängligt trevlig.
Jag hatar den normen, den är som ett hungrigt monster, den tuggar oss till konformitet. Jag gillar den trumpne killen eller tjejen som säger, lämna mig i fred. Och jag tycker synd om alla dessa programledare och journalister som är en del av monstrets öron och käft. Tänk vad jobbigt det måste vara att vakna för en sådan mitt i natten och undra vem som ska tuggas på i dag.
Kunde inte låta bli att dela med mig…
Jag vet inte om jag håller med Reidar till 100%. Han nämner inte våra folkvalda. Men de bör vara tillgängliga för massmedierna. Att de sedan har en taktik för att handskas med medierna, som Jan Guillou påpekat, är ju svårt att kritisera dem för.
Men han har rätt i att ”det krävs hårdare tag från journalisterna i SVT och SR. Och det är inte det lättaste, vare sig tekniskt eller socialt. De etablissemangsjournalister som har uppdraget att sparra mot våra vanligaste politiker har krav på sig själva, och från sina chefer, att ha ett gott förhållande till politikerna. Det innebär spelregler…” Det är alltså spelreglerna som måste ändras, eftersom politikerna inte lär kunna frigöra sig från föreställningen att det är smart och elegant att ”hantera media”.
Men fallet Leif G W Persson (”Veckans Brott” startar i morgon) visar att man behöver inte vara charmig, om man har massmedia på sin sida. Detsamma gäller också vanligt folk som medierna inte har något agg till. Men hyser de agg till någon, om ”drevet går” så hjälper ingen charm. Någon har rekommenderat oss att i sådana fall bara delta i direktsändningar eftersom de inte kan redigeras.
I fallet med tidningar har man bara möjligheten att kräva att få se en utskrift av intervjun innan den publiceras, och hoppas att tidningen är hederlig. Men ni ska veta att rubriksättarna får därefter skriva vad de vill. Hade Reidar skrivit i en tidning hade man kunnat sätta rubriken: ”KÄND FÖRFATTARE TYCKER SOM PUTIN – jämför demokratiska medier med köttätande monster”.