Konturerna börjar äntligen skymta av den nya värld som är i kommande. USA:s århundrade är slut och Asiens stora länder stiger sakta fram. Afrika och Sydamerika kommer så småningom.
Om drygt två veckor ska Donald Trump flytta in i Vita huset i Washington, vilket att döma av vad han själv säger kan komma att innebära en smärre världsrevolution. Förutom att han säger att han snarast vill tala med Vladimir Putin för att kunna avsluta Ukrainakriget meddelar han på sitt bombastiksa vis att han vill ansluta Grönland, Canada, Mexico och Panama till USA. Är han galen? Eller menar han på något sätt vad han säger?
Medan Västvärldens gamla ledarskap förfasar sig (Demokraterna i USA, Dagens Nyheter, svenska Public Service…), anpassar sig de som är direkt beroende av goda förhållanden till USA:s president (Musk, Bezos, Zuckerberg, Kennedy, Gabbard, Zelenskyj…) till vad som eventuellt komma skall. Sedan 1721 har Grönland varit danskt. Mette Fredriksen, Danmarks statsminister svarar försiktigt positivt på Trumps brutala framstöt om att lägga vantarna på Grönland.
Världen var efter krigsslutet 1945 bipolär med USA på en sidan och Sovjetunionen på den andra med sina kärnvapen riktade mot varandra. Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott blev världen plötsligt unipolär. Sedan 2022-23 – slutet för Natos expansion österut – går utvecklingen nu mot något helt nytt, mot multipolaritet, d v s mot att flera stormakter i världen står emot och balanserar varandra. Förutsättningar finns att det kan bli ett betydligt sundare tillstånd än vad som varit fallet de senaste 100 åren som ju sett två världskrig och en labil terrorbalans (Kalla kriget) under sista halvan av det seklet.
Europa ligger där det ligger geografiskt med ett stort hav mellan sig och sin tidigare trogna bundsförvant (husse) – USA. När nu denna f d ”hussemakt” inte längre kan eller vill underbygga och garantera Europas ställning som den västliga civilisationens vagga, blir det nödvändigt för Europa att omorientera sig. I det nya multipolära läget som kommer att uppstå ligger Ryssland förstås närmast att utveckla ekonomiska och andra förbindelser med.
När Donald Trump nu vädrar sina drömmar om att utvidga USA:s direkta inflytelsesfär till Grönland i öster, Canada i norr och Panama i söder, kan man tolka det som att USA är på väg att lämna sina tidigare direkta anspråk österut mot Europa, Mellanöstern, Ryssland och Fjärran östern. Han ringar in och utvidgar sitt eget revir inom vilket USA kan säkra sina egna behov av naturresurser för att göra USA mer självförsörjande och konkurrenskraftigt. På så sätt kan man gissa att han tänker sig att stärka USA som stormakt i förhållande till de nu uppstigande (Ryssland, Indien eller Kina). He makes America great again! Men i själva verket är det ett erkännande att USA drar sig tillbaka. Det riktigt stora i detta – om det händer, vilket verkar allt mer troligt – är att USA byter utrikespolitik på ett sätt som inte skett på… ja, jag vet inte på hur länge.
Denna omställning blir revolutionerande inte minst för Europa. Nato kommer att förlora sin ställning som världspolisens oövervinneliga våldsmaskin och kommer att upplösas. EU kommer att falla isär när många europeiska länder (Tyskland, Ungern, Slovakien, Österrike…) kommer att söka sig österut. Värst blir det för oss som surrat oss hårdast vid USA/EU:s stormast (Storbritannien, Sverige, Finland, Danmark och Norge), men det kommer att gå.
Den politiska och ekonomiska omställningsprocessen för Sverige kommer att gå på djupet och på många sätt bli mycket svår. Men vi har faktiskt mycket att bygga på inom våra gränser; energi, skog, malm, odlingsbar jord och många relativt välutbildade och arbetsvilliga människor (vårt humankapital).
Framtiden handlar alltså inte först och främst om en Donald Trump eller en Kamala Harris sitter i Vita huset. Frågan är mycket större än det. Denna eventuella framtid är inte alls bara dyster. Nya idéer kommer att blomstra, luckrativa nya handelsvägar och nya spännande kontakter kommer att kunna tas i en betydligt stabilare och fredligare värld. Och sist, men inte minst, kommer yttrandefriheten och demokratin i vårt eget land att få en ny chans att blomstra och fördjupas.
Och då blir det äntligen dags att ta itu med de andra hoten mot livet på jorden, t ex klimatförändring, folkhälsa och all miljöförstöring.
Förra multipolariteten – Förenta staterna, Förenade kungariket, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Japan ungefär jämstarka – slutade i katastrofen första världskriget. Varför skulle det bli bättre denna gång? Jag menar inte att multipolaritet vore dåligt, utan att allt beror på vad världsmedborgarna själva gör, och vad de tillåter staters ledare att göra.
Förvisso!