Förr hade demokratin med politik att göra. Nu har demokratin reducerats till blott värderingar med konstitutionell ram. När mediestödet infördes för ca tre kvarts sekel sedan (då presstöd), var det ett statsbidrag till riksdagspartierna som då var klart uppdelade i vänster (socialdemokrater och kommunister) och borgerliga (liberaler och höger). Mitten etablerades av Centern långt senare. Det ansågs viktigt för demokratin att det på varje ort skulle finnas tidningar med både vänsterprofil och borgerlig profil – för det demokratiska samtalets skull.
Problem hade uppstått. Alla annonsörer drogs till den tidningen på orten med största upplagan, vilket oftast var en borgerlig tidning. Därmed hamnade annonsintäkterna främst hos de borgerliga, medan S-tidningarna med mindre upplagor gick miste om dessa inkomster och tvingades i allt större utsträckning lägga ner. Det blev en ond cirkel, som politikerna alltså försökte kompensera med ett strikt regelstyrt ”presstöd”, främst riktat till ”andratidningarna” på respektive ort.
Systemet ledde emellertid till absurditeter, t ex att landets största högertidning Svenska Dagbladet blev landets största presstödsmottagare i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Och i Göteborg kunde inte ens Torgny Segerstedts klassiska libeerala Handelstidningen (GHT) räddas.
Presstödet utökades så småningom med ett riktat partistöd, varpå den levande demokratin med fria meningsutbyten, där yttrandefrihetens principer stod högt i kurs, stelnade och övergick till ett krig om statsbidrag till den egen organisationen. Med tiden snedvreds hela systemet och Folkrörelsesverige avpolitiserades och institutionaliserades och började istället kallas ”civilsamhälle”. Begreppet ”folkrörelse” försvann ur myndighetsspråket och utmönstrades ur politiken. Det här är bakgrunden.
Det nya mediestödet
Det nya mediestödssystemet, som sjösattes i januari 2024, har nu helt frikopplats från den politiska kampen mellan rika och fattiga (höger/vänster – borgareklass/arbetarklass – klasskamp). Det viktigaste är nu – efter att den svenska landsbygden avfolkats och städernas arbetarklass till stor del består av invandrad billig arbetskraft – att se till att denna nya multikulturella underklass; lantisarna och förortsfolket, nu ska förses journalistik av ”hög kvalité” som uppfyller statens ”demokrativillkor”. Alltså, nu är det den nya härskande politiker-/medie-klassen (och deras ”demokratiska värdegrund”) mot rasket som gäller. Dessa nya förhållanden kräver en helt ny konstruktion av statsbidragssystemet till medierna, så att pengarna inte ska hamna i ”orätta” händer.
Vi kan nu konstatera att man lyckats till mycket stor del. Endast ett par små ”olycksfall” har slunkit igenom. Den outtalade, men mycket tydliga ambitionen, är att exkludera etablissemangskritiska ”alternativa medier”. De hör ju inte hemma i den nya överhetens demokrati, där yttrandefriheten ska begränsas till överhetens sanningar. Det ”demokrativillkor” som nu gäller ska garantera detta. Enligt min mening strider detta dock mot andan i svensk yttrandefrihetstradition, men nu har den alltså blivit statlig norm och förordning. Så här står det:
”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.”
Vem vinner och vem förlorar?
Men kära läsare, styrelseskicket har alltid varit en politisk fråga, som det funnits skilda meningar om. Det lustiga är att marxist-leninistiska Proletären, som väl fortfarande är för väpnad revolution, (som levt på statligt presstöd i många år) ändå tilldelats ett så kallat övergångsstöd, innan stödet helt stryps. Även veckotidningarna Offensiv och Flamman verkar vara i samma läge. Dessa uttalat vänsterradikala tidningar, som ju programmässigt är emot ”borgerlig demokrati”, får nu också ett år på sig att lära sig stå på egna ben. Alltså, man förbjuder dem inte, man svälter bara ut dem.
Socialistiska Internationalen, de svenska trotskisternas tidning, har redan gått i konkurs och drivs vidare med ideella krafter och läsarstöd. Alla fyra anställda är uppsagda.
Hur gick det då för de så kallade alternativmedierna: Nya Tider, Fria Tider, SwebbTV, Nationell idag, Samhällsnytt, Samtiden, Rak höger, Henrik Jönsson och säkert många fler i det etablissemangskritiska medielandskapet. Alla saknas i listan över årets stödmottagare. Många kanske inte ens sökte. Ivar Arpis Rak höger och Henrik Jönsson bygger helt på läsarstöd, såvitt jag förstått. Jag hittar endast en enda representant för dessa medier, Insikt 24 som lyckats kapa åt sig en liten skärv; 1,6 miljoner. Man undrar hur Mediemyndigheten resonerat i det fall. De visar ju öppet i sina spalter att de är mycket närstående utbrytarna från SD, de som bildade AFS. De är starkt invandringskritiska, emot EU, Nato och DCA-avtalet – alltså klart etablissemangskritiska och klart utanför den statliga värdegrundsramen.
2024 fick 166 medieföretag mediestöd. Sammanlagt delades 810.147.699 kr ut till dessa ”allmänna nyhetsmedier”. Det är mycket pengar till ingen demokratisk nytta. Internationalen kastadees ut i kylan direkt. Proletären, Flamman och Offensiv fick ett år på sig att anpassa sig till en fattigare tillvaro – eller bli snälla och välanpassade. ETC är den store vinnaren med sina 20 miljoner som visat vägen.
När kommer förslaget om att alla medier ska ”demokratisertifieras”?
Läs mer om det nya svenska medielandskapet här.
En gång i en forntid gick jag en liten kurs arrangerad av SEKO för att lära hur man redigerar en liten lokal förenings- eller klubbtidning. Kursen leddes av en journalist från LO-ägda Stockholmstidningen och denne kunde berätta lite om tidningens ekonomi, den bestod av 4 lika delar, 25 procent prenumerationer och lösnummer, 25 procent annonsintäkter, 25 procent presstöd och 25 procent rent underskott, betalat av ägaren.
Tidningen lades ner som dagstidning 1984 men den var ända till slutet en frispråkig kvalitetstidning särskilt känt för kvalitet på foton. Ett sådant foto som gav rabalder när det togs med tele i riksdagen, Kjell Olof Feldt hade kladdat en avslöjande dikt på en papperslapp: Löntagarfonder sånt jävla skit men nu har vi baxat dom ända hit. Avslöjandet lär inte ha varit populärt hos ägarna. Fonderna både kom och försvann sörjda av få. Efter ST:s sorti hade man kvar Aftonbladet som framgångsrikt utvecklades till en vinstmaskin, det skedde dock knappast med kvalitet, utan genom att lyckas slå konkurrenten Expressen i skandaljournalistik. Så småningom såldes AB med villkor att ledarredaktionen styrs av LO.
Ett parti som lyckats bra är Centerpartiet, som sålde av sina landsortstidningar med så god vinst att man nu ligger på en partikassa i dimension en miljard.
Och den lilla kursen då? Ja jag fick beröm för mitt övningsbidrag av journalisten: det där var så bra skrivet att vi hade kunnat ta in det i ST i befintligt skick. Och en liten klubbtidning blev det som belönades med kommentarer från medlemmarna: men vad bra då behöver vi inte gå på klubbmötena. Fast det var ju inte så det var tänkt.