Det skrivna och det talade

Det har varit uppfriskande att ta del av Jan Arvid Götessons språkligheter på lindelof.nu. Här en liten fundering i ett hithörande ämne.

Den officiella språkvården vill, att skriftspråket i sin kodifiering ska följa talspråket. Det är en rätt korkad tanke av det enkla skälet, att talspråket låter så olika i delar av landet och i samhället som helhet och att vi därför – om de officiella språkvårdarna får, som de vill – skulle riskera att få ett överskådligt antal skriftspråk att hålla reda på och lära in.

Kanske har vi det redan, utan medverkan av diverse språkreformer – i nutid och dåtid. Författare känns igen, kan särskiljas, på sin språkbehandling: sina ordval och sin syntax. Ingen skrev, eller talade, som Jan Myrdal; några försökte och misslyckades. Jag har själv på senare tid ägnat mig åt att läsa om några av Harry Martinsons och Jan Fridegårds böcker. Hos Martinson finner jag inte sällan rena rotvälskan, hos Fridegård då och då nästan ett herrskapsidiom. Två arbetardiktare, två autodidakter – så artskilda!

Det är sådant som berikar den individuella läsningen. Man kan vara fullkomligt säker på en sak: att de båda kunde sitt svenska språk, att de visste, hur det talas och skrivs. Det finns en norm, och de tog sig ibland friheten att avvika från den. Och det har roat dem, den känslan får man.

Hur uppstod normen för det vi kallar svenskan? Genom det skrivna. Bibelöversättningarna påverkade och blev i långa stycken riktningsgivande för talspråket. De utplånade varken dialekter eller sociolekter, alltså klassjargong. Min lekmannahypotes är vidare, att de – via Martin Luthers översättning av Bibeln till tyska – germaniserade det svenska språket. Viktor Rydberg reagerade i mitten av 1800-talet mot att många fornnordiska ordformer, till exempel starka verbböjningar, av denna anledning hade trängts undan.

Officiella språkvårdare tycks mig ofta ha en blind fläck. De önskar inte bara avskaffa gamla regelverk (mycket tydligt i debatten om ett enhetligt ”dom-pronomen”), flera av dem vill samtidigt om- och påreglera. Det könsneutrala ”hen” har jag aldrig hört en människa använda i dagligt tal – om man inte får lyssna till det på radion, och då är det rätt säkert utifrån ett skrivet manus. ”Hen” är med andra ord ett påfund – låter det vackrare med innovation? – som vissa språkanvändare försöker införa i skriven svenska, för att det sedan eventuellt ska fortplantas i talad.

Själv lutar jag mig tillbaka mot den tummade skolgrammatiken. Jag tycker om att använda en moderat form av satskommatering (pauskommatering är bara dumt, eftersom människor pauserar på varierande ställen i en ordföljd), och jag vill gärna ha en genitivapostrof efter mitt förnamn, där så är påkallat. Nakna substantiv – det finns en språkpolisiär motståndsrörelse mot sådana – är, enligt min enkla mening, vackra. Ett korrekt använt semikolon förhöjer läsupplevelsen.

(Skiljetecken används mycket sällan i talat mål däremot. Detta är något för talspråksvännerna att tänka på.)

Skönhet kan finnas i såväl tal som skrift. En vacker röst är någonting som man tillägnar sig (för den som ska skaffa sig en fungerande radioröst finns det således talpedagoger), och det samma torde gälla för det skrivna. Man tränar, övar sig. Ibland måste man slåss mot egna brister: stryka ut, skriva om. Allt duger inte. ”Skit duger inte åt folket”, sade man förr i världen.

Snart ska jag läsa korrektur på en bok – en som jag själv har skrivit. Jag vet: det räcker inte med två egna korromgångar, det behövs en extern korrekturläsare också, så att det blir rätt (någorlunda rätt). Alltså måste man anstränga sig, i alla led. Och det är nog trots allt den bästa språkvården. Det ger en också, i lyckliga fall, en viss självtillfredsställelse. Det är knappast annorlunda med det talade. Om jag håller ett illa förberett och svamligt föredrag, får jag räkna med att bli utbuad. Och med
all rätt.

Anmärkning. – Anders Björnsson utger inom kort essäsamlingen Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekel (Bokförlaget Korpen).