Det som inte finns

CARL-GÖRAN EKERWALD SOM är uppvuxen i Offerdal, gymnasist i Östersund, student i Uppsala, lärare och rektor i Svenstavik, Bergs kommun, Jämtland, skriver i alla riktningar. Nu är han 98 år och kommer ut med boken Det som inte finns på Karneval förlag. Det är en vacker bok. På omslaget kan vi se Dürers bild hur en ung Jesus (med androgyna drag) försöker samtala med de skriftlärda. Dessa herrar framställs som misstänksamma, anskrämliga, gamla gubbar. Ett misslyckat samtal alltså. De skriftlärda stofilerna med sina fyrkantiga böcker var, och är, oemottagliga för samtal om det som icke finns. Större lycka blir det när Jesus möter fiskarna vid stranden. De känner i hjärtat vad Jesus har att säga dem.

Dürers bild är Ekerwalds utgångspunkt. De upplysta, de förnuftiga, de vid Varat fixerade är blinda för den gudsvind som blåser, de tror inte på det ”som inte finns”.  Jodå, säger författaren, meteorologerna kan beskriva vinden: det är något ”helt naturligt”. Men de tror inte på vinden. För vind, pneuma på grekiska, betyder även ande.

Ekerwald tar likafullt på sig uppgiften att tala med de skriftlärde. Hans stil är stillsam, men ihärdig som det anstår en gammal lärare. Han är medveten att hans ord är besvärliga för de skriftlärda, de som strävat från mörkret mot ljuset, de som från intet ”allt vilja bli”. Ekerwald vill nämligen tvärtom. Det är just intet och mörkret, det osynliga som läsaren ska närma sig. Boken är därmed en utmaning för en sådan som mig som är fostrad i Folket i Bilds/Kulturfronts explicita hyllningar till förnuft, vetenskap och bildning, och dessutom skolad i de marxistiska cirklarna som förklarade att allt är vetbart, allt går att förändra.

Vittnesmål
Den själv mycket bildade och beläste Ekerwald bestämmer sig för (det är inte första gången) att undersöka ”vittnesmål som finns nedtecknade och som försöker övertyga oss om att människor av en osynlig andlig makt /…/ blivit styrda i sin tillvaro i bestämda riktningar.” (s 17)

Vad är det ”som inte finns”?

Författaren börjar med att slå ett slag för nollan. ”Vilken makt har inte tilldelats nollan. I ekvationen 0x1 blir ettan tillintetgjord.” Därefter öppnar han dörren till vittnesmålen. Här talar kända och mindre kända, förväntade och mindre väntade personer. Goethe, Rousseau och Vilhelm Ekelund förstås, men också Jan Fridegård och samen Kristoffer Sjulsson. Och Sara Lidman. Psykoanalytikern Lacan och mäster Eckhart vittnar, men så även den norske äppelodlaren Olav Hauge och den på Lunds mentalsjukhus intagne (mellan åren 1909 och 1944) Eric Hermelin; översättare av bland annat persisk litteratur.

Genom dessa presentationer får nämnda (och andra) personer tala om sina förställningar av ”det som inte finns”.  Det talas om företeelser som intuition, samvete, och oskuld. Andra talar om att vara synsk (Fridegård), någon talar om den intima radarn, det autentiska eller att vara ”utom sig”.  Jesus berättar om senapskornet, andra berättar om saknad och längtan.

Att vara människa är ett varande; att arbeta, studera, älska. Det återkommer författaren till. Och så har han också levat. Men, hävdar han, ingen kommer undan det som inte finns. Därför bjuder han, som en generös, men ganska sträng lärare, oss läsare denna sammanställning av betraktelser. Jag uppfattar att han säger: Jag vet att du är skeptisk, men kanske något av dessa vittnesmål kan vara just din dörr som leder just dig till att begrunda de rum som inte finns. Varat och intet vandrar nämligen tillsammans.

Själv stannade jag till lite extra vid Jan Fridegård, Sara Lidman, Eric Hermelin och Olav Hauge. Och jag hade gärna läst mer, mycket mer, om Ekerwalds läsning av Sara Lidman. Han påpekar också ett märkvärdigt sammanträffande, Sara och han är födda samma datum och samma år, 30 december 1923. Jag anar att han har mycket mer att säga om Saras upplevelser och tankar av det som inte finns. För hur mycket hon, Sara, än var ute i världen (precis som Ekerwald) så ropade det osynliga inom henne. Jag minns en intervju där Birgitta Holm frågade Sara om hon trodde på Gud. En mycket lång väntan följde. Sedan sa hon: ”Ja, det måste nog till en stockholmare för att ställa en sådan fråga. Men det går ju inte att närma sig ett sådant ämne så där rakt på sak. Det går inte ens att benämna honom så. Vi här uppe säger därför Vårherre eller Den som kraften giver.” (fritt ur minnet)

Det hade varit härligt att få läsa en längre brevväxling mellan Sara och Carl-Göran, dessa norrländska storheter.

Ur egen fatabur
Boken har även en andra del. Efter genomgången av de 17 personerna (och några till) följer ett avsnitt som författaren kallar Ur egen fatabur. Det avsnittet är mer prosaiskt kanske man kan säga. Det består av självbiografiska notiser som har med bokens huvudtema (det som inte finns) att göra: pappas alunsten för att stilla blod, bönen ”Gud som haver barnen kär”, den stulna tjugofemöringen, bråket med grannpojkarna och inte minst – och äntligen – förälskelsen, mötet med Anna Westerberg som kom att bli hans hustru i 64 år.

Ja, även för en fyrkantig upplysningsfantast som undertecknad bereder Ekerwalds senaste bok stor läsglädje och ger många tillfällen att begrunda det mysterium som livet är.

Carl-Göran Ekerwald talar om Swedenborg i Gåxsjö kyrka 2014