Jan Myrdal i talarstolen på FiB-stämman 23 april 2016 [Foto: K Lindelöf]
För att skriva det så enkelt som det är:
Henning Mankell och Lasse Diding gjorde stora penninginsatser för att möjliggöra det stora bibliotek (50.000 volymer) som Gun Kessle och jag velat skänka och jag skänkte.
I början på 2015 började Diding sedan skriva vad som närmast är hatmail. Vilket störde mig. Stefan Lindgren fick med ett hovsamt men hårt brev honom tyst på sådant för en tid.
Bakgrunden var att Diding på Clarté-listan läst att jag var ”brunröd” för att jag hävdat att Front Nationals och Sverigedemokraternas ökande inflytande i LO och CGT inte berodde på ”homofobi” eller liknande, utan återspeglade verkliga samhällsproblem. Vilket måste tas på politiskt allvar. (Detta med min brunrödhet var dock inte en officiell Clartélinje; blott ledande clartéisters.)
Samtidigt diskuterade Henning Mankell och jag hur biblioteket skulle vidareutvecklas och säkras då det uppstått en konflikt mellan mig och sällskapet. Jag menade att jag bör få veta vad styrelsen diskuterade och beslöt. När det gällde pris och liknande borde det inledningsvis finns något slags samråd. Styrelsen hävdade att något sådant vore i strid med svensk folkrörelsetradition. De arbetade med demokratiska majoritetsbeslut inom styrelsen. Jag var inte medlem av sällskapet och att vad jag hävdade var därför stadgevidrigt och otänkbart.
Därtill kom att jag i gåvobrevet när jag skänkte biblioteket skrivit in att jag måste ha full och obegränsad tillgång till biblioteket för mitt arbete. I Fagersta där jag bor med hustru, Andrea Gaytán Myrdal och styvdotter kan jag skriva artiklar och skönlitteratur, men när jag skriver sakprosa som senast om kommunens bilder behöver jag tillgång till biblioteket. I början bestod det arbetsutrymme jag använt på Snidaregatan i Varberg av biblioteksrum (fyllda med bokhyllor och ständigt tillgängliga för de bliblioteksarbetande). För att hjälpa bibliotekets ekonomi betalade jag till det för detta 7000/mån. Men då min ekonomi drastiskt försämrades när mitt medarbetarskap i Aftonbladet i princip upphörde och jag tvangs i huvudsak leva på min pension diskuterade jag detta med Henning Mankell och kom sedan med styrelsen överens om att detta hyresavtal skulle upphöra. Jag skulle dock, när jag behövde det för arbetet, använda sovmöjligheten och arbetsbordet när jag arbetade med verk ur biblioteket. (På samma sätt alltså som de frivilliga vilka arbetade med katalogisering och bokreparation och arkiv). I samband med att Lasse Diding började sända hatmail började han också (som fastighetsägare och vice ordförande) av mig kräva – först utan styrelsens hörande – att jag skulle betala honom hyra.
Henning Mankell är nu död. Arbetet med ”När gatan tog mediemakt” är avslutat (Arbetarrörelsens arkiv har erhållit bildsamlingen som gåva, boken blir Arbetarnas kulturhistoriska sällskaps årsbok och presenteras med en utställning som öppnar 8 maj på Litografiska museet). Jag arbetar nu hemma i Fagersta på den jagbok jag och Henning Mankell diskuterade (”Ett andra anstånd”). Fast i Varberg ligger ännu förarbeten till två mycket stora arbeten. Dels den ”Bilden som vapen” jag och Rune Hassner arbetade med när Bra Böcker uppsköt den för att publicera ”Fem år av Frihet” (Hassners bilder och en stor mängd texter av mig finns, men några månaders arbete återstår) och dels ”Medelklassen på analytikersoffan” om prostitution (400 prostitutionsannonser från Varberg och Fagersta samt en enorm massa märkliga texter (skrivna av drift, utan krav på ekonomisk ersättning och gratis att ladda ned) också där återstår några månaders arbete fast Anton Honkonen skaffat förläggare åt boken.
När Lasse Didigt började skicka hatmail och utnyttjade sin post som vice ordförande mot mig avbröt jag och Per Arne Skansen det arbete vi höll på med: Att upprätta ett gåvobrev med förteckning av Gun Kessles konst och allt övrigt jag ägde, att skänka till sällskapets bibliotek, och Eva Myrdal avbröt arbetet med att förvandla den Sydasiensamling hon deponerat i biblioteket till donation.
Jag menar att det viktiga inte är mitt obehag inför hatmail eller styrelsens märkliga ”folkrörelsebeteende” som om jag vore död och begraven och ett namn att utnyttja blott, det viktiga är biblioteket, det måste säkras och utvecklas.
Jag har bett att den skrivelse jag lät ge till stämmodeltagarna (vilken presidiet beslöt inte kunde diskuteras och behandlas av stämman då den skrivits av en icke-medlem och inte inkommit i stadgeenlig ordning skall läggas ut på hemsidan så medlemmarna själva får läsa den.
Min önskan är att medlemmarna i sällskapet skall ingripa, genomföra de personförändringar i styrelsen som är nödvändiga, få styrelsen för Jan Myrdalsällskapet att börja samarbeta med mig, den existerande och arbetande Jan Myrdal och säkra bibliotekets vidare existens.
Jag har arbetat frivilligt för Myrdalsällskapet på såväl Snidaregatan i Varberg som på Bokmässan i Göteborg. Men konflikten mellan sällskapets hittillsvarande inriktning och den nya inriktning som Jan Myrdal nu förordar syns mig alldeles för obönhörlig för att jag skulle vilja fortsätta med det arbetet. Jag har helt enkelt tappat lusten.
Bo P!
Ja det är precis detta som drabbar biblioteket. Men jag har inte sökt driva någon ny inriktning. Tvärtom. Jag vill att Diding upphör helt med hatmail som ligger på snudd mot BB och att andra i styrelsen återgår till det som står i sällskapets syfte. Deras nuvarande arbetssätt att sköta en Myrdalsverksamhet utan Myrdal, som om jag redan vore död är omöjlig. Men jag förstår Dig.
JM!
Ja, det kan man förstås diskutera. Vad som är nytt och vad som är ursprungligt. Men det ändrar ju inget i sak. Konflikten finns där hur som helst och det är den som gör det frivilliga arbetet så olustigt.
Bra att JM på denna blogg ger sin version av den grundläggande konflikt som idag är tydlig. Själv är jag inte medlem i sällskapet men tänker nog ansluta.
När det gäller de mail från D som publicerats så framstår det som publicerats som obehagliga och kränkande. Det antyddes tydligt att JM nog var på väg in i dimman d v s inte längre var intellektuellt kapabel.
Att så inte är fallet framgår varje gång JM publicerar sig i nutid, som exempelvis ovan och i andra sammanhang. Tanken och reflektion som syntax och semantik är exakt den samma som för 25 år sedan.
Om man gör ett upplägg liknande Myrdalsällskapet med författaren i livet uppstår naturligtvis problem, inte minst när det ska utdelas priser i dennes namn. Att JM utan protester skulle dela ut det lilla priset till en person som han bestämd hävdar har stängt hans möjligheter att försörja sig genom publicering i AB förefaller naivt utöver allt förnuft.
Jag blir förvånad när jag läser detta, men kan inte ifrågasätta att det förhåller sig på det viset. Men styrelsen, som enligt stadgar utser pristagare menade att JM fick finna sig i att Åsa Lindeborg skulle utses som pristagare. Samt hålla hyllningstal. Att kräva detta av någon människa är perverst.
Med denna erfarenhet bör stadgarna skrivas om, så att det i dessa frågor finns ett formellt samtycke när det gäller val av pristagare. Detta av hänsyn till den levande människan Jan Myrdal. Det betyder ju inte att JM plötsligt är enväldig att välja pristagare, utan att en liknande situation som kring valet av ÅL inte ska kunna inträffa.
När det gäller hyreskontraktet så kan sådana alltid förhandlas om. Detta kan göras på olika sätt. JM har inte råd med sin pension att betala avtalad hyra. Tanken är väl knappast att JM, vilken honom förutan det överhuvudtaget inte hade funnits något Myrdalssällskap, genom sin hyra bära upp ekonomin i stiftelsen via sin hyresavgift.
Då han och hans hustru skänkt fullständigt unika och värdefulla samlingar till sällskapet, ska han naturligtvis ha tillgång till biblioteket vid behov och bo gratis. Hur kan man ens utgå från något annat?
Till sist en fråga till JM. Har du verkligen föreslagit att det folkrörelsegrundade upplägg som gäller skulle ersättas av en placering av sällskapet i en stiftelse? Det förvånar mig i så fall, då en sådan åtgärd medför byråkratiskt krångel och bristande insyn för gemene man. Redovisa gärna om du verkligen driver den frågan och hur då resonerar.
Hans A!
Du har säkert rätt! Men skulle inte JM kunna nöja sig med, att han nu i praktiken lärt sällskapets styrelse, att det finns gränser för vad den kan göra utan att samtidigt kräva att den också formellt erkänner detta.
Ja, skulle inte detta kunna vara en kompromiss i den nu så inflammerade konflikten, som båda parter skulle kunna leva med.
Visst! Jag vill att biblioteket skall fortsätta. Jag menade att det i enlighet med sällskapets syfte var självklart att vi skulle kunna prata med varandra om arbetet och umgås på normalt kamratligt sätt. Om styrelsen nu för bibliotekets bästa återgår till det är allt OK. Ingen behöver göra en pudel. I tysthet återgå till normala arbets- och umgängesformer bara.
Den urladdning som ägt rum var nog nödvändig för att få till stånd förändringar som är nödvändiga för sällskapets verksamhet. Mitt i stormen känns det obehagligt och allt verkar haverera, men när stormen bedarrat har alltid något hänt som gör att verksamheten har fått nya nödvändiga inslag.
En ny informell praxis som innebär att från styrelsens sida dialog och samverkan sker med JM gällande pristagarna. Det betyder inte att JM väljer kandidaterna utan att han får information och kan lämna sina synpunkter under processen. (bl a för att undvika det som höll på att hända nyss, men även av andra skäl)
Att han ges möjligt att fritt använda biblioteket och vistas och även periodvis bo där utan kostnad kanske måste formaliseras, det avgör JM. Borde inte det då det enkelt kunna göras med muntlig överenskommelse och en kamratlig inställning och förståelse från styrelsen.
Bo P!
Förstår att du reagerade och kände sorg över det som hände. Att från Piteå aktivt delta som du och din hustru gjort är värt respekt och beundran. Då jag själv är norrlänning från Norrbotten vet jag hur segt och hårt det virket är.
När man då upplever att det håller på att rasa samman i samband med en sådan här rejäl konflikt tappar man sugen. Du liksom jag har säkert varit med om det tidigare i samband med politiskt engagemang bakåt i tiden.
Dock tror jag att den här konflikten står på ny plattform redan och kan lösas tack vare att det blev en rejäl och nödvändig konflikt. Det vänder.
Att sedan hela konceptet med folkröresetraditioner och en kulturellt intresserad och duktig Joakim von Anka dessutom finns med gör det hela unikt och ger speciella förutsättningar.
Men om Myrdal är optimistisk så kan nog vi andra också vara det.