THOROLF RAFTO SA en gång att ”Det vilar en anda av Rapallo över Europa”. Det syftar på Rapalloavtalet mellan Tyskland och det socialistiska Ryssland 1922, och anspelar på Tysklands behov av en normalisering av förbindelserna med Ryssland. Tyskland kan inte både ha en ökande konflikt med Förenta staterna och samtidigt upprätthålla konflikten med Ryssland, eller för den delen med Kina.
Den 16 april 1922 undertecknade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar ett avtal om vänskapliga diplomatiska förbindelser. Det skedde i den lilla italienska staden Rapallo. I avtalet avstod de två länderna från alla ekonomiska och territoriella anspråk mot varandra och efterlyste ett fredligt ekonomiskt samarbete. Formellt fanns det inga militära element i avtalet, men i efterhand är det känt att hemliga förhandlingar om militära frågor också fördes i samband med avtalet.
Om det är något som västmakterna har fruktat i hundra år så är det att ”Rapalloandan” åter vaknar till liv.
Det finns goda skäl att se USA:s sanktionspolitik (läs Nord Stream 2) och krigshot mot Ryssland som åtgärder som är mer riktade mot Tyskland än mot Ryssland.
Tyskland är en allvarlig industriell konkurrent till Förenta staterna och en axel Berlin-Moskva skulle vara ett dödligt hot mot Förenta staternas globala hegemoni.
Den farliga axeln Berlin-Moskva
Under upptakten till andra världskriget gjorde västmakterna, och särskilt Storbritannien och Frankrike, sitt yttersta för att få Nazityskland att attackera Sovjetunionen, vilket slutade med att Sovjetunionen undertecknade den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten för att försöka undvika detta. Detta mellanspel upphörde när Tyskland inledde sin operation Barbarossa den 22 juni 1941, det vill säga den totala attacken mot Sovjetunionen.
I dag ser vi en slags parallell till detta i form av att USA och Storbritannien försöker skapa ett krig mellan det naziinfekterade Ukraina och Ryssland, men nu är Paris medlare till förmån för Moskva.
En fredlig lösning mellan Ryssland och EU skulle vara katastrofal för USA:s imperialism. Då skulle den eurasiska kontinenten ”från Lissabon till Vladivostok” gå helt förlorad för USA.
Ett samarbetsavtal mellan Ryssland och EU i den västra änden och den mycket omfattande politiska, ekonomiska och militära alliansen mellan Ryssland och Kina i andra änden är Washingtons värsta mardröm.
Och sällan har det varit så nära att hända som just nu.
Det är anmärkningsvärt att det nu är Frankrikes president Emmanuel Macron som har förberett marken för ett toppmöte mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Och det är också betydelsefullt att medan Vita huset ”fastställde datumet” för Rysslands attack mot Ukraina, åkte Tysklands förbundskansler Olaf Scholz till Moskva för att förhandla om fred med Putin.
USA:s försök att stoppa lanseringen av Nord Stream 2 är en attack, inte främst mot Ryssland, eftersom Ryssland klarar sig utan den. Landet kan exportera så mycket gas som man önskar till Kina. Men för Tyskland är det livshotande. Tyskland har mycket bräcklig energiförsörjning, mycket på grund av deras eget självskadebeteende, det som kallas det gröna skiftet.
Om Putin skulle lyckas nå en förhandlingslösning med EU skulle det vara en gigantisk seger för Putin och ett lika gigantiskt nederlag för USA.
Förenta staterna tar hellre ett stort krig i Europa än riskerar ett ny Rapallo.
Men de kanske misslyckas den här gången?
Originalartikeln publicerad 21 februari 2022 på steigan.no
”Tyskland har mycket bräcklig energiförsörjning, mycket på grund av deras eget självskadebeteende, det som kallas det gröna skiftet,” skrev Pål Steigan.
Då skulle alltså det bästa för freden vara en snabb utbyggnad av kärnkraft i Tyskland och dess grannländer i norra Europa? Så att Nord Stream 2 inte behövs?
Jan Arvid G!
Om det varit möjligt, ja. Men det vore en process på mycket lång sikt med ny utvecklad kärnkraftsteknik. Till dess vore rysk naturgas en lösning. Men så tycks nu inte bli fallet. Hur det går med Nord Stream 2 (efter Moskvas fredsbevarande styrkor i Donetsk och Luhansk) står skrivet i stjärnorna. Svåra tider väntar hela Europa.
Åtminstone på kort sikt är Rysslands beslut att erkänna de två utbrytatrrepublikerna i östra Ukraina ett geopolitiskt nederlag för Ryssland. USA kommer nu lättare kunna samla sina allierade i en gemensam politik mot Ryssland. Ett närmande mellan Ryssland och Europa är utesluet och detta ligger helt i USA:S intresse. Innan detta erkännande gav Ryssland i strid med folkrätten ekonomiskt och militärt stöd till utbrytatrrepublikerna. När ryska trupper nu kommer att etablera sig i de två utbrytatrrepublikerna är detta enligt folkrätten en regelrätt ockupation av delar Ukrainas territorium.
Som jag har påpekat tidigare så väger folkrätten lätt när den ryska statsledningen bedömer faktiska eller inbillade hot mot Ryssland. Inte heller väger folkrätten särskilt tungt när nu Ryssland utvidgar sin intressesfär i Ukraina.
Att ”Svåra tider väntar hela Europa” är det resultat som vi ser av att varken Paris eller Berlin på allvar förmådde utmana Washington, trots att det ligger i både Frankrikes och Tysklands intresse. För tillfället har USA gått segrande ur den interna kampen bland Västmakterna.
Jag förmodar att det officiella Sverige även framöver kommer att uppträda som om det finns ett enat Väst, enat EU och enat Nato. Idag är de krafter som står för kampen för en bättre värld, nästan helt utanför detta Väst, och eftersom det officiella Sverige tagit den ställning det gjort, så kommer det att bli som Knut L skriver ”Svåra tider väntar hela Europa”, även i Sverige.
Men därför måste vi också fortsätta med att höja rösten. Hålla tyst får inte vara alternativet.
Martin Niemöller, född 14 januari 1892 i Lippstadt, död 6 mars 1984 i Wiesbaden, var en tysk teolog och antinazist, känd för dikten ”Först kom de …”. [Utgår från den engelska översättningen]
Als die Nazis die Kommunisten holten, habe ich geschwiegen; ich war ja kein Kommunist.
Als sie die Sozialdemokraten einsperrten, habe ich geschwiegen; ich war ja kein Sozialdemokrat.
Als sie die Gewerkschafter holten, habe ich geschwiegen, ich war ja kein Gewerkschafter.
Als sie mich holten, gab es keinen mehr, der protestieren konnte.
När nazisterna tog kommunisterna höll jag tyst; Jag var inte kommunist.
När de låste in Socialdemokraterna höll jag tyst; Jag var inte socialdemokrat.
När de tog fackföreningsmännen höll jag tyst, jag var inte fackligt aktiv.
När de tog mig fanns det ingen kvar som kunde protestera.
The Saker skriver:
”Låt mig klargöra detta: detta erkännande ska INTE, upprepar, INTE, ses isolerat. Det är bara ETT STEG i en PROCESS som började för minst ett år sedan, eller mer och det kommer mycket mer.”
Sett i det korta perspektivet är det mycket svårt att se dessa erkännanden av utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk som en del i en större och genomtänkt plan. Erkännandena verkar mer vara resultatet av västs politiska och militära agerande. Politiskt har väst svarat negativt på Rysslands krav på säkerhetsgarantier, vilket Moskva borde ha förutsett. Vad Moskva kanske bortsåg från var hur väst skulle agera politiskt; påståendena att Ryssland hade planer på att invadera Ukraina och underförstått att Ryssland hade för avsikt att lägga under sig hela Ukraina. Jag tror att den utlösande faktorn för erkännandena var upptrappning av stridigheterna på kontaktlinjen mellan Ukraina och separatisterna i Donbas. Vem som låg bakom upptrappningen skall jag låta vara osagt. Dessutom kan inrikespolitiska skäl i Ryssland väga tungt i vågskålen.
Om nu erkännandena ingår i större plan borde den se ut på följande sätt. Erkännanden av utbrytarrepublikerna medför att väst inför ytterligare sanktioner mot Ryssland. Förhoppningsvis stoppas North Stream 2. Om stoppande av North Stream 2 inte ingår i sanktionspaketet kan ju Ryssland själv stoppa North Stream 2 som ett svar på västs sanktioner. Det blir Västeuropa som kommer att drabbas värst av sanktionerna. Detta skulle i sin tur medföra att Västeuropa skulle tvingas att närma sig Ryssland för att lösa sin energikris och lämna det när samarbetet med USA. Framtiden får väl utvisa om det förhåller sig på det viset.
Rapallofördraget 1922 och dagens politiska utveckling runt Ukraina påminner oss om vem som stampar takten i världspolititiken, och så har gjort åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Man ska komma ihåg, att efter Versaillesfördraget 1919 var Tyskland inte längre en självständig stat. De tyska politiker som fanns kring Rapallofördraget försvann snabbt från scenen, i Weimarrepublikens utifrån iscensatta kaos. Den undertecknande tyska utrikesministern mördades. En hejdlös inflation framodlades kort därpå – via Versaillesfördragets gummiklausuler. Ryssland i sin tur betraktades av väst som en parianation som skulle isoleras, när de västliga invasionskrigen mot landet 1919–1921 inte lyckats skaka bort revolutionsregeringen.
Dagens tyska politiker tycks vara lika snärjda som 1920-talets. Tyskland och Ryssland får inte samarbeta ekonomiskt.
Det är alltså den anglosachsiska eliten som håller i dirigentpinnen – då som nu. Man måste beundra denna elit för dess skicklighet i att hantera omvärlden. Till sitt förfogande har man inte minst de etablerade medierna – de som här hos oss omtalas som de fria, de demokratiska. Genom alternativmedierna silar så en annan av eliten oönskad världsbild fram. Låt mig här påminna om Jan-Olof Rönns handledning: UTAN MEDIA kan du inte starta ett KRIG.
I sin bok ”Die verhassten Deutschen” beskrev Einar Schlereth de brittiska mediernas klappjakt under 1890-talet på den tyske kejsaren Wilhelm II – som en förberedelse till det kommande stora kriget, WWI. Samma teknik – om än kortare och intensivare – användes för att underminera Tjeckoslovakien. Redan något år före Münchenöverenskommelsen 1938 beskrevs i brittiska medier tjeckerna som rasister mot Tjeckoslovakiens sudettyskar. Den så kallade allmänna opinionen ska som alltid förberedas.
Vi ser alltså ett hela tiden återkommande mönster, med medialt utpekade syndabockar som Milosevic – den gången inför Natos bombkrig mot Jugoslavien, och inte minst Belgrad – sedan med Saddam Hussein som ändå fick börja som USA:s vän – för att föra krig mot Iran. Sedan stod al Gadaffi på tur. I spåren på dessa krig är det också alltid tillåtet för USA att stjäla olja från dem den tillhör.
Stormen mot Putin från etablerade medier och västliga politiker, efter det att han efterträtt fyllekajan Jeltsin ska vi bara inte tala om. Detta har blivit ett dacapo på 1890-talets långa mediala jakt på Wilhelm II. Och så blir rasismen här och nu plötsligt alldeles rumsren, dagens finrumsrasism alltså. Riktad mot ryssar och kineser. Men konstant användning av alla tänkbara nedsättande formuleringar.
Västeuropas politiska ledare visar genom den aviserade sanktionspolitiken ett självskadebeteende, som synes utan hejd. Vi har en självförvållad energikris med rusande energipriser som följd – och i dess spår en inflation som bara kan övergå i en ekonomisk kris. För att egentligen dölja den skuldmättnad som det västliga finansiella systemet lider av. Västeuropa kan sjunka djupt – och med det har anglosachsarna eliminerat en konkurrent på världsarenan. Med Västeuropas egna politiska etablissemang som påfösare.