De sju blinda männen började en efter en att känna på vitala delar av elefantens kropp och de flesta som läser detta är troligen väl införstådda med berättelsens fortsättning:
En av de sju slog armarna om Innocents högra ben och anförtrodde genast sina vänner att han funnit en trädstam. En annan letade sig fram till snabeln och menade sig ha pejlat in ett vattenrör; en tredje fick fatt i svansen och jublade entusiastiskt över det slitstarka repet; en fjärde var på örat – Innocents öra – och gladdes åt det palmblad han med en så exceptionell röta lyckats komma över. Ja, faktum är att samtliga sju gjorde mer eller mindre intressanta rön och de hade alla en mycket bestämd mening om vad de hittat.
I nästa stund rådslog de sju männen med varandra och försökte enas om vad slags fynd de egentligen hade gjort. Trots långvariga och intensiva överläggningar nåddes ingen samstämmighet alls, varför de sju beslöt att pröva sina respektive uppfattningar experimentellt. De var nämligen sanna empiriker av födseln, med Galileo Galilei som självskriven förebild.
Den man som omfamnat elefantens ena ben, satte nu igång att karva i benet med sin fickkniv, som om han ville skära flisor ur en trädstam. Det ledde till att Innocent på stående fot klev åt sidan på ett sätt som trädstammar vanligtvis inte gör ens i sina vildaste drömmar. Smått förskräckt drog sig den blinde tillbaka. Den man som trevat sig fram till snabeln och trodde sig ha upptäckt ett vattenrör, gjorde i sin tur oupphörliga försök att bryta av röret, men hans ansträngningar var förgäves. Betydligt bättre gick det för mannen vid Innocents spatiösa ändalykt: han lyckades slå en regelrätt dubbelknut på svansen – elefantsvansen – och jublade på nytt över det slitstarka repet. Även den entusiastiske öron-mannen var framgångsrik. Andäktigt smekte han det väldiga elefantörat med sin ena hand och fann det precis lika mjukt och hårigt som ett äkta palmblad från Kalahariöknen.
Men de blinda männen kom fortfarande inte överens. Djupt besvikna vände de sig därför till en äldre herre, som av en ren tillfällighet passerade förbi, på en av grusgångarna i zoologiska trädgården. Den gamle var ingen mindre än Niels Bohr, 1922 års Nobelpristagare i fysik och Danmarks kanske främsta vetenskapsman genom tiderna. Även Bohr hade drabbats av blindhet på sin ålders höst, men han var avsevärt klokare än sina icke-seende olycksbröder.
— Vad är det som vi egentligen har upptäckt? undrade de sju och omringade den åldrige fysikern. Är det en trädstam, ett vattenrör, ett slitstarkt rep, ett palmblad eller…?
— Ni har rätt allesammans och fel allesammans, svarade Bohr och log sitt mest älskvärda leende. Var och en av er har fångat det okända i en viss aspekt och utifrån varje enskild synpunkt är alla era slutsatser fullt rimliga. Det enda ni kan göra är att söka fler detaljer hos det stora okända, sedan gissa och pröva, därefter förkasta, modifiera och pröva på nytt i en oavlåtligt fortlöpande process. Vars och ens kunskap blir därigenom allt djupare i den särskilda aspekt som just han valt. Detta är gott nog. Ni kommer aldrig att bli eniga. Er dröm om total enighet är i praktiken destruktiv och helt förödande.
Men de sju blinda männen förstod tråkigt nog inte den gamles svar. Medan han talade, hade de blivit alltmer upprörda och till sist gormade de alla i vredesmod:
— Ja, men förklara vad vi har upptäckt egentligen! Tala om vad vi funnit i själva verket!
Niels Bohr vände på klacken och vandrade sakta därifrån. Hans leende hade stelnat i mungiporna och ögonen var ledsna. Innocent trumpetade smått uppgivet och längtade som alltid tillbaks till savannen och de fria vidderna i södra Tanzania. De sju blinda var inbegripna i ett häftigt slagsmål med varandra och har de inte besinnat sig, så slåss de väl fortfarande.
Fotnot
Den händelse som nyss relaterats, ägde alltså rum så tidigt som 1959. Sedan dess har antalet blinda män – och för den delen numerären icke-seende kvinnor – ökat exponentiellt med tiden. I dag, år 2017, är den politiskt förorsakade blindheten på väg att slå alla gällande rekord.
