Det brittiska Normandie World War II Memorial i Ver-su-Mer, Normandie, Frankrike, 6 juni 2024.  (Nummer 10 Downing, Flickr, CC BY-NC-ND 2.0)

När man i efterhand ser tillbaka framstår det helt klart att det kalla krigets ”kommunisthot” bara var en förevändning för de stora makterna att söka efter mera makt. Det skriver Diana Johnstone i en artikel den 6 juni exklusivt för Consortium News i svensk översättning av Henrik Linde


Förra veckan hölls ceremonier till minnet av den åttionde årsdagen för Operation Overlord, den engelsk-amerikanska landstigningen på Normandies stränder, som ägde rum den 6 juni år 1944, känd som dagen D. För allra första gången var, uppseendeväckande nog, Ryssland inte inbjudet till ceremonierna.

Den ryska frånvaron symboliserade förändringen i firandets innebörd. Förvisso var betydelsen av Operation Overlord, som det första steget i den engelskspråkiga världens herravälde över Västeuropa, tydligare än någonsin tidigare. Men utan Ryssland hade händelsen också symboliskt raderats ur andra världskrigets ursprungliga sammanhang.

Ukrainas president Volodymyr Zelensky var inbjuden att via video sända en hälsning till Frankrikes parlament tillfället till ära. Zelensky använde alla retoriska möjligheter för att demonisera Vladimir Putin och beskrev Rysslands president som en ”gemensam” fiende till Ukraina och Europa.

Ryssland, hävdade han, ”är ett område där liv inte längre har något värde … det är motsatsen till Europa, det är anti-Europa”.

Så efter åttio år symboliserar dagen D en annan allians och ett annat krig – eller kanske samma gamla krig, men med ett försök att ge det ett annat slut.

Här fanns en förändring i allianserna som skulle ha glatt delar av förkrigstidens brittiska överklass. Adolf Hitler hade från sitt maktövertagande många beundrare inom den brittiska aristokratin och även inom den kungliga familjen. Många såg Hitler som det effektiva motgiftet mot den ryska ”jude-bolsjevismen”.

Mot krigets slut fanns det de som skulle ha önskat ”avsluta jobbet” med att vända sig mot Ryssland. Det har tagit åttio år för detta att inträffa. Men fröna till förändringen fanns där från början.

Dagen D och ryssarna

Soviet och polska Armia Krajowa-soldater i Vilnius, july 1944. (Polish National Archive/Wikimedia Commons/Public domain)

Juni 1941, utan någon förevändning eller ens en falsk flagg-poeration, invaderade det nazistiska Tyskland med full kraft Sovjetunionen. I december samma år fördes USA in i kriget genom den japanska attacken mot Pearl Harbour.

Medan kriget rasade på östfronten, vädjade Ryssland till sina västallierade, USA och Storbritannien, om att de skulle öppna en andra front för att splittra de tyska styrkorna. När de västallierade landade i Normandie hade Röda armén redan nått en avgörande seger mot nazistiska angriparna i Ryssland och var på gränsen att öppna en gigantisk front i Vitryssland, som fick striderna i Normandie att framstå som en västanfläkt.

Röda armén inledde denna Operation Bagration den 22 juni 1944 och omkring den 19 augusti hade man förstört 28 av 34 tyska divisioner och helt krossat den tyska frontlinjen. Det var det största nederlaget i Tysklands militära historia med omkring 450.000 tyska förluster. Efter att ha befriat Minsk avancerade Röda armén fram mot segrar i Litauen, Polen och Rumänien.

Den ryska arméns offensiv i öster säkrade otvivelaktigt framgångarna för de engelska-amerikanska-kanadensiska styrkorna mot de mycket svagare tyska styrkorna i Normandie.

Dagen D och fransmännen

De Gaulle med entourage på Champs Élysées i segertåg för stadens befrielse den 26 augusti 1944. (Imperial War Museums, Wikimedia Commons, Public domain)

Som beslutats av engelsmännen och amerikanerna, så var enda uppgiften för fransmännen under Operation Overlord att stå för de civila förlusterna. Under förberedelserna inför landsättningen hade brittiska och amerikanska bombplan bombarderat franska järnvägsstäder och hamnar vilket orsakat massiv förstörelse och tiotusentals franska civila olycksoffer.

Under operationens gång i Normandie förstördes många byar. Städerna Saint Lô och Caen förstördes av engelskt-amerikanskt flyg.

Det Fria Frankrikes styrkor under ledning av general Charles de Gaulle uteslöts medvetet från att ta del i Operation Overlord. De Gaulle erinrar sig inför sin levnadstecknare Alain Peyrefitte hur han informerades av den brittiske premiärministern Winston Churchill:

”Churchill kallade mig till London den 4 juni, likt en herreman som kallar på sin betjänt. Och han berättade för mig om landstigningarna, i vilka inga franska trupper hade kallats för att delta. Jag kritiserade honom för att ta order av Roosevelt i stället för att tvinga på denne en europeisk önskan. Han skrek då åt mig med sina lungors fulla kraft: ’De Gaulle du måste förstå att när jag måste välja mellan dig och Roosevelt, kommer jag alltid att föredra Roosevelt. När vi måste välja mellan fransmän och amerikaner kommer vi alltid att föredra amerikanerna’”.

Ett resultat av detta var att de Gaulle orubbligt vägrade att delta i D-dagens minnesceremonier.

”Landstigningen den 6 juni var en anglo-saxisk affär från vilken Frankrike var utesluten. De hade bestämt att installera sig i Frankrike som om det var ett fientligt territorium! Precis som de just hade gjort i Italien och var på väg att göra i Tyskland! … Och ni vill att jag skall komma och fira deras landstigning, när den var ett förspel till en andra ockupation av landet? Nej, nej, räkna inte med mig!”

Utestängd från operationen i Normandie valde det Fria Frankrikes första armé att ansluta sig till de allierades invasion i södra Frankrike.

Amerikanerna hade gjort upp planer att påtvinga Frankrike en militär regim genom AMGOT (Allied Military Government of Occupied Territories).

Detta undveks genom De Gaulles envishet, som gav motståndsrörelsen order att återinföra oberoende politiska strukturer inom hela Frankrike, och som lyckades övertala de allierades högsta befälhavare General Dwight Eisenhower att tillåta det Fria Frankrikes styrkor och motståndsrörelsen att befria Paris sent i augusti 1944.

D-dagen i Hollywood

Frankrike har alltid firat landstigningen i Normandie som en befrielse. Undersökningar visar emellertid att synen på dess betydelse har utvecklats under årtiondena. Strax efter kriget var den allmänna opinionen tacksam för anglo-amerikanernas insats, men tillskrev Röda armén slutsegern i andra världskriget.

Allteftersom åren gått har opinionen skiftat till idén att dagen D var ett avgörande slag och att kriget vanns primärt av amerikanerna med hjälp av britterna. Denna utveckling kan huvudsakligen tillskrivas Hollywood. Marshallplanen och fransk tacksamhetsskuld skapade underlaget för efterkrigstidens kommersiella avtal, som hade både kommersiella och politiska aspekter.

Den 28 maj 1946 undertecknade USA:s utrikesminister James Byrnes och den franske representanten Léon Blum ett avtal om spelfilmer. Blum-Byrnesöverenskommelsen föreskrev att franska biografer bara fick visa franska filmer under fyra veckor av varje trettonveckors-period, medan de återstående nio veckorna var öppna för utländsk konkurrens. Dessa fylldes i praktiken i huvudsak av amerikanska filmer.

Hollywood hade ett enormt antal filmer, som redan var betalade på hemmarknaden och därför billiga. Som resultat av avtalet visades under första halvåret 1947, 340 amerikanska filmer jämfört med 40 franska.

Frankrike skördade finansiella fördelar genom detta avtal i form av krediter, men floden av Hollywoods produkter bidrog kraftigt till en kulturell amerikanisering, som påverkade både ”sättet att leva” och historiska realiteter.

Landstigningen i Normandie var verkligen en dramatisk strid lämplig att skildras i många filmer. Men det filmiska fokuset på dagen D har oundvikligen skapat intrycket att det var USA snarare än Sovjetunionen som besegrade Nazityskland.

Alliansens förvandling, del 1 – Britterna

Storitanniens kung Charles och drottningen på dagen D 2024 i Portsmouth, GB, den 5 juni. (No 10 Downing, Flickr, CC BY-NC-ND 2.0)

Under juni 1944, då Röda armén var på god väg att avgörande besegra Wehrmacht, hyllades Operation Overlord av Sovjets ledare som en andra hjälpsam front. För de anglo-amerikanska strategerna var den också ett sätt att blockera Sovjets framryckning västerut.

Brittiska ledare, och då särskilt Churchill, övervägde faktiskt att röra sig österut mot den Röda armén när Wehrmacht var besegrad.

Man måste komma ihåg att på 1900-talet såg brittiska imperialister Ryssland som ett potentiellt hot mot deras styre över Indien och sin vidare expansion i Centralasien. Och de utvecklade en strategisk planering baserad på konceptet att Ryssland/Sovjet var deras huvudfiende på den eurasiska kontinenten. Denna attityd bestod.

Just vid tiden för Tysklands nederlag i maj 1945 gav Churchill order till de brittiska väpnade styrkornas planeringspersonal att utforma en plan för en överraskande attack på deras sovjetiska allierade i Tyskland.

Topphemliga ända till 1998, innehöll också planen beväpning av den besegrade Wehrmacht och SS-trupper för att de skulle kunna delta. Denna fantasiplan fick kodnamnet Operation Unthinkable, som rimmar väl med de brittiska stabschefernas bedömning, de förkastade den som komplett omöjlig och utom all diskussion.

Vid mötet i Jalta i februari, precis tre månader tidigare, hade Churchill lovprisat sovjetledaren Josef Stalin som en ”vän att lita på”. Det motsatta var förvisso inte sant. Man kan anta att Franklin D Roosevelt skulle ha avvisat varje sådan plan om han inte hade dött redan i april.

Roosevelt verkade övertygad om att det av kriget utmattade Sovjet inte var något hot mot Förenta staterna, vilket var helt sant.

Sittande från vänster: Churchill, Roosevelt och Stalin vid Jaltakonferensen 1945. (Wikimedia Commons/Public domain)

Faktum var att Stalin alltid skrupulöst respekterade de inflytelsesfärer som man kommit överens om med de västallierade. Man vägrade att understödja den kommunistiska motståndsrörelsen i Grekland (vilket upprörde Josip Broz Tito och bidrog till Moskvas separation från Jugoslavien). Som följd därav fick det de starka kommunistpartierna i Italien och Frankrike att vara försiktiga med sina politiska krav. Medan dessa partier betraktades som farliga hot av högern, så opponerade sig ultravänstern starkt mot att de stannade inom systemet, hellre än att kämpa för revolution.

Sovjet och de ryska ledarna ville verkligen ha fred med sin tidigare västallierade och hade aldrig någon ambition att kontrollera hela den europeiska kontinenten. De betraktade överenskommelsen i Jalta som ett godkännande av deras krav på införande av en defensiv buffertzon längs raden av östeuropeiska stater som frigjorts från nazistisk kontroll av Röda armén.

Ryssland hade utsatts för mer än en förödande invasion från Väst. De svarade med en repressiv försvarshållning, som Atlantmakterna, inställda på tillträde överallt, såg som potentiellt aggressiv.

Den sovjetiska repressionen av sina satelliter hårdnade bara som svar på den Västs utmaning, vältaligt uttryckt av Winston Churchill tio år efter krigets slut. Gnistan var nu tänd för en omväxlande, oändlig och meningslös fiendskap.

Churchill röstades bort från sin post genom Labourpartiets jordskredsseger i juli 1945. Men hans inflytande som ledare under kriget förblev överväldigande i USA. Churchill höll ett historiskt tal vid ett litet college i Missouri, hemstaden för Roosevelts oerfarna och påverkbara efterföljare Harry Truman. Talet var menat att förnya den krigstida anglo-amerikanska alliansen – denna gång mot deras tredje stora krigstidsallierade, Sovjetryssland.

Churchills tal fick rubriken ”Sinews of Peace” (fredens senor). I verkligheten introducerade han ”det kalla kriget” i denna historiska fras: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has decended across the Continent” (Från Stettin i Baltikum till Trieste i Adriatiska havet har en järnridå sänkt sig).

Järnridån betecknade den sovjetiska sfären som huvudsakligen defensiv och statisk. Problemet för Churchill var förlusten av inflytande i denna del av världen. En ridå, även om den är av järn, är väsentligen defensiv, men hans uttryck tolkades som en varning och ett hot.

”Ingen vet vad Sovjetryssland och dess kommunistiska internationella organisation avser att göra i den närmaste framtiden, och vad är gränserna, om några, för deras expansiva och proselytiska tendenser”. (Detta trots det faktum att Stalin hade upplöst den kommunistiska internationalen den 15 maj 1943).

Denna osäkerhet förvandlades snabbt i Amerika till ett mycket närvarande ”kommunistiskt hot” som måste nedkämpas och utrotas i utrikesdepartementet, fackföreningar och Hollywood.

Alliansens förvandling, del 2 – Amerikanerna

Skådespelaren Brad Pitt, i mitten, flankerad av anställda vid Pentagon Försvarsmediapersoner, under världspremiären på Newseum i Washington DC av filmen Fury från 2014, om den amerikanska armén under andra världskriget. (Department of Defense, Marvin Lynchard, Public domain)

Det påstådda behovet av att begränsa hotet från Sovjet gav de amerikanska regeringsplanerarna ännu ett argument för att förnya och expandera den amerikanska vapenindustrin, särskilt Paul Nitze i National Security Council Paper 68, eller NSC-68, vilket medförde den politiska fördelen att minska 1930-talets ekonomiska depresson.

Nazikollaboratörer från hela Östeuropa välkomnades nu i USA, där de som intellektuella blev ledande ”Rysslandexperter”. På så sätt institutionaliserades russofobin, som den gamla skolans WASP-diplomater, redaktörer och lärda som inte hade något särskilt agg mot ryssar. Detta skapade utrymmer för dessa ryska nykomlingar.

Bland det gamla agget var inget mer häftigt och slitstarkt än hos de ukrainska nationalisterna från Galicien, längst mot väster i Ukraina, vars fiendskap till Ryssland hade utvecklats under den tid när deras land hade styrts av det habsburgska imperiet. Fanatiskt hängivna sitt förnekande av sitt lands djupa historiska anknytning till Ryssland, var de ukrainska ultra-nationalisterna understödda sedan årtionden av CIA i själva Ukraina och i den stora nordamerikanska diasporan.

Kulmen på denna process såg vi när den talangfulle komikern Volodymy Zelensky, i sin största roll som tragediförfattare, hävdade att han var ”arvtagaren till invasionen i Normandie” och beskrev Rysslands president Putin som en reinkarnation av Adolf Hitler, ute efter att erövra världen – för övrigt en våldsam överdrift om Hitler, som i huvudsak ville erövra Ryssland, Vilket är vad USA och Tyskland uppenbarligen vill göra i dag.

Alliansens förvandling, del 3 – Tyskland

Medan Ryssland och Anglo-amerika förenades i ett fördömande av de verkliga toppledarna vid Nürnbergrättegångarna, fortsatte avnazifieringen på många olika sätt i de olika av segermakterna ockuperade zonerna.

I den federala republik som skapats i västzonerna (Förbundsrepubliken), blev mycket få tjänstemän, officerare eller domare faktiskt utrensade till följd av sitt nazistiska förflutna. Deras officiella ånger fokuserade på förföljelse av judar, uttryckt i ekonomisk kompensation till individuella offer och särskilt till Israel.

Medan själva kriget betraktades som det största nazistiska brottet omedelbart efter kriget, spred sig över åren intrycket inom Västvärlden att det värsta brottet och även det primära syftet med det nazistiska styret hade varit förföljelsen av judarna.

Förintelsen och Shoa var namn med religiös betydelse som höll isär det från resten av historien. Förintelsen var det oförlåtliga brottet, tillkännagivet av Förbundsrepubliken så eftertryckligt att det tenderade att sudda ut alla andra. Vad gäller själva kriget, kunde tyskarna lätt se det som sin egen olycka, eftersom de förlorade, och begränsa sin mest innerliga ånger till den förlusten.

Det var inte tyskarna, utan de amerikanska ockupanterna, som bestämde att en ny tysk armé skulle skapas, Bundeswehr, säkert innesluten i en allians under amerikansk kontroll. Tyskarna själva hade fått nog. Men amerikanerna var inriktade på att säkerställa sin kontroll över Västeuropa genom North Atlantic Treaty Organisation.

Natos första generalsekreterare, lord Ismay – som hade varit Churchills militära chefsassistent under kriget – definierade kortfattat dess uppdrag: ”att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, och tyskarna nere”.

Natos generalsekreterare Lord Ismay i Chaillot’s Palace, Paris, 1953. (NATO, Flickr, CC BY-NC-ND 2.0)

USA:s regering ödade ingen tid på att välja kvalificerade tyskar för upphävande av deras egen allians. Tyska experter som hade samlat information eller planerat militära operationer mot Sovjetunionen på uppdrag av det Tredje Riket var välkomna att fortsätta med sina professionella aktiviteter, i fortsättningen på uppdrag av en västerländsk liberal demokrati.

Denna omvandling personifieraa av generalmajor Reinhard Gehlen, som hade varit chef för den militära underrättelsetjänst på östfronten. USA:s ockupationsmyndigheter etablerade år 1946 en ny underrättelsetjänst i Pullach, nära München, anställde tidigare medlemmar av den tyska arméns generalstab under ledning av Gehlen för att spionera på det sovjetiska blocket.

Organisation Gehlen rekryterade agenter bland antikommunistiska östeuropeiska emigantorganisationer, i nära samarbete med CIA. Man anställde hundratals tidigare nazister. Den bidrog på den inhemska västeuropeiska politiska scenen med att gripa kommunister (Det tyska kommunistpartiet var bannlyst).

Gehlen-organisationens aktiviteter sattes under ledning av Förbundsrepublikens regering år 1956 och uppgick i Bundesnachrichtendienst (BND eller den federala underrättelsetjänsten) som Gehlen ledde till år 1968.

Gehlen på ett odaterat foto. (US Army, Signal Corps, Wikimedia Commons, Public domain)

Kort sagt, i decennier, under USA:s ockupation, har den Förbundsrepubliken Tyskland främjat strukturen Alliance Reversal, riktad mot Ryssland. Den gamla förevändningen var hotet från kommunismen. Men Ryssland är inte längre kommunistiskt. Sovjetunionen upplöste överraskande sig själv och vände sig mot Västvärlden på jakt efter varaktig fred.

I backspegeln blir det glasklart att det ”kommunistiska hotet” verkligen bara var en förevändning för de stora makterna att söka efter mer makt. Mer land, mera resurser.

Nazistledaren Adolf Hitler, liksom de anglo-amerikanska liberalerna, såg på Ryssland på samma sätt som bergsklättrare ser på berg. Varför måste man bestiga berget? Jo, för att det ligger där det ligger, är alldeles för stort, det tar alltför mycket plats och rymmer alla dessa resurser. Och ja, vi måste försvara ”våra värden”.

Det här är ingenting nytt. Dynamiken är djupt institutionaliserad. Det är precis samma gamla krig, baserat på illusioner, lögner och tillverkat hat, som åter leder oss mot ännu större katastrofer.

Är det för sent att sätta stopp?

Föregående artikelMycket snart återstår bara kärnfrågan…
Nästa artikelSågs Olof Palme som en ”säkerhetsrisk”?
Diana Johnstone
Diana Johnstone är en amerikansk författare och journalist bosatt i Paris. Hon är fil. dr från University of Minnesota och tidigt i opposition till USA:s krig i Vietnam.

3 KOMMENTARER

  1. En nödvändig förklaring till ”Förintelsen och Shoa var namn med religiös betydelse”. Jag är förvånad över hur få människor vet vad Holocaust betyder. På svenska heter det ”brännoffer”. Holocaust vad det som gud krävde av Abraham, att offra sin son och helt bränna den till Guds ära. (Att den här sagan finns i bibeln är det få som tolkar på annat sätt än att man vill säga att människooffer inte längre är tillåtna).

    Det svenska ordet Förintelsen är korrekt, på engelska brukar man säga destruction av the European Jewry. Att använda ordet Holocaust är i själva verket hemskt och kan kopplas till några judiska lärda som såg Hitler som verktyget som Gud använde sig av för att straffa judarna för att ha nonchalerat sin Gud.

    I övrigt är artikeln mycket intressant. Ryssland och Storbritannien hade drabbats hårt i The Great Game, kontrollen av passagen från Medelhavet till Indien, i synnerhet Persien. Hela Väst har tagit på sig rollen som arvtagare av dessa gamla konflikter som förutom ekonomiska och geopolitiska grunder har starka känslomässiga ingredienser.

  2. Det här med att amerikanerna var de som gick främst i kampen mot tyskarna på västfronten kan vara värt att titta närmare på. Militärhistorikern Christer Bergström har intervjuat flera tyska krigsveteraner genom årens lopp. Tyskarna ansåg att av soldaterna i väst så var britterna de som hade det högsta stridsvärdet. Sämst var amerikanerna. Då amerikanerna första gången träffade på Wehrmacht i Tunisien i februari 1943 fick man storstryk. En brittisk soldat som tillfångatagits av tyskarna vid Arnhem 1944 berättade att hans tyska förhörsledare sagt till honom: ”Ni kämpade bra. Vi har våra italienare, men ni har era amerikaner.” Tyska militärer som flyttats från östfronten till västfronten förundrades över amerikanernas passivitet: ”Ska de inte anfalla snart?”

    Därför inte särskilt konstigt att dessa tyska krigsveteraner skrattat sig halvt fördärvade då de sett hur kriget skildras i Hollywood-filmerna.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.