Diana Johnstone
VÄRLDEN HAR OFTA sett upp till Diana Johnstone, nu 87 år gammal, för att få veta sanningen bakom USA:s och Natos strategier. Född och uppvuxen i Minnesota har författaren levat i många olika europeiska länder och spårat motiven för många politiska eliter och organisationer som tjänar deras intressen. Resultatet har blivit många skarpa essäer och fängslande böcker, som avslöjar outtalade historier om intriger, grymheter och ambitioner av de kraftfulla kretsar som vill bestämma över majoritetens öden. Hon har mötts av motstånd, men likväl slagit an en sträng hos en stor grupp människor som vill veta mer om vad som döljs bakom de dagliga rapporterna och berättelserna. I sin ungdom möttes hon av vreden hos de amerikanska auktoriteterna under protesterna mot Vietnamkriget. Sedan censurerades hon av vissa utgivare efter att hon år 2003 kommit ut med boken Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO and Western Delusions (Dårarnas korståg, Hägglunds förlag 2004). Hon hade gjort sig ett namn tidigare med verk som inkluderade The Politics of Euromissiles: Europe’s Role in America’s World. Johnstone var också redaktör för en bok om Hillary Clinton, som utkom år 2015, med titeln Queen of Chaos (Karneval förlag 2016) och är nu tillbaka i rampljuset tack vare sin senaste bok, Circle in the Darkness: Memoirs of a World Watcher.
* * *
I västmedia ses kriget mellan Ukraina och Ryssland som en huvudlös invasion av Putin (mot huvuddelen av det ryska folkets önskningar) av en suverän stat. Hur analyserar du denna synpunkt/propaganda?
Detta är en fortsättning på hur västmedia har porträtterat Putin i åratal innan han invaderade Ukraina. Nu är de triumferande eftersom Putin verkligen gör vad de sagt att han skulle göra. Givetvis har de två orsakerna till invasionen – de svåra förhållandena för folket i östra Ukraina och Natos pågående inringning av Ryssland efter det USA-stödda störtandet av den valda regeringen i Ukraina år 2014 – ignorerats eller tonats ned av västmedia som försumbara orsaker.
Vad tror du är Putins farhågor som drev honom till att ta detta militära steg? Är Natos inringning av Ryssland en tillräcklig orsak till detta?
Utifrån allt vad han har sagt är Natos inringning av Ryssland med stöd av Ukraina det som fick honom att vidta denna åtgärd. Ukraina är inte bara ett grannland. En stor del av landet är historiskt och organiskt en del av Ryssland. Putin är mycket känslig för denna relation. USA:s insisterande på att Ukraina ”har rätt att” – faktiskt att det måste – ansluta sig till en militärallians öppet fientlig till Ryssland, är en provokation som oturligt nog fått sin förutsägbara effekt. Jag säger förutsägbara därför att höga Rysslandsexperter i USA varnade för en expansion av Nato efter Sovjetunionens kollaps. De förutsåg att det skulle få sådana resultat.
Personligen, fastän jag undviker förutsägelser i en värld av överraskningar, förväntade jag mig inte denna Ryska invasion. Av det enkla skälet att jag inte trodde att det låg i Rysslands intresse. Natos inringning fortgår obevekligt och för Moskva var frågan, när skall vi agera för att stoppa den?
Vad tror du är Ukrainas huvudskäl för att ansöka om medlemskap i Nato? Vad är skillnaden mot till exempel Rumänien och Polen i att säkra ett medlemskap?
Ett medlemskap i Nato har tjänat som en språngbräda för ett medlemskap i EU och detta har otvivelaktigt varit huvudmotivet för Östeuropas eliter att gå med i Nato. Många medborgare i dessa länder har varit motvilliga till att gå med i Nato, men ivriga att bli en del av EU som utlovade ekonomiska fördelar liksom en känsla av att ”tillhöra västvärlden”.
Ukrainas fall är speciellt. ”Tillhöra Västvärlden” är den aggressiva ambitionen för nationalisterna i landets västra delar, för vilka medlemskap i Nato och EU skulle bekräfta deras ideologiska förnekande av det historiska släktskapet med Ryssland. USA har aktivt främjat dessa mål, först genom att stödja den så kallade ”oranga revolutionen” år 2004 och sedan kuppen år 2014 som gav makten i Kiev till de västerländska nationalisterna.
I motsats till Polen eller Rumänien har önskan hos den västerländskt influerade eliten i Ukraina att ansluta sig till Nato haft en stark politisk betydelse: en aggressiv utmaning för den stora del av befolkningen som fortfarande relaterar till Ryssland. Detta har primärt varit en identitetspolitisk fråga. Vad som är ännu värre, det tycks i Ukraina finnas en liten minoritet av antiryska fanatiker som inte skulle ha något emot att delta i Natos militära aktiviteter mot Ryssland.
I den populära mediaberättelsen har Ryssland förlorat propagandasidan i detta krig. Vad tror du exakt är Rysslands huvudmotiv för att starta en attack mot sin västra granne, särskilt i Donbass och Svartahavsregionen?
Jag beklagar att militär logik tydligen har segrat över internationella politiska överväganden och diplomati. Det tycks som om attacken längs Svartahavskusten har provocerats av alltmer aggressiva rörelser av krigsfartyg från Nato i Svarta havet. Dessa provokativa marina rörelser av brittiska och andra marinfartyg från Nato kan ha bidragit till Rysslands beslut att säkra närliggande ukrainska hamnar i Svarta havet innan de förvandlats till de facto Nato-utposter.
I den populära medieberättelsen har Ryssland förlorat mediekriget innan det verkliga kriget startade. Detta beror huvudsakligen på den konstanta demoniseringen av Putin. Men det beror också på det faktum att västvärldens offentliga opinion förblir nästan helt ovetande om dessa marina hot från Nato i Svarta Havet.
Putin anklagas nu för att ha ”triggat igång” återupprustningen av Tyskland och den större enigheten bland västländerna, inklusive Frankrike och andra som har oupphörligt ökat sina försvarsutgifter. Återigen anklagas han för att ha gett Nato en orsak att stärkas och utvidgas ytterligare. Vad exakt är sanningen bakom Tysklands och Natos planer? Hur äkta är de klagomål att Putin (vilket betyder Ryssland i det västerländska språkbruket) har kränkt Minskavtalet från år 2015?
Ja, nu anklagas Putin för att ha utlöst själva de saker som fick honom att invadera Ukraina: Natos konsolidering och expansion, inklusive Tysklands militarisering. Jag tvivlar på att han förutsåg omfattningen av hur Rysslands aggression skulle ena européerna. Det enhälliga fördömandet av ryska medier, flyg, artister, vetenskapligt arbete och även katter är förvånande. Det råder en genuin hysteri av fördömanden av allt ryskt.
De senaste månaderna har det redan varit en märkbar trend i delar av det tyska etablissemanget att delta i det USA-ledda militära uppbygget riktat mot Ryssland. Detta måste vara alldeles särskilt störande för ryska folket. Före den 22 februari fanns det en växande, om än outtalad skillnad mellan Frankrike och Tyskland. Ledande oppositionskandidater i Frankrikes presidentval i april lutade mot att stödja förbättrade relationer med Ryssland. Nu fördöms de som ”Putin-beundrare”.
De av FN godkända Minsk-avtalen antogs kunna lösa problemen med utbrytarna Lugansk och Donetsk vid slutet av är 2015. Det så kallade ”Normandieformatet” innebar att Tyskland och Frankrike skulle sätta tryck på den västvänliga regeringen i Kiev att tillämpa det: genom att vidta åtgärder för att garantera självstyre för de upproriska provinserna. Franska diplomater försökte fortfarande främja överenskommelserna kvällen före den ryska invasionen, men sju år hade gått och Ukrainas ledare vägrade fortfarande envist att följa kravet att förhandla med de östra utbrytarna. I stället intensifierades de militära åtgärderna och angreppen på de tålmodiga folken i Lugansk och Donetsk. Putin beslutade uppenbarligen att Ryssland hade väntat länge nog, eller alltför länge. Det var Kievs ansvar att vidta åtgärder för att genomföra Minsk-avtalet. Kiev vägrade. Så under alla dessa år hade det inte funnits något avtal för Ryssland att kränka. Men Putin beskylls för allting.
Hade USA och andra NATO-länder en storslagen strategi för Ukraina ända sedan år 2014? Om svaret är ja, hur såg den ut?
Säkerligen gjorde sig inte USA allt besvär för att störta Ukrainas sittande presidenten utan att ha några baktankar med det. Något de tänkte sig är helt klart: besegra och marginalisera den halva av landet som hade röstat för den störtade presidenten Viktor Yanukovych. Ungefär de östra och södra delarna av Ukraina, de delar som införlivades med Ukraina av Lenin år 1922 och är till större delen ryskspråkiga. Med de västvänliga nationalisterna i ledningen var nästa steg att få med Ukraina i Nato. Detta skulle så småningom möjliggöra för Nato – det vill säga i huvudsak USA – att ta över Rysslands huvudmarinbas i Sevastopol på Krim. Folkomröstningen, som återförde Krim till Ryssland, föregrep detta förskräckliga hot mot Rysslands säkerhet men möjliggjorde för västvärlden att orkestrera en propagandakampanj anklagande Putin för att planera att invadera sina grannar. Allt detta är självklart.
Vad som kommer därefter är mindre påtagligt. Genom att orubbligt vägra att lyssna på Putins klagomål över Natos expansion, genom att avvisa varje ömsesidigt säkerhetsarrangemang, har USA faktiskt drivit Putin till att vidta vidare åtgärder för att förhindra att Ukraina förvandlas till en framskjuten Nato-bas riktad mot Ryssland. Det är vad som har hänt.
Planerar USA faktiskt ett angrepp mot Ryssland? Det verkar otroligt. Snarare är den omedelbara strategin uppenbarligen att utnyttja delningen av Ukraina till att skapa en andra ”järnridå” som separerar Ryssland från det USA-dominerade Europa. Och på lång sikt hoppas man att den amerikanska strategin att isolera Ryssland skall leda till Putins fall och övertagande av makten av marionetter liknande Jeltsin som skall möjliggöra för västerländska företag att få kontroll över Rysslands naturresurser.
Du har sagt i en färsk uppsats att ”USA:s president Joe Biden och hans Djupa stat ville ha en fredlig lösning i Ukraina, eftersom ett problemfyllt Ukraina fungerar som en permanent barriär mellan Ryssland och Västeuropa som säkerställer USA:s kontroll över det sistnämnda”. Kan du utveckla det?
USA:s motstånd till Nord Stream 2, byggd för att transportera rysk gas till Tyskland och därifrån till resten av Europa, säger det mesta. Gasledningen är helt normal, en vettig affärsuppgörelse. Men den har ständigt fördömts som en farlig väg att möjliggöra för Ryssland att utöva press på Tyskland. I verkligheten har USA ända sedan 1945 utövat ett överväldigande inflytande på Tyskland (först den västra delen och nu det hela) och vill inte riskera att förlora det. Ukraina uppges nu vara orsaken till att Tyskland måste avsäga sig rysk gas och istället köpa mycket dyrare gas från USA. Ukraina används nu som en förevändning för Europa att fördöma alla relationer till Ryssland och bekräfta sitt totala beroende av USA.
Hur splittrande menar du att Natos politik är?
Ack, Natos taktik är så splittrande att den splittrar hela världen. USA och andra Nato-länder talar oupphörligen om ”våra värden” och hur de försvarar dessa vagt definierande värden över hela världen. Detta Nato är inte längre den North Atlantic Treaty Organization som grundades skenbart för att försvara Västeuropa (och återupprusta Tyskland) mot ett teoretiskt (men helt overkligt) ”sovjetiskt hot”. När det imaginära sovjetiska hotet avdunstade, så användes – i stället för att Nato upplöstes – det tragiska kriget i Jugoslavien för att återuppliva det, inte längre som en försvarsallians men som en ”humanitär” polisstyrka för att bomba Jugoslavien år 1999. Detta krig stred mot internationell lag och tjänade till att kränka Jugoslaviens territoriella integritet genom att avskilja provinsen Kosovo från Serbien. Detta illegala krig ledde inte till indignation i Västvärlden: det applåderades och prisades. Nato fortsatte med att delta i förstörelsen av Libyen och det meningslösa tjugoåriga kriget i Afghanistan. Det infördes inte några sanktioner mot dessa angripare.
USA och Nato förkunnar nu den nya ideologiska uppdelningen av världen, mellan ”demokratiska” och ”autokratiska”, och klargör att militära medel är legitima för demokratier att använda mot ”autokratier”. Detta betyder att Nato kan bli ett möjligt hot mot vilken nation som helst som Västs ideologer ser som ”autokratisk”. Sedan Kosovokriget år 1999 är Nato helt klart inte längre en defensiv allians, utan en självutnämnd global polisstyrka baserad på att ta order från USA, som agerar i intresset för dem som har makten i Washington. Resten av världen måste tydligt förstå detta.
